Såsom säkert kan man i allmänhet antaga, att hvarje språk, som talas af ett inskränkt antal menniskor, de der från alla sidor hafva påtryckning af ett annat talrikare, mera upplyst och rörligt folk, skall småningom undertryckas och försvinna utan annat spår än möjligtvis ett och annat ord, som det anförtrott åt det kringherrskande språket och derigenom lyckats få bevaradt. Det är den svages död, med hvars förkunnande enligt ett finskt ordspråk ryktet ej besvärar sig, men att samma öde förestår äfven den mäktige, derpå hafva vi i det engång verldsherrskande romerska språket ett alltför bekant exempel. Dock tillgår det annorlunda vid ett sådant herrskarespråks undergång: genom inre upplösning och yttre verkan af andra, fremmande tungomål framalstrar det flere nya språktelningar, af hvilka sina afkomlingar det småningom förtäres, tills det slutligen alldeles försvinner. Utom det romerska må man ännu erinra sig det rika sanskrit språket, för att så mycket bättre finna sanningen af det nyssanförda.
Ehuru visserligen de begge nyssnämnda orsakerne: inre upplösning och fremmande inverkan vanligtvis och kanske alltid äro tillstädes vid nya språks uppkomst af ett moderspråk, så bör man dock ingalunda förstå saken sålunda, som vore de begge alltid lika starkt verkande, ty än är den enas af dem, än den andras verkan öfvervägande. För tanken vore det visserligen icke omöjligt, att ett moderspråk blott och bart genom inre upplösning kunde framalstra nya telningsspråk, men i verkligheten torde sådant aldrig inträffa, utan att äfven fremmande inflytelse dervid vore medverkande, liksom på andra sidan också den förändring, ett språk undergår tillfölje af fremmande inverkan, vanligtvis underhjelpes och påskyndas af språkets inre upplösningstillstånd. För att på hvardera fallet anföra något exempel, så synes det, som hade det romerska språkets afkomlingar uppstått mer genom fremmande tungomåls inverkan på latinet, hvaremot de många skilda språken, som tillhöra den scytiska språkätten, företrädesvis utvecklat sig af moderspråkets inre söndring. Jag önskade att få för de språk, hvartill äfven vårt kära finska modersmål hörer, begagna det historiska namnet scytisk hellre än de dels geografiska dels ethnologiska benämningarne altaisk, ural-altaisk, turanisk, finsk-tatarisk m.m., emedan det synes, som kunde äfven den bästa af dessa benämningar, den altaiska, passa likaväl för de indogermaniska som för de scytiska språken, ty äfven de förras ättmoder har sannolikt befunnit sig i den altaiska bergsregionen. Ville man ändock använda namnet altaisk, så borde man väl då kalla de scytiska språken till nordaltaiska och de indogermaniska till sydaltaiska, men äfven med denna åtskilnad synes benämningen vara mindre lämplig, såvida det fordras mer än vanlig kombinations förmåga för att finna, huru t.ex. finskan, som väl alldrig talats och troligen framdeles ej kommer att talas af folk uppå eller ens i närheten af Altai-bergen, skall heta ett altaiskt språk; det vore ungefär detsamma, som om man ville kalla Finnarne till ett altaiskt eller annat asiatiskt folk. Deremot kunna Finnarne ganska väl heta ett scytiskt folk, och deras språk äfvenså ett scytiskt språk, och allt derföre vill det synas, som hade de lärde män, hvilka gjort sig besvär med utgrundandet af benämningen altaisk för ifrågavarande fall, alltförväl kunnat åtnöja sig med den förut befintliga scytiska benämningen, om hvars lämplighet äfven den celebra Rask yttrar sig på följande sätt: "De gamle, säger han, som gåfvo alla mellan- och nordasiatiska såväl som nordöstliga europeiska folk namnet Scyther, hafva väl haft ett riktigare begrepp om deras slägtskap, än man velat tillstå dem, och detta namn är otvifvelaktigt det enda passande, hvarunder de alla kunna omfattas".[30]
