Ehuru jag redan mer än tillbörligt förlängt detta mitt föredrag, ville jag ännu ytterst förtälja en liten saga om trenne bondsöner, af hvilka den äldsta genom inre drift och gynnande yttre omständigheter under långväga resor kommit att blifva delaktig af alla bildningens förmoner, hvaremot de tvenne yngre blifvit hemma och biträdt fadren vid jordbruket. Efter dennes död skiftades det rika boet emellan bröderne, hvarefter den äldsta inrättade sitt särskilda bo efter bruket hos ortens ståndspersoner, med hvilka han umgicks, och dem han genom sin bildning tillhörde. Den mellersta brodern trodde sig på grund deraf, att han var son till samma fader och moder, böra hafva allt såsom sin äldsta broder, inrättade derför sitt bo på samma sätt och efterapade i allt herremanér, sågodt han kunde. Med hvilken framgång han det gjorde, behöfver ej ens nämnas, ty den som vill, är i tillfälle att lära känna det af hans vederlikar öfverallt i landet. Han var och förblef en narr i alla sina lifsdagar, ett åtlöje såväl för bönder, som för ståndspersoner. Den yngste af bröderna, ehuru äfven han en mäkta rik man, förändrade i hast ingenting af sina lefnadsvanor, men af ett allvarsamt lynne och vettgirig, som han var, försummade han intet tillfälle att föröka sina kunskaper, och afhörde derföre uppmärksamt, hvad hans äldste broder och andra, af hvilka han kunde lära något, visste berätta för honom. Derjemte skötte han sitt jordbruk med den drift och omtanka, att hans förmögenhet om någon tid fördubblades, och när hans äldste broder, som med förstånd, nit och redlighet skött flere kommunala befattningar, aflidit, anförtroddes desamma enhälligt åt honom, som äfvenledes till allmän belåtenhet handhade dem, liksom han alltid var mån om att för ortens och sina medmenniskors väl göra hvad han kunde. Under allt detta hade den mellersta brodern i sin onaturliga ställning försummat sitt jordbruk, och hvad ännu värre var, under sitt herrelif lyckats tillegna sig alla dess sämre egenskaper, utan att till motvigt få något af det goda, ståndspersonslifvet äfven har att framvisa. Slutligen förföll han alldeles genom omåttlighet, kom från gård och grund, samt lefde derefter med hustru och barn såsom ett nådehjon hos sin yngste broder.
Det är naturligtvis icke mitt fel, om denna saga ej till alla delar passar in på finska språkförhållanden, men såtillvida kan den ändock tjena till lärdom och föredöme, som den kunde föranleda finska språket att följa hellre den yngste än mellersta broderns exempel, då försynen i sin allvishet ej funnit för godt att i likhet med den äldsta brodern låta nämnda språk från barndomen blifva delaktigt af allt det goda bildningen medförer.
Om ursprunget till Finnarnes Hiisi.
(Föredr. d. 8 Febr. 1858.)
Acta Societatis Scientiarum Fennicae. Tomus V.
En del fornforskare har trott, att de mångfaldiga berättelserna om Hiisi, hvilka ännu förekomma hos finska allmogen så i sång som saga, skulle antyda ett fornhistoriskt folk, som före de nuvarande invånarne bebott Finland och företrädesvis uppehållit sig i vilda ödemarker, i jordkulor och bergskrefvor. Med ett sådant antagande hafva de trott, att allt, hvad i runorna och sagorna förekommer om Hiisi, Hiisis folk, boskap, slott, åkrar, ängar, konstiga arbeten m.m. kunde få sin naturligaste förklaring, hvaremot dock genast kunde anmärkas, att efter samma grund äfven Tuoni och Mana, begge betecknande dödens gudom eller underjordens herrskare, kunde förklaras för fornhistoriska personer, ty runorna veta förtälja äfven om deras folk, djur, arbeten m.m.
