Åfven utomlands har man i sednare tider skänkt Finska språket en uppmärksamhet, som det för sin sjelfständighet, sitt inre sammanhang, sin materiela och formela rikedom väl torde förtjena. En sådan uppmärksamhet bör hos oss uppskattas så mycket högre, ju färre de medel äro, hvarigenom vi kunna ådraga oss någon uppmärksamhet, som vore fördelaktig för oss. Om någon tysk eller fransysk turist efter återkomsten till sitt hemland beskrifver sällskapslivet i Helsingfors såsom dock något öfver det låga begrepp, man derom utomlands vanligtvis hyser, tillochmed meddelar sina landsmän den nästan otroliga underrättelsen, att i Helsingfors finnes ett universitet på europeisk fot,[33] eller ock berättar någonting annat godt angående lefnaden, sederna och landsvägarne i Finland, så kan det val fägna vår egenkärlek, men någon verklig båtnad hafva vi svårligen deraf. Tvärtom kunna sådana sötsaker bortskämma magen eller bringa oss till en säkerhetssömn, som ej mindre i lekamligt, än i andeligt hänseende är ett ganska farligt tillstånd. Kan deremot Finska språket tillvinna sig någon aktning, något vitsord om sitt välljud, sin rikedom och annan fullkomlighet, så båtar det oss mer, än hvilket annat loford som helst, som utlänningen kunde gifva oss. Det behöfver ej smickra vår fåfänga, ännu mindre locka oss till en vådlig kappränning på utländsk botten, det endast innehåller ett erkännande, att vi dock äga något redbart, som vi kunna kalla vårt eget, och anvisar oss detsamma till vidare odling, så som den enda grunden till Finska folkets fortfarande bestånd. Ett folk mer eller mindre betyder väl ingenting för Den som styr alla folks öden, men emedlertid är det en oafvislig pligt för hvarje folk att arbeta för sitt sjelfbestånd, och det i en vida högre grad, än samma pligt åligger en enskild menniska. Det har inträffat och kan hvarje dag inträffa förhållanden, der det för den enskilda menniskan blifver en pligt att uppoffra sig för ett högre ändamål, än bibehållandet af sitt eget fortfarande; historien känner religiösa, politiska och andra martyrer, men kan ej anföra något fall, der det för ett folk kunnat vara ens tillåtligt, än mindre en pligt att godvilligt uppoffra sig.

I mångfaldiga rigtningar korsa och öfverkorsa hvarandra rålinierna emellan särskilta folk och stater, men svårligen får man någon annan förnuftig grund, hvarefter folksärskildheterna kunde bestämmas, än det gemensamma språket, ej blott i skrift, utan äfven i folkets mun. Allt annat är blott tillfälligt och mer eller mindre förgängligt. Ett gemensamt språk bestämmer äfven oss Finnar till ett särskilt folk; utan det hade vi för länge sedan hopsmultit med våra mäktigare grannar, likasom t.ex. Lapparne i Kuolajärvi kapell och på några andra orter, efter det de glömt sina förfäders tungomål och antagit Finskan, numera heta Finnar och ej Lappar annorstädes, än möjligtvis i några gamla dokumenter, som datera sig från de tider, då de ännu talade Lappska.