Men det är tid att från dessa anmärkningar återkomma till det förra ämnet: nya språks uppkomst genom ett urspråks inre söndring, på hvilket sätt det scythiska ättspråket företrädesvis af sig framalstrat de många deraf härledda dels ännu befintliga, dels redan försvunna, sinsemellan beslägtade språken, bland dem äfven vårt finska modersmål. Det är en förut anmärkt, allmänt känd sak, att ett språk i sin naturliga frihet lämpar och gestaltar sig olika efter olikheten af den yttre naturen och folkets olika lefnadssätt. Sålunda antager det en särskild form och prägel allteftersom en ort är en bergstrakt eller ett lågland, uppland eller kustort, skogrikare eller flackare, klimatet varmare eller kallare, och ett lika mäktigt inflytande utöfvar ett folks lefnadssätt och bildningsgrad på språket, som derefter gestaltar sig olika alltefter som folkets hufvudsakliga sysselsättning är jagt, fiske, boskapsskötsel, åkerbruk, handel o.s.v., eller som det är rörligare eller trögare, står på en högre eller lägre bildningsgrad, är i besittning af en rik litteratur eller saknar densamma. Alltefter det dessa förändras, förändrar sig äfven språket, ty man måste engång för alla ihågkomma, att ett lefvande språk alldrig är någonting stillastående färdigt, utan befinner sig i en fortgående framalstring och utveckling, liksom fallet äfven är med allt annat lefvande. Egentligen är det menniskans eller folkets andliga egendomlighet, som förändras och rättar sig efter de nyss antydda olikheterna i yttre naturen och lefnadssättet, och språket, såsom ett uttryck eller en representant af det andliga tillståndet, följer i andra ledet efter.
Det nyss anförda kan äfven förklara fåfängligheten af alla försök, som blifvit gjorda eller göras att engång för alla fastställa några orubbliga reglor för ett lefvande språk. De kunna gälla och hafva sin tillämpning för en tid, men sedan måste de åter omgöras, eller blifva de, såsom för närvarande den engelska och franska orthografien, olämpliga för språket. När nämnde orthografier efter några århundraden hunnit blifva ännu mer otjenliga, och man slutligen, för att de orthografiska lärorna ej må öfvervexa hela grammatiken, måste göra en förändring i de nuvarande skrifsätten, hvilket ofelbart förr eller sednare kommer att inträffa, då får man på engång tvenne nya språk till verlden, hvilka skilja sig från franskan och engelskan, såsom de nu skrifvas, mer än nygrekiskan från forngrekiskan, ryskan från slavonskan och svenskan från danskan, och äfven detta, i och med detsamma som det borde afstyrka från antagandet af ett stereotypiskt skrifsätt för något lefvande språk, kan gifva en vink om språkens fortgående förändring och möjligheten af nya språks tillkomst. Den tid, den franska och engelska orthografien tillkom, voro orden i nämnde språk längre, rörelsen i det allmänna lifvet ringa, de andliga sträfvandena obetydliga, industrien och handeln svaga, och derföre kunde menniskorna uttrycka sina tankar långsammare, och hade ändock tid öfver till stillatigande, liksom Finnen ännu i denna dag med sina få ämnen att omtala, skulle väl hinna dermed, om ock hans ord vore dubbelt längre, än de verkligen äro. Men efterhand uppkom sedan ett rörligare lif, den förut ofta odrägligt långa tiden begynnte anses lika med penningar, hvarföre man bjöd till att hushålla dermed och räknade äfven det för en vinning att kunna uttrycka sin tanke på kortare tid. Derigenom har det händt, att nuförtiden de flesta ord t.ex. i engelskan uttalas enstafviga, ehuru de ännu efter det fordna sättet skrifvas med två eller flera stafvelser. På samma sätt har hvardagstalet i svenskan kommit sig till många förkortningar, t.ex. ha, ta, ge, be, för hafva, taga, gifva, bedja; sen, fa, sku, för sedan, fader, skulle o.s.v. Äfven finskan på kustorterna röjer samma sträfvan, i det den i många fall ej allenast saknar den uti inre landet brukliga ändelsevokalen, men äfven ofta förkortat qvantiteten; och äfven detta kunde man vara böjd till att anse såsom förorsakadt af ett raskare, verksammare och rörligare lif på samma kustorter, om man ej hellre, såsom framdeles kommer att omnämnas, kunde antaga, att i motsatt förhållande orden inuti landet med tiden förlängt sig från hvad de ursprungligen varit.
