Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1853.
(De 5 sista häftena af årgången utkommo först 1854.)

Då jag nu har äran här uppträda med ett offentligt föredrag, så borde jag visserligen begynna med några undskyllande ord för min både ovana och oförmåga dertill, och det så mycket mer, som min af hela landet sörjda, af utlandet saknade, oss mycket förtidigt frånryckte företrädare genom sin öfverlägsna lärdom och snillrika framställning vänjt icke allenast sina åhörare i den akademiska lärosalen, utan äfven alla andra, som med någon uppmärksamhet läst hans skrifter, vid någonting helt annat, än jag ens kan hafva det aflägsnaste hopp att någonsin kunna åstadkomma. I jemförelse med denne min oförgätlige företrädares stora förtjenster och hans allt uppoffrande kärlek för vetenskapen framstår obetydligheten af mina sträfvanden åt samma håll så mycket klarare, som de i sjelfva verket oftast ej varit annat, än ett ofta omedvetet mer eller mindre planlöst användande af tillfälligtvis sig erbjudande fördelar, och någon sjelfuppoffring vid dem ej heller någonsin kunnat komma i fråga.

Men då nu likväl universitetets högsta styrelse täckts fästa det afseende på dessa tillfälligheter, att den nådigst utnämnt mig till det vigtiga lärarekall, hvaruti jag nu borde göra mitt offentliga inträde, så är det väl rådligast för mig att lemna den nyss vidrörda jemförelsen, hvilken i detsamma den erinrar om den oersättliga förlusten, ej kan annat än så mycket mer nedslå sinnet och göra modet vacklande. I dess ställe skall jag upptaga en annan jemförelse emellan vårt finska modersmål och dess närmaste syskonspråk, sedan jag dessförinnan fått tillfälle med några ord yttra mig om språk i allmänhet.

Då man åtskiljer emellan lefvande och döda språk, så kunde det tyckas, som skulle man i och med detsamma tillerkänna språken ett lif, hvilket, liksom allt lif här i verlden, haft sin början, sin fortgående utveckling och sitt engång inträffande slut. Så kunde det visserligen efter ordalydelsen tyckas, men likväl är det mer än sannolikt, att orden, som uttrycka denna åtskilnad, här träffat det verkliga förhållandet närmare, än tanken någonsin åsyftat, och hvem skulle väl förmena orden att någongång göra ett sådant försprång, när de eljest och vanligen blifva långt efter.

Med lefvande språk har man väl i allmänhet ej ment annat än språk, hvilka talas af folk, som för det närvarande finnas och lefva, och i motsats dertill har man kallat de språk döda, hvilka engång talats af folk, som numera icke finnas till, och vanligtvis fäster man derutöfver det begrepp vid uttrycket "döda språk", att någon litteratur af desamma ännu qvarfinnes.

Emellertid kan den, som tager saken i närmare betraktande, ej neka, att språken äfven hafva sitt egna inneboende lif med en i tiden begränsad början, en fortfarande, beständiga förändringar underkastad tillvext, och ett engång inträffande slut, må det ock vara huru aflägset som helst.

Att hvarje språk haft sin början, är en så sjelfklar sak, att derom intet tvifvel kan uppstå. För något tusende år tillbaka fanns ju icke ens det språk till, hvilket jag nu här har äran begagna, och likaså voro de flesta andra europeiska språk då ännu i en så outvecklad början, att det ingalunda var lätt att förutsäga, hvad af dem med tiden skulle blifva.

Nästan lika sjelfklart är också språkens engång inträffande slut eller död, om man hellre vill begagna det uttrycket för deras upphörande. Utom annat hafva vi derpå oafvisliga bevis, hvad sanskrit, hebreiskan, grekiskan, latinet och några andra forntidens språk beträffar, ty hvad af dem återstår, är likaså litet det fordna lefvande språket, som en sina par tusende år gammal mumie i de egyptiska grafvarna är den engång lefvande och handlande personen. Deras ännu befintliga litteratur, den må vara mer eller mindre rikhaltig, är ej annat än ett bättre eller sämre utrustadt grafmonument öfver deras fordna härlighet.

Men hvem kan ens ana, huru många språk i tidens längd dött och försvunnit utan något sådant monument, som för efterverlden skulle påminna om deras fordna tillvaro? Sådant händer ännu oupphörligen med åtskilliga mindre bekanta språk. Utan fara för öfverdrift kunde man antaga, att sedan Amerikas upptäckt för tre och ett hälft århundrade ett eller annat språk, som dess urinvånare talat, om ej med hvarje menniskoålder så åtminstone för hvart århundrade nästan spårlöst försvunnit, och att något dylikt händer med våra stamförvandters skilda språk i Asiens nordliga delar, finner man bland annat af min oförgätlige företrädares reseskildringar, ty det är ej gerna möjligt, art ett språk, som numera talas af endast några få individer, kan länge trottsa förgängligheten och fortfara bland de lefvandes antal. Bättre framtid kan ej heller de i motsatt väderstreck från oss boende vermländska Finnarnes språk hafva, ty efter all sannolikhet är finskan hos dem efter några mansåldrar ej annat än en tradition, hvarjemte man här och der i någon vrå skall påträffa en gammal, half-sliten, nedrökt och neddammad bok, hvilken ingen af det då lefvande folket förstår, men hvarom man möjligtvis vet berätta, att farfadren eller mormodren talt det språk, hvarpå boken är tryckt.

Åtskilliga exempel kunde jag af egen erfarenhet anföra på ett sådant bortdöende af ett språk. År 1837 om vintern kunde jag i Kuolajärvi Lappmarker ej få anvisning på någon enda, som dåmera talade lappska, ehuru många redan aflidna namngåfvos, hvilkas modersmål lappskan varit. Alla talte sin finska med en egen brytning deraf. Fem och ett halft år sednare påträffade jag i volosten Ischaira emellan Kargopol och Wyitegra några tschudiska byar, som just höllo på att i stället för sitt förra modersmål antaga ryskan. De äldre samtalade ännu sinsemellan på tschudiska, men den yngre generationens vanliga språk var ryskan, om den ock ännu väl ej allenast förstod utan äfven kunde uttrycka sig på tschudiska. En generation till, och tschudiskan är i dessa byar helt och hållet bortglömd, liksom det redan skett i många andra byar deromkring.