»Hören noga på, jag skall säga eder det ... När I nu kommen till Stockholm, så skolen I ... men jag måste gå i ordning med saken. Jungfrun är en fånge här, liksom jag, och vår frihet beror på, när mäster Lars, konungens kanslär, finner för gott att befria oss ... Det hörde jag fru Christina säga till jungfrun redan en av de första dagarne efter deras hitkomst, då de gingo och lustvandrade här utanför. Det är för kungens skull, som jungfrun måste vara dold, ty mäster Lars ville muntligen tala med mäster Olof, innan detta ärende får yppas för konungen, och därför måste även jag försvinna. Så väl fru Christina som jungfrun visste, att jag satt fången här på Hörningsholm, ty fru Christina svarade på en fråga, som jungfrun gjorde, att hon givit det löftet till mäster Lars, att jag skulle sitta här, tills brev komme från honom, och då skulle även jungfrun draga med fru Christina till Stockholm ... I kunnen nu döma om min försiktighet och mitt nit för kyrkan ... jag hade kunnat skriva till min herre biskopen, och han skulle snart hava öppnat mitt fängelse, men jag föredrog att uthärda detta, för att driva min plan igenom, och så skrev jag till eder ...»
»Jag bekänner, att jag icke hade tilltrott eder så mycken styrka och så mycken djupsinnighet, Gert!»
»Men Herren är stark i de svaga ... nu finnen I emellertid huru det skall tillgå.»
»Nej, vid min ordens skyddspatron, jag finner intet!»
»Nå väl, när I nu kommen till Stockholm, skolen I uppsätta tvänne brev, båda i kanslärns namn ...»
»Ah ... jag börjar fatta eder mening, Gert!»
»Det ena till fru Christina, vari hon anbefalles att giva mig lös ... det andra till jungfru Christina, underrättande henne om mäster Olofs död.»
»Mäster Olofs död! ... Vad viljen I med en sådan underrättelse?»
»Låt det bliva min sak ... I skolen blott välja lämplig tid.»
»Men ... vad gagnar en underrättelse, som vilken stund som hälst kan vederläggas?»