Ännu lättare, än med dess betydelse, går det med sjelfva ordet hiisi, att härleda det från lappska ordet seida. De äro verkligen ej annat än ett och samma ord, och hafva ingen annan åtskillnad sinsemellan, än den som äfven andra gemensamma ord i hvardera språket erhållit, hvarföre det förefaller mig något förunderligt, att man icke förr varseblifvit detta. För hvarochen, som helst litet befattat sig med finska grammatiken, är det en välkänd sak, att stammen till ordet hiisi är hiite, hvilken senare form också ännu är ordets nominativus, så snart en pronominalsuffix vidfogas (hiiteni, hiitesi o.s.v.). Såsom en tämmeligen allmän regel gäller vid jemförelsen emellan lappskans och finskans enskilta ord, att de tvåstafviga nominer, hvilka i det senare språket slutas på i och i status affixus i stället för samma i hafva e, antaga i lappskan a till slutvokal.[31] Jag skall strax anföra en mängd gemensamma ord, hvilka sålunda (många af dem äfven annorlunda) skilt sig i hvardera språket. Så heta finskans esi, stället framför, i status affixus ete, på lappska ouda.

henki, ande henke hægga, vuoignga hirsi, timmerstock hirte hirsa hirvi, elg hirve sarva huoli, omsorg huole fuola impi, flicka impe oabba joki, elf joke jokka keski, midt keske gaska kieli, språk kiele giella kolmi, tre kolme golm l. golma kuusi, gran kuuse guossa kuusi, sex kuute gutta kynsi, nagel kynte gadza käsi, hand käte gietta lehti, löf lehte lasta leski, enka leske læska lohi, laks lohe luossa meri, haf mere mærra mieli, sinne miele miella neiti, jungfru neite nieida nimi, namn nime namma nuoli, pil nuole njuola nuori, ung nuore nuorra pilvi, moln pilve balva, boalva rupi, skorf rupe ruobba sormi, finger sorme suorbma suoni, sena suone suodna syli, famn syle sälla tosi, sann tote duotta tuli, eld tule dolla uksi, dörr ukse uksa l. ufsa umpi, hel, tillsluten umpe obba uusi, ny uute oddha veli, broder velje velja, vielja veri, blod vere värra viisi, fem viite vitta yksi, en yhte okta l. ofta ääni, röst ääne jedna

I fullkomlig analogi med ofvanstående skulle således det finska hiisi (hiite) motsvaras af hiita (hiitta, hiida) i lappskan, såsom ordet verkligen i svensklappskan heter efter hvad förut nämnts. Det nämndes då tillika, att detsamma under denna form, efter all sannolikhet, först i senare tider blifvit öfverfördt från finskan, och man känner, att sådana i senare tider antagna lånord icke undergå samma förändringar, som de hvilka språken i en tidigare period tillegnat sig. Under en sådan tidigare period kunde samma ord, som i finskan begynner med konsonanten h, i lappskan ganska lätt få s till begynnelse-konsonant, såsom äfven föregående ordförteckning vidhandengifver, der man finner finskans hirvi motsvaras af lappskans sarva. På samma sätt motsvaras finska orden haamottaa skymta, haapa asp, haara gren, haarake grenighet, halkean spricker, heinä hö, gräs, hiertyy nedsmutsa, hijon hvässer, slipar, hivus hår, hoippaa vacklar, horjuu hänglar, raglar, huojuu svigtar, huokaa suckar, hyvä god, hän han, he de, af lappska sabmat, suppe, suorre, suorgge, salgidam, suoinne, suortto, sajam, sovs, suoibbo, sorja, sogja, s'uokka, s'iega, son, sii. Och icke endast i början, äfven inuti orden förvexlas sålunda h och s sinsemellan såsom redan i föregående ordförteckningen af lehti och lohi på lappska lasta, blossa, kunde ses. Tillochmed i samma språk träffar man några ord, hvilka kunna begynna såväl med h som s, så de finska orden hakara el. sakara, spets; haara, saara, gren; halava, salava, piltrad; hiestain, siestain, svart vinbärsbuske; hilpoa, silpoa, skära; hivauttaa, sivauttaa, hastigt vidröra, slå; hoikka, soikka (= soukka), smal; huippu, spets; suippo, spetsig; hylkkyä, sylkkyä, sqvalpa, skakas; _hyvä, sievä, god. I andra fall öfvergår h inuti ordet till s, t.ex. i miestä för miehtä, kas eller kah, läsnä, lästä för mena, lähetä (sammandr. lähnä, lähtä) af lähi_.