När således språket på alla tider och ställen är ett troget uttryck af menniskans andliga tillstånd, och alltid gestaltar sig derefter, så följer deraf, att om en stam menniskor med samma språk kringsprides i öster, vester, norr och söder, utan oupphörligt fortfarande ömsesidigt umgänge, och dessa menniskor sedan på hvart sitt ställe förökas och vexa till skilda folkslag, skall äfven språket i tidernas längd omforma sig olika på hvart ställe, och detta ådagalägger tillräckligt fåvitskheten af den förmodan, någon möjligtvis kunde hafva, att man måhända någonstädes i de altaiska eller uralska eller kaukasiska bergstrakterne kunde påträffa menniskor, som ännu talade ren finska. Med annat vilkor, än att dessa menniskor för ej länge sedan från oss utflyttat dit, vore en sådan händelse det största underverk, ty enligt naturliga förhållandet måste tillochmed slägtskaps kännetecknen blifva med tiden och afståndet allt svagare och svårare att uppdragas och igenfinnas.
Efter hvad redan blifvit antydt, kan således ett språk af sig sjelf genom inre söndring framalstra nya slägtspråk, liksom det äfven genom fremmande umgänge kan sönderfalla till nya språk, likväl ihågkommandes, hvad också redan nämndes, att de begge sätten ofta äro samverkande. Ty der också ett språk af sig sjelf sönderfaller till flere deraf härstammande andra, plägar dessas utveckling påskyndas af fremmande språks inverkan, emedan ett folk, det må lefva i hvilken vrå som helst på jorden, ej kan tänkas såsom alldeles afskildt från andra, och man i och med detsamma ej heller kan tänka sig en uteslutande inre och sjelfständig utveckling af ett språk. Om också fordomdags fremmande folks umgänge med hvarandra var mycket mindre, än nuförtiden, och med detsamma språkens ömsesidiga beröring med hvarandra äfven mindre, så fanns då likväl en annan vigtig orsak till språkblandning förhanden uti trälarne, som ofta voro krigsfångar af fremmande folk, och hvilka utom annat äfven begagnades till domestiker i den inre hushållningen, der deras språk ovilkorligen måste ha ett verksamt inflytande på den uppvexande ungdomens språk. Men i förhållande derefter, som ett folk lefver mer eller mindre afskildt, är ock den sjelfständiga utvecklingen af dess språk mer eller mindre betryggadt, och ju trögare och mindre bildadt ett folk ar, dess långsammare förändring är dess språk underkastad!
Det scythiska ättspråket, sjelf en nära afkomling af menniskoslägtets urspråk, och således en syster eller ett syskonbarn till det indogermaniska, det semitiska, det kinesiska och det malayiska ättspråket, fördelte sig med ätten till flere klasser eller familjer i de nordliga delarna af såväl Asien, som Europa och Amerika. Vid bestämmandet af dessa språkklasser eller familjer har man följt olika indelningsgrund alltefter som man trott sig hos något af de sinsemellan beslägtade språken finna större eller mindre likhet med några andra. Så har t.ex. den oss närmast angående finska språkfamiljen af Klaproth indelats i sex särskilda stammar, nemligen: de germaniserade Finnarnes, den volgiska, den permiska, den voguliska, den ungerska och den ostiakiska, hvarvid han således gifvit samma språkfamilj nog vida gränsor, utan att dock i den eller någon annan scythisk språkfamilj få rum för Turkarnes språk, hvilket han räknar till den kaukasiska familjen. Rask deremot har en annan indelning och inrymmer äfven turkiskan i samma språkfamilj, liksom de nya språkforskarne öfverhufvudtaget deruti hafva följt honom.