Har nu språket en sådan vigt och betydelse, så kan dess odling af ingen redlig Finne anses med likgiltighet, utan måste en hvar hellre känna sig pligtig att efter bästa förmåga befrämja dess och den derpå baserade unga litteraturens kultur. Fägnande måste derföre hvarje försök på den banan vara, och det i dubbelt mått, om derigenom tillika utlänningen drages till att arbeta för samma mål, såsom fallet kan vara med den i början af denna uppsatts nämnda skriften. Den innehåller väl ej något mer, än de första grundlinjerna till en komparativ grammatik emellan några särskilta språk tillhörande den ural-altaiska språkstammen, nämligen emellan Finskan, Ungerskan, Turkiskan, Mongoliskan och Mandschuspråket, men författarens skickliga behandling och varma framställning af sitt ämne gör boken synnerligen intressant äfven för icke-lingvister. En af flere skäl tillbörlig förkärlek för Finskan framlyser nog ofta och qvarlemnar hos läsaren den öfvertygelsen, att Finskan af de nämnda språken utvecklat sig lyckligast och följdriktigast ur det för dem gemensamma grundanlaget. Detta lemnas dock ingenstädes såsom ett tomt fennofiliskt skryt, utan ådagalägges genom sjelfva jemförelsen, och måste derföre nödvändigt draga utlänningens uppmärksamhet på Finskan. framdeles, mer än fallet hittills varit, hvilket ej kan ske, utan att det äfven hos oss sjelfva skall yttra någon återverkan. Det kunde tillochmed hända, att Finskan utomlands en vacker dag intoge den höga plats, sanskrit för det närvarande har hos lingvisterna, och blefve ett modestudium för dem; ty den omständigheten, att Finskan ej hör till samma stam, som de germaniska språken, kan ej vara ett tillräckligt skäl, som kunde afhålla den vetenskapen trogne forskaren från dess studium. Redan år 1818 yttrade sig prof. Rask, den celebre förkämpen för hela den nyare lingvistiska skaran, om Finskan med följande sällsynta loford. Sedan han förut nämnt, hvad man den tiden hade gjort för Finska språkets odling, fortfar han: "denna ifver för Finlands språk är i hög grad önsklig och glädjande såväl för folkets egen upplysning och regeringens ära, som för vetenskaperna, särdeles den nu med sådan flit odlade språkvetenskapen; ty Finskan är ett af de mest ursprungliga, regelbundna, bildningsbara och välljudande språk på jorden: den har den skönaste harmoni emellan vokalers och konsonanters antal och fördelning i orden, hvari den kan liknas vid Italienskan, är fri från de obehagliga hväsljud och aspirerade bokstäfver (konsonanter) i de lappska och slaviska språken, hvari den liknar Danskan; har liksom Isländskan och Fransyskan ett alldeles bestämdt tonfall; den har tolf[34] kasus, men blott två (högst tre) deklinationer med ytterst få afvikelser från regeln, och likaså har Finskan i verberna flere former, men färre konjugationer och afvikelser, än Latinen, det vill säga större fördelar med mindre ofullkomligheter och last för minnet och förståndet. Den är oändligt rik på härledningsord och sammansättningar, likasom Grekiskan och Tyskan, och synes således hafva utvalt och förenat det bästa af alla andra språk i Europa, alldeles motsatt hvad man sagt om Engelskan. Men som ingenting under solen är fullkomligt, så saknar också Finskan något, som synes vara vigtigare än alla inre fullkomligheter, nämligen en betydande litteratur, en större utsträckning, mera inbördes sammanhang (emellan Finnar, Olonetsare och Ingermanlänningar) samt ett herrskande bruk vid ett glänsande hof. Dock skall den evigt blifva ett märkvärdigt språk för tänkaren och, såsom nyckeln till alla icke-slaviska språk i det inre Ryssland och Nord-Asien, oumbärlig för språkforskaren och en hvar, som vill arbeta på dessa ännu till större delen sig sjelfva öfverlemnade folkslags bildning och upplysning."

Efter dessa distraktioner återgå vi till den ofvan-nämnde skriften. — — —

Här följa några detaljanmärkningar.

Finsk Litteratur.

Neljä ensimäistä kirjaa ynnä viidennen määritykset Euklideen Alkeista mittaustieteessä. W. Kilpinen, suomentaja.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. September 1847.

Derigenom att språket är ett vilkor för all bildnings meddelande, upphör det ej att äfven sjelf vara ett föremil för bildning. Detta är en sanning, hvarpå mindre än det sig borde hafves afseende. Huru ofta t.ex. hör man ej en och annan till och med ännu i våra dagar upprepa det gamla påståendet om Finska språkets fattigdom utan att dervid tänka, att den fattiga kan blifva rik, och ännu oftare är man i tillfälle att höra och läsa Finska, som på det obarmhertigaste sätt blifvit rådbråkad efter utländskt bruk och fullproppad med fremmande ord och vändningar. Ännu är mången af den tanke, att det vore en svår synd att för betecknandet af ett nytt föremål använda ett eget Finskt ord, hvarföre han antingen nyttjar det utländska med Finsk ändelse eller ock uttrycker sig med flere ord d.v.s. begagnar sig af en omskrifning eller definition. Sålunda läser man i en Finsk Arithmetik sådana konstiga ord som nämnari, täljari, dividendus, dividendukseksi, dividerataan, brooki (bråki) o.s.v.; i en annan kunde man till undvikande af sådana barbarismer vilja förtydliga sig genom omskrifning, och göra det någon gång så omständligen, att hela begreppet kunde borttappas i orden. Prosten Borenius har dock i sin Finska arithmetik visat, att en tredje väg finnes, en väg som utan all tvifvel är den enda rätta, den att ur språkets eget förråd bilda motsvarande termer eller helst uppsöka och använda dem, der de ej behöfva ånyo bildas. Det kommer ej så mycket an derpå, om en vetenskaplig term genast förstås af hvar och en, att ej långt angelägnare vore att få termen rigtigt enligt härlednings-analogien bildad, hvarjemte den ej bör blifva för tungrodd (lång, missljudande), ej heller gerna sådan, att deraf ej vid förefallande behof ett adjektiv kunde bildas. Med rätta anmärker derföre Suometar i N:o 25 att tietomus, tarinamus äro odugliga ord till betecknande af vetenskap, historie, hvartill de af några blifvit använda. Hvad särskilt det sednare ordet beträffar, må här anmärkas, att det utom sin språkvidriga härledning är alldeles obehöfligt, ty historia är ett ord, som oaktadt dess fremmande ursprung ej allenast kan upptagas, men äfven redan blifvit upptaget af språket så att det allmänt förstås, och är i så måtto bättre än tarinamus, förutsatt att detta sednare vore Finska; att deraf kan härledas flere andra ord: historioitsee, historioitsia, historioima, historiainen, historiallinen o.s.v., hvilken omständighet vid hvarje nybildad term alltid borde afses, ty en term, hvaraf inga härlednings ord kunna bildas, är att liknas vid ett gammalt, torrt träd utan några qvistar.

