»Sådana ord sades mig i drömmen ... Jag tyckts, att fången där nere i tornet var dödssjuk och han kallade mig till sig och jag skulle hjälpa honom, ty jag kunde det, och jag gjorde det ock, men då förvandlades hans anlete och en dödskalle grinade emot mig och ett par benrangelsarmar omfattade mig och ville liksom kväva mig till döds, medan det ljöd i mitt öra: du har förgiftat mig! ...»
»Hm, hm,» mumlade gubben, »drömmen kan hava sin betydelse ... Varen försiktig, jungfru! Jag menar, att I icke vidare bören besöka fången. Har aldrig tyckt om hans ansikte, aldrig ... Det lyser ont ur hans gamla ögon.»
»I kunnen hava rätt, fader Greger, och,» tillade hon efter en stunds tystnad, »jag har gjort orätt, som icke talat med fru Christina ...»
Och fru Christina kom i det samma. Den vackra höstmorgonen utlockade även henne. Fogden bugade sig vördnadsfullt och stod med hatten i hand, medan fru Christina gick förbi honom och nickade vänligt. Hon vinkade åt Christina att följa sig, och så gingo de. Den vanliga stigen, som fru Christina plägade gå, ledde i en stor bukt omkring den klippa, där slottet låg, slingrande sig småningom uppför, tills den strök tätt utmed den grova gråstensmuren, som var så gammal, att fogden bedyrade, det den funnits, då Thor och andra hedniska vidunder foro fram över fjällen.
När de kommit upp på en liten avsats av berget, varifrån man hade en härlig utsikt över Himmelfjärden och Sorundalandet, stannade fru Christina. Hennes följeslagerska, som hela tiden gått med hjärtat i halsgropen, utan att kunna finna ett passande tillfälle att lätta sitt hjärta, steg nu till sidan av henne och fattade hennes hand. Fru Christina såg frågande på henne, men hennes sköna anlete var så blitt, att det ingav den stackars flickan mod. Och hon omtalade för den äldre frun, huru hon besökt fången och vad han talat till henne.
Det hade tillgått så, att en gång, när hon ensam gått samma väg, som de nu tillryggalagt tillsammans, och kommit intill muren, hade hon hört sitt namn sakta uttalas. Hon hade sett sig omkring, men intet kunnat märka. Då hade hennes namn uttalats för andra gången, och hon hade sett upp till en av torngluggarne och där sett sin gamle frändes anlete tryckt mot järngallret. Han hade sett så genomolycklig och lidande ut och han hade talat så vackert, att hon ej haft hjärta neka honom hans begäran. Han hade nämligen bett henne besöka sig i fängelset, om det vore henne möjligt. Och det hade lyckats henne, och där hade den gamle mannen under tårar tiggt om hennes förlåtelse för vad han förbrutit sig mot henne, om det då äntligen var något brott, efter han handlat i bästa välmening.
»Jag har icke handlat ärligt mot eder, fru Christina,» så slutade hon, »som låtit detta ske, utan att nämna något till eder därom, och för varje gång har jag haft i mitt sinne att göra det, men alltid hållits tillbaka av fruktan att väcka eder vrede i första rummet, men även därav att jag alltid menat, det jag dock icke gjort något illa, utan blott fyllt min plikt att trösta och hjälpa, där tröst och hjälp behövdes. Har jag handlat orätt, så straffa mig, fru Christina, men skänk mig eder förlåtelse. Ty eder vill jag icke med vett och vilja göra någon sorg.»
Christina fattade slottsfruns hand och tryckte den till sina läppar.
»Väl hade det varit bäst, om det icke skett, Christina,» sade hon efter något besinnande, »men då det nu ej kan ändras, så vet jag icke, att det egentligen kan leda till något för oss okärt. Kom blott ihåg, att den biskoplige svennen snart skall få sin frihet åter, blott konungens kanslär finner tiden därtill vara inne. Det är dock icke blott för din skull, mitt barn, som han måste någon tid vara försvunnen ur världen, utan även för vår nådige herre konungens. Tänken blott på, vad han yttrade till herr Severins budbärare i skogen vid Stegeborg ... Bäst är därför att icke hava mycket obytt med mannen, och lider han, så må han besinna, att han icke kan ligga bättre, än han själv bäddat åt sig.»
»Jag har dock lovat honom att en och annan gång besöka honom, och han är min närmaste frände, fru Christina ...!»