Det vore en lätt sak att ur andra språk anföra liknande fall,[32] men då de äfven eljest torde vara tillräckligt bekanta, vill jag ej onödigtvis med deras anförande förlänga denna uppsats. Icke torde numera heller någon, som känner till den alldeles ej ovanliga förvexlingen emellan h och s, vilja påstå, att icke det finska hiisi (urspr. hiite) och lappska siita eller siida kunde motsvara hvarandra. Också förefinnes i lappskan ordet verkligen under nyssanförda form, men i bemärkelse af lappby, hem. Jag lemnar derhän, om denna bemärkelse är den ursprungliga, eller om icke äfven siida ursprungligen betydt detsamma, som sedermera seida eller sieida, en husgud eller annan gudomlighet; så betecknades ju äfven hos Romarene med lar både husgud och hus, hem. Lappen kunde på samma sätt i början hafva nyttjat ordet siida såväl för det ena som andra, tills han genom förra stafvelsens egna betoning eller vokalutvidgning begynte särskilt utmärka guden. Men äfven utan en sådan anledning till vokalutvidgning är den ingalunda ovanlig för lappskan, såsom redan af föregående ordjemförelsen af ouda, oabba, guossa, gietta, luossa, nieida, boalva, ruobba, suorbma, duotta, vielja, vârra, hvarochen lätt kan finna. Skulle någon ej åtnöja sig dermed, så kan han ytterligare jemföra t.ex. följande ord: boass'o, på finska pohja, botten; buorna, purnu, lår; buorreb, parempi, bättre; buotto, pato, fiskdam; dielde, telta, tält; doarra, tora, strid; duosta, tohtii, han törs; fuoddo, peto, vilddjur; gierjedet, kerjätä, tigga; glæppa, käpy, nätnål; goarrad, korea, grann; guoika, koski, fors; heibba, viipyy, han dröjer; juolge, jalka, fot; loabme, loma, mellanrum; luofta, lahti, vik; maida, mitä, hvad; mietta, mesi, honing; muorje, marja, bär; niekke, niska, nacke; rieft, rlhti, riktig; riegges, rengas, ring; riestet, riistää, streta; ruoss'a, ryssä, rysse; soatte, sota, krig; suolo, salo, ö; viessa, väsyy, han tröttnar; vuodna, onni, lycka; vuoolla, ali, under.

Då nu således ej ens utvidningen af det långa i (i hiisi) till iei (i sieida) eller ei (i seida) kan anses lägga något hinder i vägen för derivationen, så tror jag mig till följd deraf och hela den föregående utredningen vara fullt berättigad att anse hiisi och seida vara i grunden ett och samma ord. Nu uppstår en annan fråga: fanns ordet till redan vid den tiden, då Finnarne och Lapparne ännu utgjorde ett gemensamt folk, eller har det först senare uppstått, och om så vore, hos hvilketdera folket? På dessa frågor skall jag nu i korthet affatta mitt svar.