Dessa indelningar kunna dock här alltförväl åsidosättas, för att vi i det följande mer uteslutande må kunna hålla oss till de med vårt finska modersmål närmast beslägtade estniska och lappska språken. Det är väl numera omöjligt att ens till någon sannolikhet närmare bestämma tiden, då dessa från ett gemensamt grundspråk skilde sig till särskilda, men det kan man dock antaga som säkert, att lappskan redan då utgjorde ett särskildt språk, när finskan och estniskan ännu vandrade tillsammans. Äfven finnes det ganska tillräckliga skäl för det antagande, att lappskan af dessa tre blifvit minst förändradt från det engång gemensamma grundspråket, och dessa skäl äro ej allenast yttre, som fås af lapparnes åtskilda läge och minst kultiverade tillstånd, utan äfven inre, hemtade af sjelfva språket, som såväl i sitt alfabet, som i enskilda ord och former har mycket gemensamt med de öfriga slägtspråken, än finskan och estniskan numera hafva, hvarföre lappskan utgör liksom en föreningslank emellan finskan och estniskan på den ena sidan och tscheremissiskan, syrjänskan, ungerskan m.m. på den andra. Sålunda har det lappska alfabetet åtskilliga aspirerade och hväskonsonanter, hvilka det finska och estniska saknar, men som vanligtvis igenfinnas i de uti norra Ryssland i Europa och Asien förekommande slägtspråken. En annan hufvudsaklig olikhet är, att lappskan saknar vokalljuden y och ö, hvilket äfven i sin mån tillkännager, att språket befinner sig på en lägre utvecklingsgrad. I några andra vokalljud, isynnerhet diftonger, är uttalet ännu så osäkert och sväfvande, att språkforskarne ofta stannat i förlägenhet huru de borde uttrycka dem med svenskans, norskans eller finskans vokaltecken. Äfven af de personela pronominernas och hjelpverbets större regelbundenhet i lappskan, än i finskan och estniskan, kan man ej annat än komma till den slutsatts, att lappskan bättre försvarat sin ursprunglighet, än finskan och estniskan, åtminstone har den ej mycket lidit af andra språks inverkan, hvilken framförallt yttrar sig i personpronominer och hjelpverbet.
Angående ordformen är bland annat att anmärka en väsendtlig åtskilnad deruti, att lappskan i många fall saknar finskans vokaliska ändelser ej allenast i stammen utan äfven i ändelserna, en omständighet som den har lik med estniskan och några kustdialekter i finskan. Man vore böjd att anse de förkortade formerna för en afslitning af orden, om det ej funnes åtminstone lika starka skäl för det antagande, att just de äro de ursprungliga, och att finskan sedermera genom en egen inre utveckling kommit sig till sina vokaländelser. För denna förmodans sannolikhet talar ej allenast förhållandet i lappskan och estniskan, utan såvidt jag känner äfven i alla andra slägtspråk, uti hvilka det är enahanda. Att finskan sålunda skulle hafva förlängt sina ord kan ingalunda förekomma mindre sannolikt derföre, att enligt hvad man känner, språken med tiden sträfva till att förkorta sig; det kommer här an på olika, stundom motsatta orsaker. I språkets barndom, då dess bildningselement är öfvervägande, skjuter det friskt ut och framalstrar en mångfald af former till motsvarande af begreppets små förändringar och olika förhållanden, men sedan språket en tid fortfarit dermed och likasom utnött eller försvagat sin första bildningskraft, kommer det till en annan period, då det mer sysselsätter sig med ordnandet af de sålunda tillkomna formerna, än tillskapandet af nya. Formerna, som under den förra perioden ofta voro sväfvande, osäkra och mångtydiga, få nu efter hand en fastare intellektuel betydelse, och stödjande sig derpå kan språket sedermera utan