Alt efter Skogsvärdinnans godtycko,
Är den goda Mors
Finger understundom i gullringar,
Händerna inveklade i gulldukar,
Som hon fått med sina gåfvor;
Men ofta då mor är ond,
Äro fingren med vidjelänckar prydde,
Händerna omvicklade med vidjor,
Och altid då hjelplös.
Då Wäinämöinen slog på sin citra, kom ock Skogs-gudinnan med alla sina skogsdjur, at lyss på den härliga musiken: Itekkin metän emäntä, rinnon aidalle ajain. Se Wäinämöinen.
MIEHEN SYÖPÄ, Anthropophag, menniskjo-frätare — troddes vara i
Norrska Lappmarken; dit hänvisas sjukdomar: ex. gr.
Mennekkös sinne sekahan (näml. til Rutian koski)
Tuol on muutkin murha-miehet
Miehen syöpähän kylään,
Lapin maahan laukiaseen,
Pohjan pitkähän perään. — —
MIESTEN SYÖJÄIN KYLÄ, var i Kyrials land, eller den ort i Kyrials botn, högft i Norr i Finland, där starke Resar och Anthropophager förfärade de ankommande; se föregående miehen syöpä. Efterföljande saga besannar det. När Domar (Upsala Kung) ännu var ung och låg uppå sjön, för at förvärfva sig ära och rikedom, blef han genom en häftig storm drifven emot Kyrials-botn, eller til det stycket af Finland, som ligger högst i Norr (Kemi, Cajana, Paldamo, Sotkamo, där Hijsi bodde och andre Jättar i berg; ty landet var än segelbart den tiden, emedan skeps-vrak ännu i dag finnas i flere moras i Kemi Socken). Han kallade sit ankare under en stor och mörk skog; han betäckte stranden och gick up, at bese landet. Där råkade han Hallgrim, en Rese, som var, för sina krafter och än mera för sina många konster, den farligaste. Hela vägen til hans kula var betäckt med nakna hufvudskallar och multnade ben, efter dem som han mördat och upätit. Hans grymhet var intet mindre än hans krafter, och det var et vidunder i naturen, hvars blotta åskådande kunde injaga en skräck hos det modigaste hjerta i verlden. Alla de som hördt hans namn, hyste en räddhåga för honom. Men Domar mötte honom utan fruktan. Deras strid var svår, men Risanöth (et svärd, det Rolf tagit i Grims kula; hörde Ynglinga-stammen til; dess sår läktes aldrig; flog genom sköld och hjelm), som den tiden var i Domars hand, behöll segren. Hallgrim föll, och Domar gick in i hans kula, hvarest en större rikedom, än han någonsin tilförene sedt, lyste honom i ögonen. Alla väggar voro klädde med sköldar af blänkande silfver, samt hjelmar af klaraste guld. Där hängde åtskilliga horn med ränder och bilder af den dyraste metall inlagde.
MIKKELIN päiwä. En stor högtid hos Norr-finnar; Se wuoden alkajaiset. Alla hästar tagas då in i stall; fodras med öl, korn, granris och hermelins kött, som skal praeservera dem för hufvudsjukor, m.m. Boskapen drifvas tidigt och utan ljud i fähuset, om eljest väl skall gå. Se Ristin päivä.
MUNNU. En oculist i gamla Runor. Munnu silmän Tytteriä. Item, en af
Nordens möer, som anropas af häst-gällare, at hämta is, rim och kyla.
Texten säger:
Munnu silmän tyttäriä,
Höyhenes panuttaria.
Tuuwwos hyytä Pohjolasta,
Jäätä kylmästä kylästä,
Sillä hyyllä hyytele,
Jäällä tuolla jäähyttele,
Pistän hyyn hyppyseni,
Jällä jäähytän kätem,
Teen tulen tehottomaxi,
Walkian warattomaxi. — — —
MYRRYS MIEHET, de samme som Indomiehet, trollkarlar och vidskeppelige, som dels med läsningar, lugut, synnyt, spåttande, flåsande och på-blåsande, med troll- Runor, synnyt, tro sig bota ormhund- och vargbett, eldskador m.m.
NÄKKI, Neptunus, Svenskarnes Åge. Se Weden-Emo — Efter forntidens berättelser och skrock-sagor (Se Urban Hjernes Flocker om flere hafs-fruar). Här i Finland beskrifves Näcken med långa utslagna hår naken visa sig på vatn, i solsken, på stenar vid forssar borsta och kamba sig, eller ajustera sit ljusgula hår äfven stundom sjunga utan tvifvel en Siren sång eller Crocodils gråt, at låcka barn til stranden, och simmare i vatnet, dem hon kramar så at de blifva kål-blåa, suger deras blod m.m. Hvilket i sjelfva verket är kramp- eller seno-drag. Käringar och utlefvade Sjö-galtar kunna skräma lätt-trogna med tusende Näck- och hafs-fru sagor, Se Ahti.