»Vem där?» hördes Gert svara efter en stund och sedan ropet ett par gånger förnyats.
»God vän!» återtog krigaren. »Jag har hälsningar med mig från priorn.»
»Äntligen ... de hava dröjt länge, de!»
»Men den, som väntar på något gott, väntar icke för länge, heter det, och nu gäller det, att varje man är på sin plats.»
»Vem ären I?» sporde åter Gert med någon misstro, »haven I något tecken från honom, som sänt eder?»
»Jag är Peder Grym, en av edra,» blev svaret, »och står nu på väg att möta ett bud från Severin Norrby. Konungen befinner sig nu i Upsala, och när jag och han härnäst mötas, lärer där bliva en annan visa sjungen, än när vi skildes. Biskop Peder och herr Knut domprost befinna sig i Dalarne, och så fort vi få visshet från herr Severin, så skall det bryta löst. I morgon öppnas edert fängelse. Jag har brev med från herr Lars kanslär till fru Christina både därom och om mäster Olofs död.»
Det rörde sig under de båda granarne, men ingendera av de samtalande märkte det. Hade Peder Grym kommit att vända sig om, så skulle han hava sett, huru ett huvud stack fram nederst vid marken, och huru ett par ögon voro fästade på honom och på torngluggen så genomträngande, som om de tillhört något annat än ett mänskligt väsende.
»Det är allt i sin ordning,» hördes Gert svara. »Guds moder och alla helgon vare dess lov! Och huru befinner sig den vördige priorn? Är han ock med i Dalarne?»
»Nej, han sitter i sitt kloster i Västerås, såvida han ej vid detta laget drager till Stockholm, ty jag vet, att han blivit ditkallad av konungen.»
»Det hade varit gott,» återtog Gert, »om han varit mig något närmare. Jag är mycket försvagad av detta vistande i tornet, och skyndsamhet vore nu av nöden.»