Skulle hiisi eller seida, medan Finnarne och Lapparne ännu utgjorde ett folk, varit bekant, då skulle naturligtvis föreställningen deraf i början ej varit så olik, den för det närvarande är, utan lika, antingen dermed då betecknats en god eller ond gudamakt. Det lärer vara svårt, att ur någon nations mytologi framvisa ett fall, der en gudomlighet, den man ursprungligen föreställt sig såsom ond och fiendtlig, senare skulle hafva fått en bättre betydelse; mycket lättare kunde motsatsen inträffa, såsom man i några bestämda fall känner, att den också verkligen inträffat. Deraf synes det vara påtagligt, att seida hos Lapparne ursprungligen haft samma betydelse, som den intill de senaste tider bibehållit, af en blid, välvillig, gynsamt stämd gudamakt. En sådan betydelse tyckes deremot Finnames hiisi aldrig hafva haft, ty några spår deraf skulle då åtminstone qvarstå, hvilket icke är fallet. Finnarnes föreställning om hiisi kan alltså ej hafva uppstått samtidigt med Lapparnes om seida. Då likväl ordet, såsom jag tror mig hafva ådagalagt, är detsamma, och då den lappska betydelsen, såsom nyss antydts, måste anses vara ursprunglig, åtminstone ej senare uppkommen af en tidigare föreställning om en illasinnad gudamakt, sådan som Finnarnes hiisi, så torde saken svårligen tillåta någon annan förklaring, än den, att Finnarne lånat sitt hiisi af Lapparne och af redan tillförene nämnd anledning gifvit det en motsatt betydelse af hvad det hos Lapparne egde. Detta förklarar äfven, hvarföre Finnarne föreställde sig hiisi såsom vistande i vilda, ödsliga skogar, i jordkulor o.s.v., ty efter landets eröfring af Finnarne uppehöllo sig de få öfverblifna Lapparne verkligen på sådana ställen, och der Lapparne sjelfva vistades, der äfven deras skyddsgudar. Sålunda kunde äfven de olika benämningarne metsänhiisi, vuorihiisi, vesihiisi, skogshiisi, bergshiisi, vattenhiisi m.m. få sin aldra naturligaste förklaring af de på särskilta ställen för tillfället kända Lapparnes olika uppehållsorter.

Då Lappar och trollkarlar icke blott i Finnarnes utan äfven i de öfriga angränsande folks föreställning länge och allt till senaste tider varit liktydiga, och Lappen just med tillhjelp af sin seida utöfvade trolldomskonsten, så var det helt naturligt, att Skandinaverna i den egenskapen benämnde honom seidmadr, seidman, seidkona, hvilka ord sedermera öfvergingo till allmännare betydelse af trollkarl, trollpacka. I denna sak är således min tanke den, att fornnordiskan fått sitt seidh, seidhr, från lappskan, och icke tvärtom, såsom Castrén på anfördt ställe förmodar. Och genom att sålunda, som i det föregående skett, hafva ådagalagt hiisis rätta ursprung, tror jag mig hafva gjort en väsendtlig tjenst åt de forskare af fornhistorien, hvilka i hiisi trott sig böra uppspåra ett fornhistoriskt folk, ett slags aborigines i landet.

J. Grimm i sin Deutsche Mythologie (Göttingen 1835) sid. 583 säger angående seidhr: "Wäre zu schreiben seydhr (von siodha, coqvere). Seidhkona, seydhkona, kluge frau, die sich aufs sieden und kochen zauberkräftiger heilmittel versteht." Att denna etymologi icke kan stå tillsammans med den utläggning af saken, jag nu haft äran framställa, är sjelfklart, hvarföre jag ej annat kan än bedja den grundlärda, outtröttliga och snillrika forskaren hålla mig ursäktad, att jag derutinnan hyser en annan tanke. Vill man för seida hafva en annan etymologi i stället, så kunde man kanhända få jemföra det med Grekernas Zeus, theos. Med afseende endast på den finska betydelsen af hiisi, hade jag mig för jemförelsens skull till minnes tecknat äfven det svenska ordet bjesse och ryskans bes', latinska odi, tyska hassen, ryska hitit' m.m. ord, hvilkas sammanhang med hiisis ursprungliga bemärkelse jag numera gerna erkänner vara alldeles ingen.

Die Grundzüge der Finnischen Sprache mit Rücksicht auf den
Ural-Altaischen Sprachstamm, von H. Kellgren.

Litteraturblad för allman medborgerlig bildning. September 1847.