»Jag är junker Moritz,» sade han, utan att på minsta vis rygga tillbaka för konungens blick, vilken tilltog i skärpa, »jag är en av herr Severins hövitsmän och, om jag så skall säga det själv, ingalunda en bland de sämste.»
Antingen konungen icke fästade sig vid det djärva och plumpa i junkerns väsende och tal, eller han icke ansåg sig böra bemöta det, nog av, hans blick lämnade junkern och fästade sig på det uppbrutna brevet, som han genast började läsa. Uttrycket i hans ansikte liksom ljusnade därvid, men likväl icke så mycket, att man kunde med visshet avgöra, om herr Severins skrivelse åstadkommit ett gynnsamt intryck hos honom eller icke. Han räckte det till herr Johan och sade:
»Lämna det till kanslärn!» Han vände sig därpå till junker Moritz. »Och I, junker Moritz, skolen i morgon få höra närmare besked!»
Han vinkade därefter med handen till tecken, att junkern kunde avlägsna sig, vilket denne också gjorde och följdes av herr Johan Thuresson. När de båda männen avlägsnat sig, och konungen var ensam med fru Christina, fästade han åter sina genomträngande blickar på henne. Men en stund förflöt utan att någondera sade ett ord.
»Herr Severin anhåller om eder hand, fru Christina?» sade slutligen konungen, avbrytande tystnaden.
»Han anhåller om min hand!» blev fru Christinas svar.
»Och vad sägen I därtill? ... Dock, jag behöver det icke spörja,» tillade konungen, utan att invänta något svar, »I haven ju redan lämnat honom eder ring, och jag hörde eder själv sända hälsningar till honom att I viljen tänka på honom i edra böner. Fru Christina, vad kunnen I säga till detta? Är det så, jag skall finna min käre herres, herr Stens, efterleverska; är det så, jag skall finna Christina Gyllenstjerna, henne, som jag en gång satte så högt bland svenska kvinnor, att jag för henne velat offra mitt liv ...?»
Christinas kind var vit som marmor, och hennes bröst hävde sig våldsamt, men hennes öga var klart, och hennes hållning var en drottnings. Hon påminde om ett fordom, mellan vilket och den stund, som var låg en hel kyrkogård av jordade minnen, och konungen själv var icke känslolös för den smärta, som hans ord uppväckt i hans fränkas barm, och för den kraft, varmed hon kunde betvinga sina känslors brand.
»Sådan jag ser eder,» sade han, »påminnen I mig nu, då jag vid herr Stens sida drog ut från Stockholms slott att bekämpa denne fiende, vars nacke vi väl nu hava trampat under våra fötter, men som ännu är farlig genom dödsryckningarnes våldsamhet.»
Konungen var fullt och fast övertygad om, att Christina stod i begrepp att förena sig med den fördrivne blodskonungens trognaste man, och hans livliga inbillning framställde för honom genast en tavla, till sitt huvudsakliga innehåll lika med den, junker Moritz kort förut uppdragit för greve Johan men vida mörkare, eftersom det mest bländande ljus, när det försvinner, efterlämnar den svartaste natten.