Öfversättaren till ofvannämnde bok har sorgfälligt undvikit att låta komma sig till last en sådan vårdslöshet eller okunnighet vid nya termers bildande, en sak, hvarföre språket ej kan annat, än vara honom högeligen förbundet. Utan tvifvel erinrar sig mången läsare att under par föregående år i några tidningar hafva stött på mer eller mindre långa ordlängder med mathematiska termer. Så mycket ock en och annan då hade kunnat önska, att finna något läsvärdare i deras ställe, så litet har han numera skäl att klandra tidningarne, om han betänker, att Hr. K—s i allmänhet lyckligt tillskapade mathematiska termer till en del hafva tillkommit på sådan väg. Är man tvungen att på en gång bilda en större mängd af nya termer, såsom i det närvarande arbetet, så kan ingen med billighet fordra, att de alla genast borde blifva sådana, att vid dem ingenting mer vore att önska. Må äfven i det närvarande arbetet en och annan term framdeles kunna fås bättre, det skall ej minska arbetets värde och afhålla någon från att tillerkänna det ett välförtjent loford under önskan, att äfven åtskilliga andra vetenskaper snart måtte finna lika nitiska och skickliga bearbetare på Finska språket, som mathematiken i Hr. K. funnit. Närmast skulle vi tillönska en sådan lycka Botaniken och Fysiken, dernäst den tecknologiska Kemien och populära Astronomien, och denna vår önskan härleder sig af den öfvertygelse, att deras studium i allmänhet, men i synnerhet Botanikens och Fysikens kunde ingå i den Finska folkundervisningen. Icke obetänkt säga vi den Finska, ty vi äro fullt öfvertygade derom, att den Finska ungdomen skall hafva vida lättare för att fatta dessa undervisnings ämnen, än någon ungdom hos de germaniska folkslagen. Hos folken tillhörande den germaniska stammen (Tyskar, Danskar, Svenskar o.s.v.) finnas öfverhufvudtaget tvänne språk: ett folkspråk och ett lärdt språk (bokspråk), af hvilka det sednares instuderande i och för sig kostar eleven föga mindre möda, än om han hade ett helt och hållet fremmande språk för sig. Sätt gossen ifrån Dalarne i en Tysk eller i en Svensk skola, och han skall i den förra komma ungefär lika fort fram, som i den sednare. I våra egna skolor, der Svenskan är undervisningsspråket, kan man alltid göra den erfarenhet, att allmogens barn af Svenska föräldrar ej lemna skolan på kortare tid eller bättre underbyggda, än de med Finskan till sitt modersmål, må man blott ej anställa jemförelsen emellan allmogens barn å ena och herrskapsbarn å den andra sidan, ty dessa sednare hafva redan i föräldrarnes hus vänjt sig vid ett språk, som ej skiljer sig så mycket från bokspråket och kunna derföre lättare fatta undervisningen. Det lärda språket (bokspråket, riksspråket, riksidiomet eller hvad det föröfrigt må heta) har bildat sig till en del af någon hufvuddialekt, mera sällan af fleres sammanstötande, till en annan del af fremmande ordlån. Då nu redan den till skriftspråk upphöjda dialekten endast med svårighet, ofta alldeles icke utan särskilt studium, förstås af dem, som tala andra dialekter, och de från fremmande språk lånade orden naturligtvis äro alldeles obekanta så för den ena som andra, så följer ju deraf solklart, hvad vi ofvanföre yttrat om den stora svårigheten af vetenskapliga lärors meddelande i folkundervisningen hos de germaniska folken. Deri ligger äfven, som vi tro, den förnämsta orsaken till den stora ytlighet i samma folkundervisning, hvilken mer än en gång lemnat vapen i händer för folkbildningens vedersakare. En alltför ytligt och, hvad dermed så lätt förenar sig, förvändt uppfattad kunskap är ofta sämre än en total okunnighet, ty denna lemnar dock den naturliga tankeförmågan sitt värde med vanan af dess anlitande och begagnande, men en ytlig kunskap förhäfver sig deröfver, utan att dock sjelf kunna åstadkomma något godt.