»Frände!» utropade Christina med strålande blick, »jag tackar Gud i himlen för dessa edra ord! Det har varit mig så tungt att tänka, det den ende, som jag har i livet av närskylda, skulle vara en förrädare, förlåten mig det ordet ... men nu är jag så glad, och jag känner mig så nöjd, att jag kunde dö med eder!»
Hon stannade plötsligt i sitt tal och betraktade den gamle, och en blixt bröt fram ur hennes öga.
»En sak faller mig före,» sade hon, men gick hastigt, innan hon fullbordade meningen, till dörren för att se, om de voro ensamma, och först när hon övertygat sig därom, tillade hon: »Vi skola fly tillsammans, frände!»
»Fly! Vad sägen I, Christina?»
»Jo, jo ... det skall lyckas. I fören mig tillbaka till Stockholm, till mäster Olof och hans moder, och sedan talen I vid kungen. Ack, han är så god och huld, kung Gustaf. I kännen det icke så gott som jag, men jag har hört fru Christina tala om honom ... Det skall gå bra, frände; säg, säg, att I gillen min plan!»
»Ack vad blodet flyter hett i ungdomens ådror,» sade den gamle med ett egendomligt leende, »nej, nej, så kan det icke bliva, barn, jag har ock min stolthet, ser du, jag vill komma härut först, och sedan, som en fri man, utan något annat tvång än min egen vilja lägga min bekännelse för konungens fötter ... Jag är dessutom nu för svag att kunna röra mig ur stället. Nej, nej, Christina ... men vad I där talen om mäster Olof, det giver mig något att tänka på ... Dock kunna vi orda därom en annan gång, om Herren förunnar mig livet och varom icke, så kan det ock göra det samma.»
»Sägen dock i korthet, frände, eder tanke ut ... det kan ju vara något att gömma på till lärdom för mig. Jag tänker, att vad I hädanefter sägen till mig, kan jag lägga på hjärtat, som om det vore sagt av min fader.»
»Det kan du, barn, och efter du beder mig därom, så må jag väl säga, att eder kärlek likar mig illa ... du kan tro, att jag menar ärligt med dig, ty ville jag ställa mig in hos dig, så vore väl ett sådant tal det sista, jag förde ... Men vid livets slut fruktar man föga, om man sårar den man håller kär, om man blott därigenom kan rädda henne från ofärd.»
»Nej, nej, gamle!» utropade Christina med värma, »det talet vill jag icke höra. Mäster Olof har jag lovat min tro, och den vill jag icke svika, må så olyckan komma och krossa mig!»
»Vi skola då icke tala därom, men en gång skolen I sanna mina ord, jungfru, och då skolen I kanske själv önska eder i klostret in och tänka gott om mig på min döda mull.»