Genom sjelfständig utveckling har finskan äfven till en del utbildat sitt rika kasussystem utöfver hvad det i början kunde vara. Finskan räknar 15, lappskan 8 kasusformer, och då äfven af dessa lappskans åtta kasus endast sex hafva likartade ändelser med finskans, så synes derat att hela 9 kasus i finskan tillkommit sednare, och dessutom har språket under sin första bildningsförmåga varit på god väg att få ännu flere. I några dialekter i finskan förekommer nämligen spår af en egen kasus på -nta, bildad af essivus med tillsatts af infinitivi ändelse, t.ex. siintä, luonta, takanta, kotonta, ulkonta, kaukanta i stället för det vanliga siitä, luota, takua, kotoa, ulkoa, kaukoa, hvilken halfbildade kasusform på sina ställen i Ingermanland har en allmännare användning, så att man t.ex. säger: emon ainoan apunta, ätti kullan kumppalinta, för hvilket man i vanliga finskan, som ej upptagit denna kasusform, eller gifvit den en allmän användning, måste genom omskrifning säga: oltua emon ainoan apuna, äiti kullan kumppalina. Äfven af en annan kasusbildning med ändelsen ne, som uttryckte rigtning åt något håll finnas tillräckliga lemningar: tänne, sinne, muanne, hyvänne päin, toisanne.

I estniskan räknar man 12 särskilda kasus, af hvilka elfva hafva besläktade ändelser med finskans, den tolfte med lappskans. Estniskan har ännu en trettonde vanlig ändelse för substantiver, nemligen den på -ni, med begreppet ända till, t.ex. pohjani, ända till botten, surmani, ända till döden, men obekant är för mig, af hvad skäl grammatici ej upptagit den såsom tillhörande en särskild kasus, hvarmed deras antal kunnat blifva tretton.

En egen märkvärdighet hos den estniska deklinationen äro dess parallela kasusändelser i flertalet, eller en dubbel pluralform, en när ordet är bestämdt, en annan når det är obestämdt. Sådana äro t.ex. af laps, barn, bestämda formen: lastele, lastelt, lastest, den obestämda: lapsile, lapsilt, lapsist. I lappskan finnes ej något spår till denna dubbla deklination, men väl i finskan, der man af flertalets genitivus har en dubbel form lasten, lapsien, ihmisten, ihmisien, rantain, rantojen o.s.v. af hvilka, såsom fallet är i estniskan, den förra borde vara för bestämda, den sednare for obestämda fall, men hvilka vanligtvis utan någon åtskilnad blifvit i finskan efter måfå eller på sin höjd med något afseende på välljudets fordringar begagnade.

En märkvärdig omständighet för estniskan är, att den alldeles saknar personalsuffixerna, hvilka lappskan och finskan äger fullständigt så för en- som flertalet. Man har trott, att de förut funnits allmänt i de scythiska språken, men sedan genom de indogermaniska språkens inverkan gått förlorade för en del af dem — en mening, som på långt när ej låter bevisa sig. Mycket troligare är, att de ej ännu varit utbildade i det gemensamma grundspråket, utan först sednare i en del af de derifrån härstammande språken tillkommit, i andra blifvit outvecklade, ty om de tillfunnits redan i grundspråket, så hade de äfven i de språk, der de nuförtiden ej finnas, bort qvarstadna åtminstone i några adverbiala uttryck, hvilket ej alltid är fallet. Detsamma kunde sägas angående gradus superlativus, som i de andra språken finnes, men i estniskan saknas, och till denna förmodan finnes så mycket mera skäl, som lappskan och finskan på olika väg bildat sin superlativus, lappskan t.ex. ugjo, ujob, ujomus, roakkad, -dabbo, -damas, gavvel, -labbo, -lamus, finskan ujo, ujompi, ujoin, rohkia, -ampi, rohkein, kavata, -lampi, -lin, likaså nuorra, -rab, -ramas, f. nuori etc.

För att ej draga alltför länge ut på tiden, kan adjektivernas dubbla form, en egen företeelse i lappska språkets utveckling, här alltför väl förbigås, äfvensom den för lappskan egna omständigheten, som äfven till en del förefinnes i estniskan, att det vidfogade adjektivet blifver oförändradt framför sitt substantiv ungefär som den förkortade formen af adjektiverna på -nen i finskan: muinais-aika, huomis-päivällä. I de språk, der sådant händer, är adjektivet med sitt substantiv att betraktas nästan såsom ett sammansatt ord. Med undantag af det nyssnämnda och några få andra fall, som medgifva ett sådant bruk, t.ex. i aika miehelle, kelpo pojalta, koko päivänä, böjer finskan fullständigt både adjektivet och substantivet och har således i denna sak kommit till en högre utveckling än syskonspråken.

