Hvad om skriftspråkets svårighet vid folkundervisningen hittills blifvit yttradt, gäller blott till en ganska ringa del Finskan. Från Lapplands gränsor till Nyland och från Olonets till Åbo talas språket af invånarne med ej så stora olikheter, att icke Svenskan och de öfriga germaniska språken ofta inom ett enda distrikt kunna uppvisa större inbördes skiljaktigheter. Tillochmed Lappskan skiljer sig ej betydligt mer från Finskan, än Folkspråket i Dalarne och på många andra ställen i Sverge skiljer sig från det Svenska skriftspråket, och bestämdt kunna vi påstå och försäkra en hvar, som ej eljest känner det, att skiljaktigheten emellan Finskan och Estniskan är vida mindre, hvaraf följer, att en Lapp, en Est ej skulle hafva större svårighet vid att emottaga undervisning på Finska, än mången infödd Svensk har, när det gäller att undervisa honom på det vanliga Svenska skriftspråket. Hvad särskilt fremmande ordlån beträffar, så är Finskan, liksom i medvetande af sitt eget anlag till ytterligare utbildning, högst ogen mot sådana. Den som ej eljest känner förhållandet har svårt att förestalla sig, hvilka löjligheter af sådana i andra språk högst vanliga ordlån i de flesta fall skulle uppstå i Finskan, men så är det dock i sjelfva verket, att endast ett färre antal fremmande ord kunna i Finskan upptagas utan att framställa en egen karrikatyr. De öfriga måste förändras efter Finskans lynne ofta sä, att de blifva nästan oigenkännbara, hvarföre det då är vida bättre att ur språkets egna förråder söka få motsvarande uttryck för desamma. Ehuru nu sådana nybildade ords vetenskapliga betydelse naturligtvis måste särskilt inhemtas tillika med sjelfva saken, som de antyda, så bör detta dock blifva vida lättare, der termerna hafva en så att säga inhemsk drägt, än der de för sitt utländska ursprung redan vid första påseendet afskrämma hvarje läsare, som ej känner andra språk, än sitt modersmål. Om t.ex. en Svensk bonde händelsevis får i sin hand en bok, der han träffat ord sådana som problem, hypothes, diagonal, axiom, konkav, trapezium, vertikalvinkel, kommensarabel, korollarium, tangera, tangent, qvantitet, plan, parallel o.s.v. så månne icke han i nie fall af tie låter boken vara utan att vidare bekymra sig derom i den öfvertygelsen, att han ändock icke skall kunna begripa dess innehåll. Men icke behöfver samma fruktan inställa sig hos den Finska bonden vid en skrift, der han träffar orden tehtävä (te'usta). ehdotus, halkaisia, itseselvä, hovera, nelivino, vastapäiset, kulmat (ristikulmat), samamitallinen, seurusta (seuraama). äärtää, äärtäjä, suuruisuus, tasapinta, suuntainen (yhtä-suuntainen), hvilka i den ordning, hvari de anfördes, svara emot de förra, i Svensk skrift de enda brukliga, och allesamman äro så beskaffade, att de dels genast dels med liten eftertanke begripas af hvar Finne. Häraf följer ytterligare och framstår nog klart för en hvar, att, när arven andra vetenskapliga läror engång blifva på Finska bearbetade, de ej skola finnas så slutna och otillgängliga för den Finska allmogen, som de i många andra länder äro, ehuru på landets s.k. eget språk framställda. Vidare bör äfven denna språkets art uppmana oss att efter förmåga utarbeta läroböcker i hvarjehanda ämnen för den Finska allmogen, öfvertygade som vi äro, att folkets bildning och folkundervisningen alldrig kan för mycket befrämjas. "Numera bör det väl vara icke blott för hvar och en tänkande begripligt, utan äfven af de flesta fullständigt begripet och insedt, att de förstöringskrafter, som uppkomma inom samhället sjelft, genom den arbetande klassens vanvård och förvildning, äro dess fruktansvärdaste fiender, och att den blott utifrån hotande inkräktningsmagten, må den vara huru väldig som helst, är ett ringa ting i jemförelse med dem", äro ord innehållande en sanning, den erfarenheten alldrig kunnat och alldrig skall kunna jäfva.

Hvad nu särskilt vidkommer den ovannämnde boken, som förledt oss till dessa sidosprång från ämnet, så vilja vi icke påstå, att i sjelfva verket alla termer deri blifvit så väl förfinskade, att ej en och annan af dem framdeles kunde fås bättre, hvad vi endast kunna försäkra är att flertalet af dem ej lemna något att önska öfrigt. För några termer vilja vi straxt här föreslå andra, som efter vårt tycke skulle i ett eller annat afseende bättre uttrycka saken.

