På Christina Gyllenstjerna åter, hon med det ädla, rika, stolta hjärtat, var det just denna konungens misstanke, vilken stack så tydligt fram under hans ord, som verkade så förnedrande och förkrossande, att hon ej kom sig för att svara, och när hon slutligen gjorde det, förvärrades snarare saken, än den förbättrades. Ty det var ej blott hennes kvinnliga stolthet, som kränktes, det var ej blott hennes fosterlandskärlek, som led, utan hela frågan var av en så ömtålig och grannlaga art, att hon varken ville eller kunde framlägga den oslöjad under den stränge konungens ögon.
»Haven I den tiden så livligt för minnet, som I sägen, konung Gustaf,» svarade hon, »huru kunnen I då tala till mig så, som I nu haven gjort?»
»Huru jag kunnat tala så, som jag gjort, det torden I bäst själv kunna förklara, fru Christina, och det är denna förklaring jag fordrar.»
»Vad begären I av mig, Gustaf Eriksson?» utbrast Christina med en röst, som darrade av den djupaste rörelse, och medan en fuktig glans strålade ur hennes sköna ögon; »kännen I mig då så litet, att I fordren bevis på vad jag icke kan bevisa mera tydligt, än jag gjort? Har min levnad varit sådan, att någon kan tvivla på min kärlek till mitt land och mitt lands konung? I försakelser och offer för den sak, som en gång var min ädle makes och hans faders före honom, liksom vår gemensamme frändes, gamle herr Stens, som vi båda minnas ... därutinnan kunna vi väl mäta oss med varandra, konung Gustaf! Och om så är, hur kunnen I tro, att Christina Gyllenstjerna med ens skall glömma allt, som ägt och som äger hennes högsta kärlek?»
»I ären moder,» genmälte konungen, »och edra söner bära namn, som alltid skola gälla högt i svenska mäns bröst, och det behövs blott det talet, att I ären med därom, så skall Sveriges allmoge resa sig som en man. Men eder äldste son är ett barn, och det är detsamma som ett namn blott ... under hans svaga händer skall detta land, som vi båda älska, springa sönder, och blodskonungen skall skratta i fröjd, medan han plockar spillrorna samman på nytt till ett rike åt sig, och vårt Sverige, Engelbrekts och Sturarnes land, skall för evigt sjunka i glömskans natt!»
Konungens vrede smälte allt under det han talade, och när han slutat gick han fram och fattade sin fränkas hand.
»Sägen mig,» sade han, »sägen mig nu, om min oro, om mina bekymmer förvåna eder, och räknen mig icke till ondo, att jag, omgiven, som jag är, på alla håll av list och försåt, stundom tager miste och ser sakerna annorlunda än jag borde.»
»Nu talen I, som en Sturarnes frände bör tala, och det talet förstår jag gott, och som bevis att Christina Gyllenstjerna är värd sin kunglige systersons aktning, vill jag fritt lämna den förklaring, som intet maktens bud kunnat avtvinga mig. Det är sant, att herr Severin Norrby anhållit om min hand; men jag tror mig kunna säga med en visshet, som är sanningen lik, att han aldrig skall vinna sin begäran.»
»En visshet, som är sanningen lik?» upprepade konungen misstroget. »Det kan således inträffa ...?»
»Det kan inträffa!»