I verbernas böjning och härledning är lappskan fullständigare än både finskan och isynnerhet estniskan. De lappska verberna äga ej allenast en fullständig passivform utan äfven dualis i alla modi och tempora. Dessutom urmarker sig lappskan genom rikedomen af derivata verber, såsom inchoativa, desiderativa, m.m., hvilka till en del saknas i finskan, och ännu mer i estniskan. Den lappska passivformen återfinnes visserligen i finskan, men med neutral eller reflexiv bemärkelse t.ex. antautuupi, han gifver sig, motsvarande lappskans addejuvvup, han gifves, likaså: ostautuupi mot oasstajuvvup. Deremot saknar lappskan finskans modus optativus och äfven åtskilliga former af dess modus substantivus, hvilken brist äfven finnes hos de estniska verberna, utom det att de sistnämnde ej hafva någon modus concessivus eller praesens conjunctivi, såsom nämnde modus af äldre grammatici kallats.

Af hvad jag nu haft äran anföra — ock hvartill mycket kunde tilläggas — kan man finna att lappskan, estniskan och finskan hvar i sin rigtning utvecklat sig olika. Hos hvarje språk af dessa har denna utveckling visserligen följt språkets inre, egendomliga ande, eller varit en uppenbarelse af dess individuella lif, hvarigenom den olikhet, som nuförtiden emellan nämnde språk finnes, äfven utan någon annan tillstötande orsak kunde förklaras, ehuru likväl en fremmande inverkan isynnerhet på estniskan och finskan äfven i sin mån bidragit till att göra denna olikhet ännu större. Det kan tillochmed hända, att de för lappskan fremmande vokalerna y och ö till en del genom tyskans och svenskans inflytande tillkommit i de andra språken. Genom egen tillskapning lärer lappskan, sedan den skilt sig från det gemensamma stamboet, kommit sig till konsonanten f, hvilken i estniskan saknas, och i finskan endast i lånta ord och fremmande namn begagnats, utan att folket ännu i större delen af landet lärt sig dess egna uttal.

Framför både finskan och lappskan har det tredje systerspråket, estniskan, sträfvat efter ordens korthet, hvartill det kommit ej allenast genom den vokaliska ändeisens åsidosättande, utan ock likaså mycket genom stammens sammandragning och kvantitetens förkortning i andra och följande stafvelser. Således säger Esten: joelt, joest, för vårt joelta, joesta, andlen, andma för antelen, antamaan, hakkama för hakkaamaan o.s.v. Utom annan vighet och behändighet, som språket genom en sådan förkortning tillvunnit sig, har det derigenom blifvit mycket användbarare för moderna versformer, än finskan och lappskan det äro. Deremot har språket i sina egna etymologiska former af samma orsak blifvit så borttappadt och intrassladt, att det i många fall är omöjligt utan finskans tillhjelp få dem utredda.

Det kan vara tid att lemna dessa jemförelser, dock utber jag mig att ännu få yttra några ord i allmänhet om den bildning, ett språk genom fremmande inflytelse kan tillvinna sig. Dervid äfventyrar språket lätt att bortglömma sitt eget skaplynne, och detta händer isynnerhet om det i hast skall upphöjas till ett allmänt skriftspråk ifrån att dittills hafva varit endast allmogens talspråk eller ock begagnats blott i vissa grenar af det skriftliga uttrycket. De nya ett allmänt skriftspråk tillhörande begreppen fordra nödvändigt sitt eget uttryck, och då språket i hast ej finner sådana af egna tillgångar, så tager det sin tillflykt till ordlån, men då dessa blifva på en gång i större mängd anlitade, så hinner språket omöjligen omskapa dem efter sin egendomliga art, hvarföre de länge komma att stå i ett fremmande förhållande och derigenom hämmande inverka på språkets bildande kraft; det kommer härvid att lida af indigestion, såsom man vanligen i medicinen benämner ett analogt förhållande. Men likasom det öfverallt åtföljer bildningen att ej åtnöja sig med det inhemska, utan från alla verldsdelar hopskrapa sina förnödenheter och gerna tillegna sig fremmande seder, så synes det äfven vara ett till bildning sträfvande språks tillhörighet att allt mer och mer utan en ängslig rädsla upptaga och införlifva hos sig fremmande såväl enskilda ord som hela uttrycksformer. Så hafver äfven finskan gjort, och mängden af ord och ordställningar, som den i tidens längd tillegnat sig från isländskan, svenskan, danskan, ryskan, tyskan och tillochmed latinen, är större, än mången säkert kunde ens förmoda. Men derigenom, att desamma småningom upptagits, hafva de till större delen blifvit så införlifvade med språket, att man vid de flesta af dem numera knappt kunde ana till ett fremmande ursprung. Men skulle t.ex. för ett eller endast ett halft århundrade tillbaka finskan i en hast kommit att blifva landets offentliga språk för den lärda undervisningen, vid domstolarne och andra embetsverk, äfvensom för vetenskapliga arbeten, så vore det nu utan tvifvel fullt med oassimilerade svenska, tyska, franska, latinska och grekiska termer, hvilka framtiden skulle hafva svårt, om ej omöjligt, att någonsin bortrensa, förutsatt att man ens ville det. "Hvad skulle det då betyda mot den stora fördelen å andra sidan", invänder härvid mången, och säger: "hafva ej äfven svenskan, tyskan, ryskan och andra språk upptagit en mängd ordlån, hvarföre skulle då finskan ej kunna begagna sig af samma rätt?" Dem som så tänka, ber jag erinra sig en liten omständighet, som här är af mycken vigt, den nemligen, att sinsemellan beslägtade språk, såsom de nyssnämnda och andra indogermaniska språk äro, vida lättare kunna tillegna sig hvarandras ord och former, än fallet vore med finskan, hvilken såsom bekant är tillhör en helt och hållet annan språkstam. Af de förra sinsemellan kan man få tillochmed ett kompostspråk, såsom det engelska språkets exempel ådagalägger, men det är ej gerna tänkbart, att af finskans och svenskans eller något annat indogermaniskt språks skilda elementer någonsin en sådan sammansättning kunde uppstå, som kunde motsvara ens de aldra lägsta fordringarne på språkharmoni och skönhet. Allt dertöre anser jag finskan ännu hellre kunna sakna uttryck för mångt och mycket, än att äga dem, men odugliga, ty liksom vid uppfostran det är en erkänd sanning, att man lättare kan göra folk af ett alldeles obildadt barn, än af ett vanartadt, så skall också språket mycket lättare upphjelpa sig ifrån förhandenvarande brist och fattigdom, än det förmår afskaffa en missbildning, som under långa tider fått inrota sig i detsamma.

