Men Wäinämöinen beviste sig vara äldre, och fattade i Joukkawainen, för at kasta honom i sjön, säjande:
Lapin tietoo, waimon muisto,
Ja ei Uron parta-suisen!
Minun on meret kyntämäni,
Sarka jaot sauwwomani — — —
Han lockade sedan Wäinämöinen at sjunga;
Laula, laula Wäinämöinen,
Hyräile hywä sukuinen — — —
Tuopa wanha Wäinämöinen
Warmon kyllä wastaeli — —
Warainen on laulamaxi
Aikainen on ilon teoxi.
Men när ock Wäinämöinen började sjunga; så måste alt daldra och röras, såsom det äfvanföre är berättadt. Se Wäinämöinen.
Joukkawainen var lik Thormoder, som sjunger när han drager pilen ur hjertat, och lifvet följer efter handen. Joukawainen kan ock liknas vid Göthernes Hogne och Håward. Den förre sönderslet Swiphalder, när han förvandlat sig i et lejon, och log när man skar ur honom hjertat. Håward, kämpen, hotar då han står på knä, och kämpar ännu när han mistat bägge benen: kroppen är stympad, men hjertat oförsagdt.
JOULU kalla Finnarne Julen, den de af gammalt och ännu hålla för den yppersta högtid, och hvartil i synnerhet välplägning af mat och dricka beredes, samt då framför andra tider nyttjas; däraf är äfven detta ordspråk gängse: Juoman l. juoda Jouluna pitäwi syöda lihaa laskiaissa — Se Laskiainen, d.ä. om Julen skal man dricka.
Biskop Jesper Swedberg i dess Schibboleth och Ol. v. Dalin i Sv. Rik. Hist. derivera ordet af Jul, rota, som fans på Runestafven för denna dag, til tecken, at Solen återvände tilbaka mot Norden; eller af Jola, Joldra, för de lekar och dryckes-lag, med Odens galtens förtärande, som då anstältes Oden til heder, och för at vinna god årsväxt, i det inträdande nya året. Om den påföljande kornväxten mycket lagt sig härs och tvärs, säga Finnarne än i dag, at husbonden, eller den som sådt, varit full om Juldagen.
Hos Graekerne firades en Högtid af mäst lika namn, hvarom Suidas. Ióleia, festi dies, qui in Jolai honorem celebrantur. Iólaos, Heros quidam, qui apud Athenienses colitur; Hos Scapula finner man följande: Ouló vocabatur Ceres: 'Oulos & 'Ióulos, hymnus, qui in honorem Cereris concinnebatur. And. Wennerdahl, i dess Mytbol. Lex. förmäler ock, at Cereri til ära firades en högtid i December månad; hvilket alt leder Julen, Finsks Joulu, i hänseende på namn, tid och äfven vällefnads plägsed, åtminstone för Christendomen, til gemenskap med Graekernas omrörde fest. Vist och aldeles afgjordt är det, at våre Joter och äldste landets invånare, långt för Christum uti hedenhös, i uråldriga tider firade Jul rätt högtideligen, just samma tid i December, som vi nu för tiden, ehuru i andra afsigter.
JUMALA, Den Högste Guden: är ej Nom. propr. utan Apellativum. Jumala Tempel var beryktadt i Helsingeland. v. Hervara Sagan med Verelii noter. De Bjarmer, som voro af Finsk härkomst, dyrkade en afgud, under namn af Jomala, hvars Tempel högst heligt förekommer äfven i gamla Isländska Sagor. I Herrauds Saga p. 27: thar är gofgad God, thad er Jumala heitir, och hos Snorro Sturleson i St. Olofs Saga P. VII. 143. i garthinom stendur Goth Bjarma, er Jomali heitir.