»Sägen mig blott, vem skulle väl vederlägga den ... innan det vore för sent. Och när jungfrun väl sitter inom klostercellen, må då fritt vederläggningen komma och må de onda vädren rasa, jag skall skratta åt deras vanmakt, och den heliga Guds moder och S:t Brita skola välsignande räcka mig sina händer i min sista stund.»
»Så må din vilja härutinnan ske, Gert Bryningh! Jag kan ej se, att vi egentligen hava något att frukta, ty även om det värsta skulle inträffa och breven bliva funna, liksom biskop Peders blevo det förlidet år, så skall dock ingen kunna bevisa, att någon av oss skrivit dem. Alltså, jag skall utföra eder vilja, och jag väntar den bästa följd därav för vår heliga kyrka.»
Sedan munken och fången ytterligare överenskommit om vad som borde göras, klev den förre försiktigt ned, drog sin tillfälliga stege åt sidan och vältrade stenarne ifrån varandra, så att intet spår av hans besök skulle finnas efter honom, och ännu innan någon ljusning syntes till dager, hade han lämnat Mörkön.
På morgonen gick allt sin vanliga gång på Hörningsholm. Den gamle slottsfogden, som varit där allt sedan Svante Nilssons tid och visste att tala om gamle herr Sten och osämjan mellan honom och herr Svante och om dennes änka fru Märta, unge herr Stens (riksföreståndarens) styvmoder och hennes barn och allt, som timat under de föregående oroliga tiderna, minnen, vilka, huru sorgliga och dystra många av dem än voro, dock utgjorde hans högsta skatt här på jorden, slottsfogden visade sig på dörrtröskeln till det torn, där hans nådiga fru hade låtit ställa några rum i ordning för sig. Utför vindeltrappan kom Christina Pedersdotter, och fogden såg med så blitt ett leende på den vackra jungfruns allvarliga anlete. Hon var en mö alldeles i hans tycke. Sådan, menade han, borde varje kvinna vara. Hon hade sorg i hjärtat, liksom hans kära fru, men hon bar den. Det var kraft i själen, och därför ville den gode gubben hjälpa till att muntra upp henne och hålla modet uppe, så gott han kunde.
Det var en vacker morgon. Solen log så varmt och strödde sitt guld över det vidsträckta landskapet, som låg utbrett runt omkring.
»Guds fred och god morgon, jungfru Christina!» hälsade fogden. »Men i dag ären I mörkare i hugen än vanligt. Haven I haft onda drömmar, jungfru?»
»Gud signe, fader Greger, det haver jag,» svarade jungfrun.
»Och därför tanken I mera, än I borden, på det I haven i edert hjärta. Hm ... jag minnes väl, när gamle herr Sten var död, Gud hans själ nåde, och det onda talet, som då gick om fru Märta, att hon skulle hava förgiftat den gamle herrn, när det kom för fru Märtas öron, huru hon sörjde och huru hon längtade att herr Svante skulle komma ... för si, han var med gamle herrn och följde med liket upp till Stockholm ...»
»Huru kommen I på de minnena, fogde?» avbröt honom Christina och ryste till.
»Minnena komma som drömmarna, jungfru, en vet icke varifrån ... Men varför spörjen I så?»