Slutande detta mer eller mindre nödiga förord får jag tillägga, att till Redaktionen af litteraturbladet adresserade uppsatser och afhandlingar, som öfverensstämma med bladets plan, skola med tacksamhet emottagas och efter omständigheterna införas, dock ej några anonyma. Då litterär verksamhet ej är någon sak att skämmas för, så förmodas ej annat, än att hvar och en, som ärligen sträfvar för densamma, skall kunna göra det med sitt ärliga namns utsättande. Afven redaktörerne hafva gjort det till en regel för sig att underskrifva hvarje artikel med sitt namn eller namnbeteckning.
Psalmografi.
Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. Juli 1847.
Ehuru redan Huss författade några kyrkosånger för de böhmiska Christna, så kan man dock säga, att kyrkosången i den mening, hvari den hos oss förstås, egentligen har att tacka den lutherska reformationen för sin uppkomst. Katolikerne höllo sig allt fortfarande vid de gamla latinska sångerna, hvilka, ehuru de ock till en del uttryckte en djup andlighet och derjemte ägde poetisk förtjenst, likval ej kunde längre egna sig till kyrkans tjenst, emedan språket var obekant för församlingen. Kalvinisterne, ehuru de på samma tid med Lutheranerna skilde sig från den katolska kyrkan, togo ej någon synnerlig del i kyrkosångens utbildning i det de inskränkte sig till öfversättningar af Davids psalmer, så att hela förtjensten deraf tillkommer den lutherska Christenheten med dess sedermera afsöndrade sekter t.ex. Herrnhutarne. Först i sednare tider hafva Katholikerna och tillochmed Judarne skaffat sig kyrkosånger på det hos församlingarne gängse språket.
En stor del af de första tyska kyrkosånger efter reformationen författades efter bekanta folkmelodier och för åtskilliga skall jemväl folkvisans text blifvit lagd till grund sålunda, att dess verldsliga innehåll förvandlades till andligt.
Den första för lutherska kyrkan utgifna samlingen af kyrkosånger innehöll endast åtta psalmer. Denna samling utkom 1524. Fyra år derefter utkom en ny psalmboksupplaga, hvari antalet stiger till 56, och den Greifsvaldska af år 1597 räknar redan 1600 psalmer. Under de följande århundraden tillväxte antalet af kyrkosångerne med sådan fart, att det psalmregister, som Domdekanus von Hardenberg i förra seklet utgaf, upptager begynnelse orden till 72,732 psalmer.[36] Då äfven sedermera nya oupphörligen tillkommit, så torde man för det närvarande kunna uppskatta hela antalet af de psalmer, som på Tyska språket finnas, till minst 100,000.
Oaktadt denna rikedom på psalmer, hvilka under flera århundraden tillkommit, och hvilka således ej enkom afspegla någon inskränkt tids eller ett eget partis särskilta uppfattning af den christna läran, saknar likväl den Tyska evangeliska Christenheten ännu i denna dag en gemensam psalmbok, och skall efter allt hvad man kan förutse länge nog blifva i saknad deraf. Orsaken dertill är ej svår att inse, och härrör ytterst af de särskilta andliga myndigheters sträfvan efter sjelfständighet, hvarvid egenkärleken har en ej ringa del, ty denna, såsom bekant är, uttrycker sig ej blott såsom individuel, utan äfven korporations- och nationsvis. Ingenting annat är ju ändock t.ex. det tanklösa skrytet om egen nations, eget språks, egen vetenskaps m.m. företräde framför alla andra, än ett uttryck af egenkärlek i större skala, må den ock bära hvilka hedersnamn som helst. Samma egenkärlek afhåller de andliga myndigheterna från att tillegna sig något af en annan, och ett annat hinder för en gemensam psalmboks antagande är sjelfva Christendomens särskilta uppfattning på särskilta orter och hos särskilta individer. Då kyrkosången just är ett uttryck af denna uppfattning, så följer deraf, att sånger diktade i en viss kristlig anda skola omtyckas mer på en, mindre på en annan ort; anses sköna och förträffliga af somliga, medelmåttiga eller dåliga af andra. Så har ock i Sverige fallet varit, der den år 1819 öfverhetligen sanktionerade nya psalmboken med allt sitt utrop om en non-plus-ultraitisk förträfflighet ej kunnat på alla orter bringa den gamla i förgätenhet, och äfven hos oss sjelfva kan man lätt göra samma erfarenhet emellan den vanliga kyrkopsalmboken, Achrenii Hengellisiä lauluja, Sionin Wirret, m.m.
