»Några dagar förrunno,» yttrade fången, sedan några ord av oväsentligt innehåll blivit utbytta, »några dagar förrunno, innan jag visste var jag befann mig, men så en vacker dag hörde jag röster av samtalande här utanför. De voro ... de voro Christina Pedersdotter och fru Christina Gyllenstjerna! Jag förstod då, var jag befann mig, och jag började genast uttänka en plan, att ännu med seger gå ut ur denna strid för kyrkans väl ...»
»Mer än någonsin är dock försiktighet av nöden ... och jag går därutinnan så långt, min vän Gert Bryningh, att jag till och med vore färdig att tillstyrka ett uppskjutande av detta ärende, tills vi vunnit andrum ... jag hyser de bästa förhoppningar, att vi snart nog skola sjunga efter en annan ton här i Sveriges rike.»
»I talen klokt, fromme broder, men I skolen se, att jag i försiktighet är eder like, och underligt skulle lotterna falla, om ej mitt garn skulle föra fångsten i Guds moders sköte ... Sen I, när jag mötte den kättaren mäster Lars hos konung Gustaf på Stegeborg, så sade han mig ett ord, som sedan dess ständigt ljudit för mina öron, och som ock klyvt mörkret för mig och visat mig vägen ljus och jämn.»
»I väcken min nyfikenhet, Gert! Det ordet lydde? ...»
»Jungfruns vilja bestämmer allt!» sade mäster Lars ... »och så är det, och hon skall av fri vilja välja klostret.»
»Det löftet låter stort,» gentog priorn tvivlande, »eller haven I fått övernaturliga krafter här i edert fängelse, Gert?»
»Man kan böja, vad man ej kan bryta, sen I, fromme broder, och arbetet är börjat, och dess början lovar det bästa. Jag har talat med jungfrun och vunnit hennes medlidande, och jag skall snart vinna hennes förtroende till fullo. Hon skall bjuda mig friheten, men jag skall ej mottaga den.»
»Icke mottaga friheten?» utbrast priorn överraskad.
»Nej, ty den skall jag få genom eder, och då skall jungfrun självvilligt följa sin gamle vän till sin fristad i klostret.»
»Men, i helgonens namn, huru menen I, att detta skall tillgå?»