Christina såg upp med spörjande blickar.
»Din frände, Gert Bryningh, är fri och han lämnar denna dag Hörningsholm!»
»Och vad skall då min frände tillstyrka?»
»Efter vad jag känner om honom och hans förhållande till dig lärer han väl nu tänka, att du skall vilja sluta sig inne med dig själv och leva i ditt ungdomsminne och verka Guds verk med avsvärjande av världen ... Jag vet intet att råda dig härutinnan; jag kan blott säga dig, att hos mig skall du ock finna den fristad, som ditt hjärta längtar efter ... Din frände kommer själv att tala med dig härom; jag har velat säga dig detta, att du ej må tänka dig stå alldeles ensam i världen, som du kunde vara böjd till att tro, sedan dödsbudet vunnit bekräftelse, och att du så må hava ett annat att välja, än det han kan hava att förelägga dig.»
Medan hon ännu talade, öppnades dörren, och Gert Bryninghs bleka, avtärda ansikte visade sig. Han studsade, när han fick se fru Christina, men det var en rörelse, som föll sig ganska naturlig, och då han ville stänga dörren och avlägsna sig, uppmanade fru Christina honom att stiga in.
»Undren icke på, stränga fru,» sade han och bugade sig ödmjukt, »att mina första steg gällde henne här ... Stackars barn, nu är hennes glädje vissnad ... nu har hon ingen i världen mer än mig, gamle brutne man.»
Han utbredde, överväldigad av rörelse, sina armar, och Christina dolde förtroendefullt sitt huvud vid hans bröst. Fru Christina ansåg sig icke böra övervara frändernas möte, utan avlägsnade sig. Ett drag av tillfredsställelse svävade därvid över Gerts ansikte, och hans ögon spelade med ett uttryck av visshet över rummet och ut genom det lilla fönstret.
»Jag förstår din sorg, stackars barn,» sade han slutligen och klappade Christinas huvud, »och jag vördar den; jag förebrår mig blott själv att jag skulle ställa mig mellan dig och honom, som du höll så kär. Men jag höll ock vår gemensamme frändes vilja helig, och jag ansåg det vara min plikt att fullgöra den; kan du förlåta mig det, barn?»
Han satte sig på fönsterpallen och drog Christina ned vid sin sida.
»Innan jag lämnar Hörningsholm,» fortsatte den gamle, »så ville jag tacka dig för den kärlek, du visat mig under min olyckstid; jag skall den icke glömma. Men jag ville ock överlägga med dig om framtiden.»