»Brådare haver jag icke, än att jag kan stå eder bi, Gert Bryningh.»
»Det är fråga om det rika arvet efter Ingevald Torstensson och om hans enda arvinge, som jag nu hoppas till Gud och Sanct Brita skall vara färdig att med det första draga in i Vadstena kloster.»
»Christina Pedersdotter?» sporde krigaren.
»Christina Pedersdotter!» svarade Gert.
»Var så är, att I haven framgång därutinnan, Gert Bryningh, så är den saken lätt hjälpt. Jag skall föra både eder och Christina helbregda i biskop Hans’ händer, och sedan är det blott att säga ja och amen. I morgon mötas vi hos fru Christina!»
Mannen gick och det blev åter alldeles tyst. Men fram under granarne kröp nu spelmannen utan att iakttaga fullt samma försiktighet, som när han några timmar förut valde denna plats till sitt gömställe.
Sedan han rest sig upp, stod han länge och vaggade fram och åter, som om han haft svårt att bestämma, vartåt han skulle styra kosan. Men efter en stund försvann han i samma riktning, som Peder Grym.
IX.
Klosterlöftet.
Det lyste ännu i ett av slottsrummen, när den besynnerlige spelmannen gick över gården.
Det var i Christinas rum, det brann. Hon satt där ensam, med blicken stelt fästad framför sig, blek och livlös som en marmorbild. Hon hade av vänliga armar blivit uppburen från stekarehuset, och fru Christina hade blivit tillkallad. Ty den vanmakt, vari hon fallit, tycktes för alla vara början till döden. För deras gemensamma omsorger lyckades det dock att återkalla henne till livet.