»Kännen I mig,» sporde Christina, sedan spelet åter tystnat.
»Om jag känner eder, jungfru,» genmälte mannen med ett lycksaligt leende, men tystnade plötsligt som om han blivit förskräckt för sina egna ord, och tillade: »nej, nej, jag känner eder visserligen icke, hur skulle jag känna eder, men mäster Olof ...»
»Fort, käre gubbe,» utropade Christina och såg så oroligt bedjande på mannen, »mäster Olof, sägen I ... haven I tidender från honom?»
»Mäster Olof är död, han!» svarade mannen.
»Död!» utbrast Christina och blev blek som ett lik samt segnade ned mot golvet. Ett par av kvinnorna störtade fram och upptogo henne i sina armar. Men spelmannen stack fiolen med stråken under armen och lomade av genom dörren ut i det fria.
»Det anade mig,» sade köksmästaren, »när jag första gången såg karlen, det är nu en vecka sedan, att han skulle föra olycka med sig!»
Emellertid smög spelmannen sakta och oförmärkt utefter de långa murarne, och, där det fanns något träd, som stod med av snön nedtyngda grenar, så dolde han sig därunder och flyttade sig med yttersta försiktighet framåt. När han så kom i närheten av tornet, där Gert Bryningh satt fången, försvann han under ett par sådana träd, vilka där stodo liksom för hans räkning. Och hans steg voro så säkra och den kosa han valde, så bestämd, att det syntes tydligt, att han icke första gången gick denna stig. När han försvunnit under furornas snömantel förblev han alldeles tyst och orörlig, och en förbigående skulle haft svårt att upptäcka honom, även om han anat, att någon funnits dold vid dessa träd.
Timme gick efter timme, men ingen rörelse förnams under granarne. Mannen hade tydligen valt sitt gömställe där.
Vid midnattstid hördes åter steg av en vandrare. Även de nalkades tornet, där fången satt. Det var en skulderbred man, och hans gång var rask och bestämd som en krigares. När han kommit till foten av tornet, ropade han halvhögt:
»Gert!»