»Och I, biskop, kunnen uppgiva ett medel att vinna detta mål?» sporde konungen livligt.
»Så har jag tänkt mig saken, eders nåde, att Sveriges framtid beror i detta avseende på, om vi skola förmå göra handeln fri först och sedan skapa en svensk handel ... men därtill fordras lätta och bekväma handelsvägar och bliver Lödöse befästat, då skall vårt fulla råd vara, att upp skall skäras mellan Vänern och Vättern för forlön och köpmans gods skuld. Sedan bliver Sverige väl vid makt näst Guds hjälp, så att Öresund och de vendiske städer icke vidare kunna göra oss livet trångt.»
»Men vad är detta, vördige fader!» utropade Johan Thuresson och drog fram från en av hyllorna ett knippe ståltråd. »Man vore färdig att tro, det man befunne sig hos en av dessa krämare, om vilka I nyss haven talat.»
»Det är ock en sak, som för vårt land är av större vikt, än vad I kunnen tro, herr Johan,» genmälte biskopen och fortsatte, vänd till konungen, »se sådan järntråd måste vi lära oss att draga här hemma. Vi hava gott järn, det yppersta i världen, säga köpmännen därute, när de sälja varan till andra än oss svenskar, men likväl taga vi en mängd av varor utomlands från och kunna icke ens bereda järnmalmen till brukbart järn. Jag har skrivit till kaniken Peder Bengtsson, det var en av de första dagarne i denna månad, att han skall därute i de södra länderna skaffa sig reda på sättet, huru denna järntråd drages, ävensom ett och annat, som i övrigt kan vara av nytta för oss att lära. Gott vore, nådige herre, om en gång skicklige män kunde inkomma utifrån, som toge vår järntillverkning om hand, ty såsom det nu är, kan det komma på ett ut, vem som äger kon, när en annan får mjölken.»
Konungen var idel öra, och hans ögon strålade av tillfredsställelse ju mera han hörde den gamle mannen utveckla sina åsikter om allt, vad han ansåg lända till rikets upphjälpande ur det förtryck, vari det hittills i alla avseenden legat bundet. På detta område möttes konungen och biskop Hans som vänner. Här förstodo de varandra fullt och räckte varandra handen, och säkert slog månget frö av dem, som biskopen här utsådde, rot i konungens sinne, så att vi i de frukter, som hans tid sedermera bar, kunna tänka oss tillbaka till den siste medeltidsbiskopen.
Sålunda flöt samtalet tämligen lugnt fram förbi de farliga bränningarne, tills biskop Hans steg upp och med en värdighet, man kunde väl säga ett majestät, som klädde honom väl, yttrade till konungen:
»Ett är dock visst, herre konung, på ridderskapet och kyrkan vilar samhällets och rikets frihet, och det skolen I se, konung Gustaf, äro först kyrkan och ridderskapet fördrivna, så kommer sedan ordningen till kronan, när de äro borta, som skulle försvara henne.»
»Nej, nej, biskop Hans!» ropade konungen med värma, »på Gud och folket vilar Sveriges konungakrona. Så har det varit från fordom och så skall det bliva, och vad som icke fogar sig därefter, måste bort. Den är förbi, den gamla tiden, i vilken I haven levat!»
En stunds tystnad inträdde, varunder biskopen med ett uttryck av på en gång beundran och sorg höll sitt öga fästat på konungen.
»Gud förlåte dem,» sade han därpå, »som denna ovilja byggt hava med deras nya evangelium! Deras klyftiga och uppblåsta läror om friheten skola föda ett ont regemente för Sveriges land. Men på trons enfald hänger religionen, därpå vill jag leva och dö, herre konung! Nu utropas jag för antikrist, och dock är det icke länge sedan, att herr Sten, Sveriges riksföreståndare, förde mig på sin högra sida. Men jag fruktar ingen, utom den, som kan kasta själen till helvetet. Gud skall gå före sin kyrka, och en gång skall hon stånda i härlighet på sitt Zion!»