Christina förstummades vid dessa ord. Aldrig skulle de hava gjort något intryck på henne under vanliga förhållanden, men så här, yttrade av en som väntade döden, yttrade under inflytandet av den dystra ensligheten och övergivenheten omkring henne, fingo de en kraft och en betydelse, som hon häpnade för. Det blev så tyst och ödsligt som i graven, tyckte hon, när hon såg ned i sitt hjärta, och en mängd tankar stego upp där i sammanhang med den, som fången väckt till liv. Hennes kärlek skulle bringa henne ofärd; — hon hade aldrig tänkt sig saken så, som den nu visade sig för henne. Väl hade hon väntat sig strider och motgångar vid Olofs sida, och det var hennes lust att gå dem så emot. Men ofärden, uttalad av den gamles läppar, fick en helt annan färg. Ofärden tycktes henne stiga upp som ett grinande spöke mellan henne och Olof.
Hon lämnade med tunga steg fängelset, och det förgick en rund tid, innan hon kunde besluta sig att åter besöka fången. Hon gjorde det dock, och då talade Gert intet om Olof, blott om sig själv, och han bad sin fränka utverka hos fru Christina, att han måtte få tala vid en präst, ty han kände på sig, att hans slut var nära, ehuru det dröjde längre, än han kunnat föreställa sig. När den dagen vore inne, skulle han sända henne bud.
Detta tal om döden befästade hos Christina de goda tankar, hon fattat om den gamle, och hennes övertygelse, att han menade henne av hjärtat väl. Just den saken, att han nu icke talade om Olof med henne, verkade mera än allt annat att i Christinas själ liksom bränna in tanken på, att hennes hjärtas helgedom, hennes tro på lycka vid sidan av Olof var byggd på lös grund. Hon slog bort tanken, men den kom igen, ständigt och ständigt emot hennes vilja, liksom när man ser skarpt på ett föremål och sedan blundar, det efter vissa mellanrum av tid i oändlighet upprepas under olika färger.
Och intet, intet hördes av från Stockholm. Vintern kom. De oroliga böljorna slogo ej mera mot strand, och snön låg bländvit över fjärden, över skogar, bärg och dalar. Men allt blekare blev jungfrun om kind, allt oroligare klappade hennes hjärta, och värre blev det för var gång, som hon besökte fången.
Slutligen nalkades julen, och fru Christina började rusta sig att draga till Stockholm. Hon inväntade blott konungens brev till bröllopet, som han skulle i helgen hålla för sin syster, fru Margareta Wasa och greve Johan av Hoya.
En kväll i veckan näst före julveckan hörde Christina, när hon gick förbi stegerhuset, en helt ovanlig musik. Så smältande och vackra voro tonerna, att hon stannade och ville ej röra sig ur stället, för att icke gå miste om någon enda av dem. Först när det blev tyst, sprang hon uppför trappan och öppnade dörren till stegerhuset. Där inne var man i full sysselsättning med tillredelserna till julen, men icke förty, så hade litet var där inne hållit upp med arbetet, för att följa spelmannens rörelser, som satt nere vid dörren.
Det var en trasigt klädd man med blek ansiktsfärg och pussiga, hängande kinder. Något svärmiskt låg och drömde i hans öga, som stelt var fästat på golvet, under det att den ena handen vilade på halsen av fiolen och den andra med stråken slappt hängande ned vid sidan. När Christina trädde in, såg mannen skyggt upp, men hans blick ljusnade allt mer och mer, och leendet, som spred sig kring hans mun, log snart så innerligt och varmt ur hans öga, att hela hans ansikte blev liksom förklarat.
Christina kunde icke taga sina ögon från detta ansikte. Hon såg och såg och letade därunder i sitt minne, var hon sett de dragen förut. Slutligen hade hon det och sade till spelmannen:
»Såg jag dig icke senast i kyrkan i Stockholm den förfärliga dagen, då ...?»
Mannen avbröt henne med att sätta instrumentet under hakan och framlocka de mest undersköna toner, vilka påminde om orgelmusiken i kyrkan samma dag, som Christina gav sin hand åt Olof inför altaret vid Sanct Görans bild.