Såsom bekant är förekommer äfven i den skandinaviska sagohistorien tal om några dylika aborigines under benämningarne Jotnar, Thjassar, Thussar, Rimthussar m.fl., hvarom utom andra professor Neikter i Upsala i sina derstädes år 1793 och följande åren i flera delar utkomna akademiska disputationer de gente antiqua Troll skrifvit med omfattande lärdom och stor skarpsinnighet. Man har trott att de finska _hiisi_sagorna vore ej annat än en genklang af de skandinaviska, eller tvärtom, till hvilken förmodan äfven namnlikheten emellan Thjasse, Thusse och Hiisi, likasom emellan Jote och det finska Juutas, gifvit någon större eller mindre anledning. Juutas förekommer nämligen i de finska Runorna ofta i alldeles samma bemärkelse med Hiisi och behöfver ej obetingadt anses hafva inkommit först med kristna läran.
Den nyssnämnda förmodan lemnar jag i sitt värde och vill nu endast fästa uppmärksamheten derpå, att benämningen hiisi, utan allt afseende på dess möjliga slägtskap med thjasse, thusse m.m. afven eljest ej står så enstaka i den finska traditionen, som man hittills utan undantag ansett den vara. Bland de senaste, som vidrört detta ämne, är Castrén i sina år 1853 utkomna föreläsningar i Finsk mytologi. "I lappska mytologin", säger han s. 113, "förekommer Hiisi under formen Hita, men begagnas enligt Lindahl och Öhrling blott som en svordom". Redan den omständigheten, att ordet hita eller efter min anteckning mana hiidii (finska mene hiiteen), gå för fan i våld, i lappskan brukas endast i svordomar, antyder tillräckligt, att det i senare tider blifvit infördt påtagligen genom lån från finskan, hvilket ytterligare bestyrkes af dess inskränkta bruk äfven i svordomsfall, då Leem för den norrsklappska dialekten ej ens upptagit hela ordet. Deremot förekommer i lappska mytologin allmänt ordet seida eller seita, hvarom Castrén i sina redan nämnda föreläsningar s. 207 nämner, att det "förekommer hvarken i Finskan, eller andra beslägtade språk, men igenfinnes deremot i Fornnordiskan och de germaniska språken, under den föga afvikande formen Seidh eller Seidhr, som betecknar ett eget slag af trolldom (J. Grimm, Deutsche Mythologie, s. 988)". "Skulle", fortfar Castrén, "Lapparnes Seida, såsom troligt synes, vara lånadt ifrån Fornnordiskan, så betecknar det väl egentligen en gudabild, hvilken Lapparne hade af nöden vid utöfvandet af sina trollkonster — en bestämmelse, som gudabilderna verkligen ännu ega hos flere beslägtade stammar".
Det hörer icke till ämnet för närvarande uppsats att omständligare redogöra om Lappens föreställning af seida; så mycket må dock nämnas, att dermed betecknades en gudomlighet under bilden af en på något sätt ovanligare sten eller till någon menniskolikhet formadt träd äfvensom stället för sådana. Ty att benämningen betecknade äfven stället för bilderna, ej endast bilderna sjelfva, torde man kunna antaga af Leems förklaring, som lyder: "Sieid locus a Lapponibus nonnullis tempore ignorantiæ sacer habitus et cultus, in qvo idolum adorabant et de faciendo et omittendo consulabant, et ab eo responsum ferebant; oraculum perhibentur temporibus ignorantiæ sacrificiis coluisse".
Finnarnes föreställning om hiisi skiljer sig förnämligast i tvänne omständigheter frän den, Lapparne fästade vid sitt seida. Först var hiisi hos Finnarne en ond makt, då Lappens seida stod i vänskapligt förhållande till honom, och för det andra känner man ej till några hiisibilder hos Finnarne. Om man ändock ville anse Lappens seida och Finnens hiisi för ursprungligen samma väsende, så kunde det förra lätteligen förklaras sålunda, att då vid Finnarnes invandring Lapparne sjelfve kommo att stå i fiendtligt förhållande till Finnarne, deras gudar och gudabilder ej heller kunde anses vara särdeles vänskapligt sinnade mot de sistnämnda. Det senare, eller bristen af bilder, vore likaså lätt förklarligt. Då i allmänhet Finnarne ej ens för sina egna gudomligheter hade några bilder, huru skulle de då åt en fiendtligt sinnad lappsk gudamakt bestå sådant. Svårligen torde derföre någon kunna påstå, att icke Lapparnes seida på antydd väg alltförväl kunnat förvandlas till Finnarnes hiisi.