Fru Christina satt länge hos henne och talade tröstens och vänskapens ord, och sedan hon gått, kom fogdens dotterdotter, ett vänligt och hjärtegott barn, och även hon uppbjöd all sin förmåga, för att jaga bort sorgen ur den arma flickans själ. Men sorgen lät sig ej bortjagas. Den låg kvar i hjärtats djup, och det lugn, som tycktes återvända, den kraft, som tycktes så småningom framblicka, var förtvivlans lugn och kraft. Ormen låg ringslagen på djupet, fast ovanom honom utbredde sig ett täcke av blommor och grönt.
Efter midnatt bad Christina fogdedottern gå till vila, och hon talade med ett sådant lugn, att flickan ej mera drog i betänkande att lämna henne allena. Och så satt hon där ensam, utan hopp och utan tårar.
Det var en förfärlig natt. Hårdare tyckte hon icke att den gode Guden kunde pröva ett människohjärta. En feberfrossa genomfor henne, blodet liksom stelnade i hennes ådror, och hemsk och förkrossande stal sig den tanken på henne, att Gud själv hade övergivit henne. Därför var hennes blick så stel och hennes kind så marmorvit.
Men så runno henne i sinnet några ord, som hon hade hört av Olofs mun, att Herren aldrig överger de sina, att vad hälst som kunde inträffa, lände till människans förädling, om hon ödmjukt böjde sig under Guds mäktiga hand. Och dessa ord tände åter glansen i hennes öga, och hon sjönk ned på knä och bad innerligt och varmt. När hon uppreste sig från bönen, smälte hon i tårar.
Det blev morgon, och solljuset bröt in i rummet, men sparsamt och halvt, liksom för att blott visa, att ljus och värme fanns, men för andra lyckligare trakter av jorden. Steg hördes utanför dörren. Fru Christina inträdde. Hon var rörd, och i hennes djupa öga brann en låga så varm men tillika så högtidlig, att den unga flickan tydligen såg, det något inträffat, sedan de skildes åt, som berövat henne hennes vanliga jämvikt.
»Brev från Stockholm?» mera viskade, än uttalade flickan, och hennes läppar darrade, som om hon fruktat att uttala orden.
»Ja, barn,» svarade fru Christina, och en tår darrade i hennes öga, »brev hava kommit från Stockholm!»
»Och det är då sant, vad han sade ...?»
Fru Christina behövde icke svara, men hon skyndade fram och slöt den upprörda flickan till sitt bröst, och lät henne gråta ur. Därpå fattade hon hennes hand och såg henne så milt och allvarligt in i ögat.
»Jag tvivlade i det längsta, barn,» sade hon, »jag tvivlade ännu, när jag genomläst brevet, ty jag tyckte mig icke igenkänna fullt riktigt kanslärns vanliga namnteckning. Men mannen, som har framfört breven och som även medfört brev från konungen både till mig och till biskop Hans i Linköping att komma till greve Johans och fru Margaretas bröllop tjugondedag jul, han är mig en borgen för brevens sanning. Jag känner honom väl; han var en gång i min salig herres, herr Stens, tjänst och är nu i konungens. Och nu Christina, mitt barn, kommer jag att lägga dig tvänne villkor före, antingen du vill stanna hos mig, eller du vill, som den gamle mannen nu säkert skall tillstyrka ...»