Christina satt nedlutad med hand mot kind. Hon lyssnade med uppmärksamhet till vad den gamle mannen sade, och allt därunder flöto tårarne.
»Se, du menar törhända, att jag nu skulle komma med mitt gamla påyrkande ... nej, nej, barn, du har övervunnit mig, Gert Bryningh säger intet sådant mera. Du skall äga din fria vilja; du skall själv bestämma över dig. Må min frände förlåta mig detta brott mot hans sista vilja, men jag har icke hjärta att tvinga dig. Nej, nej, ut i världen, Christina, om du vill; spring och lek och var glad! Du är rik, flicka, det vet du ej, men jag vet det ... du skall riktigt kunna njuta av livet, som du vill, och du skall kunna göra en man lycklig ...»
Christina spratt till, och en tydlig ovilja stod målad i hennes vackra drag. Det lät så underligt i hennes öra, talet om rikedom och lycka och världens nöjen, just medan hennes hjärta var fullt av en sorg, som aldrig skulle kunna utplånas. Vad betydde väl för henne all världens skatter, varje upptänklig glädje, när han var borta, han, vars bild växt in i hennes själ och varit ett mål för hennes beundran, allt sedan hon som litet barn kom i hans föräldrars hus! Blotta tanken på, att i detta förgängliga livets goda någon tröst för henne stode att finna, väckte hennes avsky, och därur uppspirade snart ett begär att vända sig bort från all världens buller och i enslighet leva och göra gott och hoppas på ett stundande möte en gång i en annan värld med den hon hållit kär här på jorden.
Men var fanns på jorden ett ställe, där hon kunde framleva sitt liv på ett sådant sätt? Denna fråga uppstod helt plötsligt för henne. Hon kunde ej förklara det för sig, men i ett sådant ljus hade hon ännu aldrig sett saken. Hon var fri; hon ägde rätt att själv bestämma över sitt öde; hennes hjärta trängde till enslighet och frid, och hennes avlidne frändes vilja bestämde för henne klostret som det ställe, där hon kunde finna frid. Hon kände sig nästan lycklig i tanken, att denna tillflyktsort fanns. Som en skrämd hind flydde hennes tanke in under klostercellen. Sorgen, tomheten och slutligen fasan för att möjligen kunna genom världens nöjen eller vid en annan mans sida vinna glömska och tröst, — se där det koppel, som i vild fart jagade henne framåt. Han hade skickligt förstått att lägga sina garn, den gamle Gert Bryningh.
»Mina ord smärta dig, barn,» fortfor han efter en stund, »jag ser det, men de äro sanning, och jag vill icke förhålla den för dig. Som jag ser sakerna och med den erfarenhet, jag har av världen, och den vördnad jag har för den dödes vilja, så vet jag intet mer än de två att välja på ... livet bland människorna med dess buller och bång, eller ock livet inom det stilla klostret. Det är möjligt, jag vill det ej bestrida, att ditt liv utom klostret kan bliva lyckligt och lugnt och fridsamt, men jag tror det icke ... Se, jag talar icke för att övertala dig, du skall själv välja ...»
»Fru Christina har erbjudit mig att få bliva i hennes hus.»
Den gamle mannen skiftade färg, men Christina märkte det icke.
»Den ädla fru Christina!» sade han, »hon är sig lik, men hon är ung ännu och känner blott världen från den höga plats i samhället, varifrån hon sett den, icke nedifrån, icke med de behov, de sorger och den glädje, som falla på de ringas stig ... Ja, väl, du kan få det gott hos henne, Christina. Det säges, att fru Christina ämnar gifta sig, här blir då gott om nöjen av alla slag, riddare och förnäma jungfrur skola vimla på hennes gårdar. Det är ett tredje villkor ... ja, så kan du betänka dig, barn, och noga överväga i ditt hjärta; du har mitt bifall på förhand till vad du så kommer att välja ... Jag begiver mig nu härifrån till min herre, biskop Hans».
Christina sprang upp vid dessa ord, och en feberaktig rodnad brann på hennes kind.
»Jag behöver icke välja!» utropade hon, »mitt val är gjort; jag följer eder, frände, och jag önskar att snart — snart komma i åtnjutande av den frid, som klostret skänker.»