Rummet var stort och väggarna voro till en stor del beklädda med bokhyllor, varpå ej blott böcker, men även andra märkeliga saker lågo, såsom malmstuffer och besynnerliga redskap av flere slag. Tvänne små fönster upplyste rummet, men de tjocka murarne förtogo verkan av det knappt inströmmande ljuset. Konungen tog plats vid det ena av fönstren på den väggfasta bänken, vilken liksom hela bröstpanelen var rikt utskuren och försedd med fristående vridna pelare, allt vittnande om att innehavaren av detta slott var en man av smak och hög bildning.
De många olika föremålen i detta rum voro synnerligen väl ägnade att hos konungen skingra de mörka tankar, vilka uppstigit vid mötet med priorn. Strax invid konungen på en liten bordskiva, vilken sprang ut från väggen nedanför fönstret, stod bland annat ett litet silverfat, varpå befann sig en sönderkrossad vitgul massa, av ett kornigt glänsande utseende. Konungens blick föll därpå, och biskopen tycktes med livlig tillfredsställelse omfatta tillfället att föra konungens tankar in i en ny riktning.
»I kunnen icke gissa, nådige herre, vad detta är,» sade han och pekade leende på det lilla silverfatet, som konungen fattade och närmare undersökte. Då konungen förblev tyst, tillade biskopen, i det han tog några korn mellan sina fingerspetsar och förde dem till munnen: »I kunnen väl smaka därpå!»
»Salt!» utropade konungen, följande biskopens exempel.
»Det är en svensk vara, eders nåde,» återtog biskopen, »och jag menar, att I icke haven något däremot att anmärka. Vi böra, tänker jag, i de saker, som vi bäst behöva, göra oss mest oberoende, och hava vi salt i Sverige, så kunna vi länge nog vara dessa hansestäder förutan!»
Konungens blick ljusnade. Det var ej första gången, som biskop Hans genom sin oavbrutna verksamhet för fosterlandets gagn kommit Gustaf Vasas hjärta att klappa av beundran.
»Saken är värd en hjärtlig lyckönskan, biskop!» genmälte konungen. »Det är vid västerhavet I viljen anlägga dessa saltpannor.»
»Det är min tanke, eders nåde ... vid västerhavet, men det är ock annat, som i sammanhang med detta ärende är av stor vikt för vårt land, om vi grundligt skola bliva de hanseatiska blodsugarne kvitt.»
»Och vad ...?»
»Lödöse måste befästas ... det är vår enda handelsstad på västra kusten, och enligt min tanke borde den till och med flyttas längre söderut, än som herr Sten i tiden, Gud hans själ nåde, lät flytta den. Grundas älven upp, så komma ej skeppen upp till staden, och där måste dock holländarne få sin hamn ... Men befästas måste staden, eftersom, Gud bättre, det ser mörkt ut, huruvida Halland och Viken[5] skola någonsin bliva svenska. Vad heller som blir, böra vi dock aldrig glömma den nöd, som nu i många år tryckt vårt land genom den stora gälden till Lybeck, och vad den kostat oss och ännu skall kosta oss bör fästa hos oss den lärdomen, att vi för framtiden förebygga slik träldom.»