Skaffade, som en Promothæus, elden på jorden; ljungade i lag med sin yngre Bror Ilmarinen; bygde skepp och båtar — Den unge Resen Joukawainen disputerte med honom om styrka, men blef illa belönt — Se Joukkawainen.
Den kunnige och vördige Wäinämöinen bygde sjelf pråmar och håpar; hvarom Runan berättar:
Ite wanha Wäinämöinen
Weisti wuorella wenettä,
Kalliolla kalkutteli:
Ei kirves kiween koske.
Eikä kalka kalliohon — —
Wäinämöinen ansågs ock i krig för en skyds-gud; hvarföre hans vepa vördades som et palladium mot skott, bly och krut:
Waippa wanhan Wäinämöisen,
Kaapu kauko Lappalaisen,
Sepä tänne tuotuwohon,
Suurilta sotikedoilta,
Weri pellon penkereiltä — —
Jonga suojasta sotinen,
Jonga tappelen takoa — —
Wäinämöinen öfverträffade Svenskarnes berömlige Skalder Eiwinder och Smider, berömlige för sin konst, at leka på harpa. Hans öde hade gömt honom ytterst i Norden, men hans själ var dock ädel i sina tankar. Han hade en särdeles gåfva, at röra alla sinnen när han slog på sin harpa och sjöng sina dikter. Det fick hans medtäflare den unga Jätten Joukkawainen erfara. Hans infallen voro lifliga och hans tankar höga. Han sjöng de framfarna hjeltars beröm, om verldenes grundläggning, om eldens uphof, om de skapade ämnens förborgade natur, och luften daldrade, och bergen gåfvo genljud; han beklagade den ömkelighet och fåfängelighet, mellan hvilka det menskliga lifvet delas, och de dödelige smulto i tårar. Han kunde beveka de hårdaste hjertan til medömkan, och upmuntra de sorgsnaste sinnen, til frögd. Ofta hade Weden Emäntä, Hafs-frun, Näcken och Åge, med de andra små Gudamagter, som bo i det våta, dansat på vatnet, när han suttit vid stranden och stämt sina strängar. Ofta hafva de Råd-andar, som bo i backar och lundar samlat sig för honom och lekt, när han slagit på sin harpa. Man sade, det den mägtige och vise allfadren Kaweh eller Hallbordur, den samme som Apollo, vore hans fader, och hade lärt honom, at handtera strängar. Och det, at han kunde beveka stenhårda bröst, och til lek och lust upmuntra halfdöda hjertan, gaf de enfaldigare anledning, at tro, det stenar och liflösa ting, björnar och skogs-djur, näckar och fiskar, Tapio och Mehtola, med foglar och yrfän rördes af hans spel, och samlades at lyss på hans gudomliga sång.
Då den gamle harpo-slagaren, vår Finska Orphæus, slog på sin harpa, sattes hela naturen til sjös och lands i rörelse; och förtjenar den Acten här in extenso at afskrifvas, såsom et mäster-stycke, som trotsar all Grækisk och Italiensk musik:
Sittek vanha Wäinämöinen
Istuxen itek ripahan,
Otti soiton sormillensa,
Käänsi käyrän polwillehen,
Kantelen kätensä alle.
Soitti wanha Wäinämöinen;
Wasta ilo ilolle käwi,
Soitto soitolle tajusi.
Ei sitä metässä ollut,
Jalan neljän juoxewata,
Koiwin koikelehtamata,
Jok ei tullut kuulemahan,
Tehessä Isän iloa,
Wäinämöisen soitellessa:
Karhukin aidalle Kawahti
Soitettua Wäinämöisen.
Ei sitä metässä ollut,
Kahen siiwen suikawata,
Jok ei tullut tuiskuttain,
Ei sitä meressä ollut,
Ewän kuuden kulkewata,
Kahexan waeltawata.
Jok ei tullut kuulemahan
Itekkin Wein (weden) Emäntä,
Rinnoin ruoholle rojahti.
Wetäy wesi kivvelle,
Wahtallehen waiwoaxen.
Isestänni Wäinämöisen
Wedet juoxit silmistähän,
Kaseammat karpaloita,
Pyyliämmät pyyn munia,
Reheille rinnoillehen
Rinnoiltahan polvvillehen.
Jaloilla jalkansa päälle,
Putoisit wesi pisarat
Läpi wijden willa waipan,
Sarka kauhtanan kahexan.
Sedan satte sig den gamla vördiga Wäinämöinen
Sjelf på fiolen (sätet),
Tog stränga — spelet emellan sina fingrar,
Vände det utgröpta krokiga instrumentet på sina knän,
Harpan stälde han på sin hand.
Den vördige Wäinämöinen spelte;
Då blef det en fullkomlig glädje utaf,
Och spelet liknade en riktig concert.
Det var ej i skogen något
På fyra fötter löpande,
På sina långa ben (belingar) skänglande.
Som icke kom at lyss,
Då fadren sjelf väkte glädje,
Då Wäinämöinen sjelf spelte:
Sjelfva björnen äfven sprang häftigt up mot gärdes-gården,
Då Wäinåmbinen slog på harpan.
Ej fans någon i skogen,
Som flyger hvinande med två vingar,
Som ej kom lika som ur och damb
Ej heller af alt hvad i sjön fans,
Som rörs med sex senor,
Simmar af och an med åtta årar,
Som icke kom at lyss (höra).
Sjelfva vatnens moder (hafs-frun),
Kastade sig bröstgänges mot sjöstrandgruset,
Och makade sig på en strand-hälla,
Dragandes sig up besvärligen på buken.
Af sjelfva gubben Wäinämöises ögon
Tildrade tårarne,
Något större än tranbär,
Litet drygare än hjerp-ägg,
På hans vidöpna, breda, modiga bröst,
Och ifrån bröstet på knän,
Och dädan på föttren;
Hans tårar (vattudroppar) föllo
Genom fem ylle-vepor,
Genom 8 valmars jackor.
WÄKI TURILAS — Se Turilas. En Jätte och stark Otter.