Dessa slutord har jag trott mig böra tillägga till tröst och hugsvalelse för dem, hvilka möjligtvis kunde önska, att finskan redan hade inträdt i alla ett bildadt språks funktioner, såsom en sådan önskan här och der ofta låtit höra af sig såväl hos bildade personer som finska allmogen, och äfven är fulltut lika naturlig och berättigad, som barnets önskan att höra till de fullväxtas antal. Det hade onekligen varit en evärdelig vinst för finska språket, om det i början fått utvecklas och utbilda sig bredvid samhälls-institutionerna och bildningen, men då försynen engång låtit det gå annorlunda, och det genom den svenska eröfringen för nära sjuhundra år tillbaka blef till följe af tidsförhållandena sågodt som omöjligt, och det finska språket fördenskull kom att i flere sekler stå ungefär på sin förra punkt, medan samhällslifvet hos den bildade klassen framskred, så blef aflägsenheten dem emellan med hvart århundrade större och större, och så fortfor det hela den långa tiden Finland utgjorde en svensk provins. Först sedan landet kom i ett nytt politiskt förhållande, uppvaknade hos mången den förut sågodt som fremmande tanken, att svenskan ej var vårt modersmål, och en liberal, för landets sanna väl ömmande regering uppväckte då äfven den frågan, om ej finskan kunde inträda i svenskans ställe vid undervisnings- och embetsverken. Man har hört dem klandras, som då afstyrkte sådant, men med all möjlig respekt för finska språkets kraft att öfvervinna svårigheterna ville jag dock gerna till något rättfärdigande för dem erinra, att om också i den anorganiska eller såkallade döda naturen nya varelseformer ofta med brådstörtande hastighet kunna uppstå, sådant likväl ej kan äga rum i den lefvande naturen, som der den ej våldföres endast genom en långsam utveckling undergår sina förändringar, och derföre skulle jag anse dem, hvilka ömma för vårt finska modersmål, verka säkrast och fördelaktigast för dess sak ej blott för den närvarande stunden, utan äfven för framtiden, om de genom ett stilla, troget och träget arbete för dagen bjödo till att bringa det allt närmare och närmare den ställning, som den allmänna europeiska bildningen och särskildt värt lands kultur innehar. Ett sådant arbete har också redan i fyra decennier fortgått och tillvunnit sig med tiden allt flere och flere deltagare, samt derunder uträttat mer för finska språkets ans och bildning, än de föregående lika många seklerna kunnat åstadkomma. Genom den derunder lemnade friheten för språket att röras och öfva sig i särskilda ett bildadt språks egenskaper och former, har dess förra afstånd från bildningens och samhällslifvets engång vunna försprång blifvit så förminskadt, att deraf ej mera mycket återstår, och skall under samma vilkor snart helt och hållet försvinna. Hvad deraf isynnerhet bör fröjda oss, är att språket under denna sin hastiga utveckling haft tillräcklig tid att bilda sig efter sin egen inneboende art, så att dess lif alltännu framställer en helgjuten företeelse af harmonier emellan språkets ande och materie. Föreställom oss motsatsen, nemligen att språket med tillbakasättande af dess andliga fordringar förkofrat sig företrädesvis på det materiella området genom det så vanliga lånsystemet, och redan lyckats tillvinna sig erkännandet att vara landets officiella språk. Fröjden deraf skulle i sanning ej litet minskas af det medvetandet, att språket derjemte vore så öfverväldigadt och bortblandadt af fremmande elementer, att bildningen derigenom hade svårt att meddela sig åt landets allmoge, såsom fallet i detta afseende är med flere bildade språk, hvilka utan särskildt studium föga förstås af allmogen.