Sent en afton ett par veckor efter nyssnämnda händelser vandrade en svartbrödramunk fram genom Mörkön i Södermanland och nalkades det gamla Stureslottet Hörningsholm, vilket då, såsom ännu, låg på nordligaste spetsen av Mörkön. När han framkom till slottet, var det alldeles nedmörkt, men han tycktes likväl icke vilja göra sig bråttom utan stannade litet emellan, seende sig noga omkring. Någon besättning fanns här icke, sedan slottet till stor del förstördes under sista fejden mellan konung Christian och herr Sten Sture, men det var dock bebott, och efter sin återkomst ur fångenskapen i Danmark hade Christina Gyllenstjerna själv tagit in här.
Dessa omständigheter gjorde det lätt för den nattlige vandraren att obehindrat nalkas vilken tillgänglig del av slottet som helst. Han valde den sidan, där några träd växte tätt intill grundmuren, och här stannade han. Det kunde vara vid midnatt.
»Gert!» utropade han halvhögt och såg upp mot den höga muren.
Ett svagt och dämpat buller hördes, varpå en röst ett par famnar ovanom det ställe, där munken befann sig, svarade:
»Guds moder vare trefallt lovad ... Är det svartebroder Robert?»
»Så är det ... jag fick edert brev, och sedan min förrättning var slut i Skenninge, beslöt jag att villfara eder begäran och taga vägen häröver.»
»Ären I säker att ingen följt edra spår? ...»
»Fullkomligt! ...»
»Söken då, fromme fader, att komma mig något närmare ... jag har mycket att säga eder. I skolen se, att Herren kan göra under i de ringa och att jag icke varit overksam i mitt mörka fängelse ... men jag är svag, mycket svag, och jag borde ej tala högt, blott viska!»
Munken förstod fullkomligt fångens mening, och han frambar hastigt några stenar samt en nedhuggen och halvbränd fura, vilken senare kom synnerligen väl till pass, i det han uppreste henne mot muren och sålunda lyckades komma ända upp under den lilla tornglugg, varifrån stämman hördes.