Priorn blev dödsblek vid kanslärns ord. Han kände för väl kraften och ihärdigheten hos denne man, för att han i en så viktig tidpunkt som nu skulle vilja blottställa sig för en sådan fara, som den kanslärn påpekade. Han gjorde sig väl hastigt det spörjsmålet, om och huru någon av hans och hans vänners planer kunnat komma till den farlige mannens kännedom, men blotta tanken därpå, att dock Gert var fången, kom honom att bäva och tvang honom att för priset av sin tystlåtenhet i detta ärende försäkra sig om bibehållandet av sin frihet. Säkerheten och vissheten i kanslärns uppträdande var tillika så slående, att redan därav all möjlighet att genom en djärv anklagelse mot kanslärn själv söka fria sig, försvann.
Knappt hade kanslärn lämnat priorn och dragit sig något åt sidan, förr än konungen vände sig från skrivaren.
»I hören det, prior Robert,» sade han till denne, »huru kunden I göra eder saker till slikt ett misstag? Vad! ... haven I intet ord till edert försvar,» tillade konungen häftigt, då priorn förblev tyst, »veten I icke, att skrivarne i mitt kansli äro mine män?»
Priorn stod där med nedslagen blick och det ryckte häftigt i musklerna kring hans sammanbitna läppar. Han kastade gång efter annan upp sin blick, och hans läppar öppnade sig, som om han velat tala, men alltid möttes han av kanslärns allvarsamma uppsyn, och hans blick föll och hans läppar slöto sig åter. Säkerligen kände den värde mannen i detta ögonblick något litet av de bittra kval han berett så mången och senast mäster Olof och Christina Pedersdotter. Han slets mellan tvänne krafter, vilka i detta nu voro honom övermäktiga, och hade han icke sett i bakgrunden ett svagt hopp, att den tid skulle komma, då han kunde betala igen detta ögonblicks marter hundradefallt både till konungen och hans kanslär, så hade han utan tvivel dukat under.
»Förlåten mig, nådige herre och stränge konung,» stammade han, när konungens otålighet hade stigit till det yttersta, »förlåten mig, jag hade de bästa avsikter, och jag kände icke i nattens mörker, vem mannen var.»
Den ödmjuka tonen blidkade konungen, på samma gång som den väckte biskopens både förvåning och ovilja. Biskop Hans hade ända hittills med den mest spända uppmärksamhet följt varje rörelse i priorns anlete, men nu vände han sig bort, och en synbar ovilja lågade ur hans ädla drag.
»Då I erkännen edert misstag och det är rättat,» sade konungen, »så vill jag låta det bliva därvid, men tagen eder till vara, prior, jag vet mer än väl att I haven en tråd med i den härva, som Peder Sunnanväder och Knut domprost hava spunnit åt mig ... Gören icke många misstag till, den tråden kan göra eder ett huvud kortare.»
Ett hemskt, ett förfärligt leende spelade vid konungens ord kring priorns mun, men det märktes icke av konungen, ty priorn hade böjt sitt huvud ned mot bröstet. Men kanslärn märkte det, och hans öga blixtrade, som om ett beslut i detta ögonblick kommit till mognad i hans själ. Men det var ej blott priorn, även biskop Hans berördes på det kännbaraste av konungens slutord, och för övrigt fattades alla de närvarande mer eller mindre av det hot, varmed konungen djärvdes tilltala en av kyrkans högt uppsatte i närvaro av en biskop och under hans tak. Knappast tänkte konungen själv, när han uttalade ordet, på den djupa betydelse det ägde med avseende på hela hans ställning till den gamla kyrkan. Väl hade man sett konungar och riksföreståndare förfölja prelater, anklaga och avsätta dem, därpå var senast Gustaf Trolles avsättning under herr Sten Sture ett bevis, men att den världsliga makten hotade den andliga med kroppsligt straff, med döden, — det var något hittills oerhört.
En allmän förstämning fattade alla, och det blev alldeles tyst i salen. Likväl kunde konungens yttrande få en annan tolkning, ehuru även den innebar ett tillräckligt hot. Konungen kunde nämligen med sitt yttrande hava avsett blott och bart priorns avsättning från sitt ämbete i likhet med vad som hänt biskop Peder och domprost Knut. Biskop Hans tillgrep också denna utväg, för att icke nödgas uppträda fientligt emot sin kungliga gäst, i samma stund denne satte foten inom hans tröskel.
Emellertid spredo sig herrarne runt omkring i salen, och priorn skred långsamt mot dörren. Biskopen bjöd konungen med en artig bugning träda över tröskeln in i ett angränsande rum, vilket denne ock gjorde. Endast Johan Thuresson följde med konungen hit in.