Emedlertid hafva hufvudsakligast under de sistförflutna tre decennierne många röster i Tyskland uttalat sig för behofvet af en gemensam psalmbok för Tysklands evangeliska Christenhet och såsom förarbeten dertill äger man värdefulla psalm-urval och samlingar utom andra af Kanne, Wilhelmi, Raumer, Bunsen, Pauli, Stier, hvartill kommer Berliner Liederschatz och Evangelischer Liederschatz af Knapp m.m. Den sistnämnda, hvars fullständiga titel är: Evangelischer Liederschatz für Kirche und Haus. Eine Sammlung geistlicher Lieder aus allen christlichen Jahrhunderten, gesammelt und nach den Bedürfnissen unserer Zeit bearbeitet von M. Albert Knapp, utkommen 1836 och 1837, upptager i två digra stor octavs band, utom ett särskilt anhang, 3,572 psalmer af 431 särskilta dels manliga dels qvinliga författare, till en del öfversättningar från latin, böhmiska, engelska m.a. språk.
I jemförelse med den oerhörda mängd af kyrkosånger på Tyska språket förfaller det, hvad man på Svenska af dem äger, till en obetydlighet, och de Finska förtjena knappt att nämnas. Antager man, att af hundrade psalmer helst en enda kunde bestå alla kritikens fordringar, så skulle redan detta förhållande, när urvalet kan göras bland 100,000, lemna åt Tyskarne en psalmbok med 1,000 sånger, ett antal, som väl borde kunna anses vara tillräckligt för hvarje Christen församling. Men också ett sådant urval vore ej så lätt verkställdt, hvilket man kan finna, om man betänker, att den, som på ett år ville afsluta ett sådant arbete, borde granska och välja bland inemot 300 psalmer dagligen, och dock vore redan 30 ett ganska tillräckligt antal för den, hvilken med någon reda och urskiljning ville utföra ett sådant företag.
Något, som äfven i ej ringa mon bidrager till att försvåra antagandet af en gemensam psalmbok för Tysklands evangeliska kyrka, är sjelfva språket, hvilket sedan de äldsta psalmisternas tid i Tyskland betydligen förändrats, så att åtminstone enskilta då vanliga ord och uttryck numera antingen icke förstås eller ock missförstås, det sednare till en naturlig följd deraf, att desamma med tiden, som säges förändra allt, iklädt sig en annan betydelse, än den de för några århundraden tillbaka hade. Nu hålla sig somliga såväl bland de lärda som bland folket så hårdnackadt vid det gamla uttryckssättet, att de på intet villkor vilja tillåta, att det nuvarande språkbruket skall göra något intrång på detsamma. De äro så envisa och nitiska vid detta sitt bemödande för det ålderdomliga, att man verkligen måste hålla dem räkning för den liberalism, som antagandet af någonslags öfversättning af den ursprungliga hebreiska och grekiska texten i den hel. skriften nödvändigt hos dem förutsätter. Andra åter anse språket böra rättas efter det närvarande bruket, blott innehållet blifver detsamma. Nekas kan väl icke, att några af det sednare partiet förfarit mer godtyckligt, än af någon obefängd kunde gillas, men härutinnan liksom i allt annat bör man för missbrukets skull ej förkasta äfven det rätta bruket, och i allmänhet kunna de äldre psalmerna ej annat än vinna på, att formen, der den är föråldrad, med skonsam hand förändras. "Många äldre psalmister, yttrar sig Joh. Fr. von Meyer, skulle (om de lefde) veta sig stå i förbindelse hos dem, hvilka begåfvade med poetisk talang och evangelisk anda i sednare tider öfversett deras psalmer, emedan just derigenom deras grundafsigt att i det möjligaste längsta kunna gagna den christna kyrkan, med tillhjelp af yngre gåfvor blifvit uppfylld".