I Svenskan. I K:s Finska bearbetn. Efter vårt förslag.

anticipera ennata ennuttaa. centrum keske, keskipiste kesko l. keskus. sector leikka leikko l. leikkoma. corollarium seurio seuraama, seuraamus. tangera sivua äärtää. jemföra suhdeta verroittaa. triangel kolmelma kolmilaita.[35]

Vi förmode ej annat, än att en hvar, som kunde vara intresserad af att se, huru en gammal bekant utlänning tar sig ut i Finsk drägt skall förskaffa sig den lätt åtkomliga boken, och vilja derföre ej här anföra några profstycken derur. Den finnes numera tämmeligen utspridd i bokhandeln, är tryckt på godt papper med utmärkt tydliga stilar, innehåller 128 sidor och kostar med allt det ej mer än 30 kopek silfver, hvilket pris måste finnas vara högst lågt, när man betänker att figurerne äro placerade vid sidan af texten alldeles såsom i den gamla Svenska Euklides, hvilket faller sig dyrare, än att vidfoga dem efteråt.

Förord till Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.

Maj 1847.

Det är en tid, då barnet går i ledband, och en annan, då det allt ännu under tukt och eftersyn, ofta mot dess vilja, bildas i hemmet och i skolan. Denna tid kan icke räcka evinnerligen, utan sedan krafterna utvecklats, och ynglingen lärt sig inse undervisningens och bildningens sanna värde, går han sjelfmant och är angelägen att föröka sina kunskaper så mycket i hans makt står. Ej mindre bakvändt än löjligt vore det, att då ännu vilja föra honom i ledband eller att med riset i ena, premiet i den andra handen dels skrämma dels locka honom, dit han sjelf sträfvar att komma. Ett sådant ynglingsstadium på bildningens väg synas Europas nationer för det närvarande till större delen hafva uppnått I befordrande af folkets bildning, hvilket, i början helt och hållet bortglömdt, derefter varit styrelsemaktens ensak, har folket sjelft med verksam hand deltagit, så att en nation, hos hvilken ett sådant sträfvande icke spordes, i närvarande tid med allt skäl skulle kunna kallas obildad. Den tid torde komma, då hvar och en, som icke deltager i denna sträfvan för närmast sitt fosterlands och dernäst hela mensklighetens förkofran i upplysning och bildning, skall anses för en ovärdig medborgare, en orättrådig förvaltare af lifvets gudaskänk, och ej ens den fastaste öfvertygelse om den all bildning inneboende kraft att sjelf utveckla sig, eller hans föreburna oförmåga skall då kunna skydda honom för det förakt, hvarför allmänna tänkesättet i våra dagar ännu kan hålla honom fridlyst, tillochmed om han mera sträfvade emot, än för bildningens och upplysningens sak.

Huru nära ett folks bildning och litteratur hänga tillsamman, är en alltför bekant sak, att här behöfva annat än nämnas. De ömsesidigt verka på hvarandra och mottaga verkan. Råkar den ena eller andra från rätta kosan, så följer den andra snart efter. Att så mycket möjligt är motverka afvägarne på litteraturens sida skall blifva ett af hufvudsyftemålen för denna tidskrift, som föröfrigt kommer att innehålla, hvad i annonserne om dess utgifvande redan korteligen nämnts. Utgifvaren skattar visserligen sin förmåga ringa och obetydlig i en så vigtig sak, men är å andra sidan öfvertygad derom, att ett enda pund, som efter bästa insigt väl användes, är bättre än tjugu, som ligga begrafna. Och i allmänhet är väl en död kunskap ett af de ömkligaste ting i verlden, är att liknas vid en sandöken, som väl kan emottaga frön af allehanda vexter, men aldrig sjelf frambringar ett lefvande strå.

Men huru undert. än må förvalta sitt pund, så äro dock hans tid och krafter så upptagna på annat håll, att han i förlitande endast på sig sjelf ingalunda skulle vågat begynna utgifva en litteraturtidning, ej ens i sjelfva universitetsstaden, der det lärda umgänget och åtskilliga litterära hjelpredor kunde göra företaget lättare. Men då f.d. redaktören af Kallavesi, hvilken, i hopp att äfven i år kunna fortfara med nämnda litteraturblads utgifvande, för den utländska litteraturens skuld gjort reqvisitioner om nödiga hjelpredor, ej allenast kan låta dessa komma litteraturbladet till godo, utan äfven förbundit sig att till det mesta besörja redaktionen, så vågar undert. utgifvare hoppas, att allmänheten ej skall blifva bedragen på sina billiga fordringar.