saknad låta från desamma ett och annat bortfalla, som under den första bildningsifvern, då formerna hufvudsakligast bjödo till att med ord återgifva sinliga intryck och föreställningar, tillkommit. Äfven häri är språket, såsom enhvar lätt finner, en trogen återspegling af folkets lif och det menskliga lifvet i allmänhet under barndomstiden, då de sinliga intrycken ock föreställningarne spela hufvudrollen, samt under en sednare reflekterande ålder. Sålunda är det mycket troligt att finskan, sedan den från det gemensamma grundspråket skilt sig och begynnt ett sjelfständigt lif, ej mindre förlängt de förut en- eller tvåstafviga orden till två- och trestafviga, än tillagt de konsonantiska böjningsändelserna en vokal i slutet, och detta får så mycket mer sannolikhet för sig deraf, att den vokaliska ändelsen i några fall uti samma ord är olik i olika dialekter, såsom man vet, att den olonetsiska dialekten ofta har ett u och y, der finskan har a eller ä. Likaså 1 och 2 pers. plural, i finskan än ett a, e eller o. Saken torde bäst kunna förklaras sålunda, att begge dialekterna i samma fall fordom haft konsonantiska ändelser, och att de hvardera sedan sträfvande till vokaländelse endast skilt sig i valet af vokal. Särskilda orsaker kunde förefinnas, hvilka hindrade estniskan att göra detsamma, ty liksom allt annat här i verlden bero äfven språkföreteelserna ytterst af orsak och verkan. Såsom särskilda orsaker till estniskans qvarstadnande vid de konsonantiska ändelsema kunde man anse ett rörligare lif, folkets boningssätt i sammanbyggda byar, landets olika beskaffenhet m.m. sådant, hvilket allt, efter hvad redan förut omnämnts, inverkar olika på språket, som gestaltar sig annorlunda t.ex. på en bergstrakt, än på en kustort, annorlunda i ett flackt, annorlunda i ett skoguppfylldt land. Det är isynnerhet på de sjörika orterna, Savolax, Karelen och Österbotten, der en sådan ordförlängning med vokal renast förekommer, och der allmogen ännu i denna dag bor enstaka. På de orter deremot, der folket bor tillsammans i större byar, såsom i Tavastland och på åtskilliga kustorter är fallet, finner man ett kortare språk, antingen det då förblifvit så efter sitt ursprungliga skick eller sedermera förkortat sig.
Utom de tillfogade vokaliska ändelserna, har finskan, der det så fordrats, förenklat konsonantändelserna, hvilket dock i estniskan och till en del äfven i lappskan förekommer, men hela vokalharmonien, eller ändelsevokalernas överensstämmelse med rotens, synes finskan efter skilsmessan från syskonspråken hafva utarbetat för egen räkning, ty i lappskan finnes den icke, och i estniskan är den äfven till större delen en okänd sak. Oaktadt andras motsatta åsigt anse vi vokalharmonien, som i en del af de till finska språkfamiljen hörande språken förekommer, i andra icke, ej hafva varit något till grundspråket väsendtligen hörande, utan utvecklat sig sedermera allt efter som rotstafvelsens vokal fick ett mer eller mindre skarpt och bestämdt ljud. I lappskan liksom i estniskan är nämnde vokalljud ej så skarpt bestämdt som i finskan, utan kan första stafvelsens vokal i sagde språk ofta få en tillstötning af ett annat vokalljud, det lappska a t.ex. en tillstötning af ä, och likaså o af ö eller e. Genom en sådan ljud-nyansering har i estniskan utvecklat sig en egen vokal emellan e, o och ö, för hvilken man numera antagit ett eget tecken, men som förut betecknades olika med oe, oö, Öe eller Öo. Samma ljud påträffas märkvärdigt nog äfven i lappskan, ehuru man der ej infört något särskildt tecken derföre, utan skrifver t.ex. buorreb (bättre) än med uo, än med ue eller uoe.