Då Tyskland så i psalmografin som i all annan theologisk litteratur är att anses för hela den protestantiska christenhetens centrum, så torde det ej vara fremmande för ämnet, hvad i det föregående blifvit yttradt om dess psalmlitteratur i allmänhet. Nu förfoga vi oss till ett annat håll för att anställa några betraktelser öfver vår egen (Finska) psalmlitteratur med särskilt fästadt afseende på den tillänade nya Finska psalmboken.

Den vid gudstjensten ännu brukliga Finska psalmboken har att tacka särskilta tider och särskilta bearbetare för sin uppkomst och sitt närvarande skick. De älsta deri förekommande psalmer författades eller öfversattes af Mag. Michael Agricola, hvilken såsom biskop i Åbo dog 1557. Några decennier derefter lefde Mag. Jacob Finno (suomalainen), en af de förnämsta psalmskrifvarene. Andra hafva till författare kyrkoherden i Masku Herr Hemming, som lefde kort derefter, och några tror man vara af kapellanen i Nykyrka, Jonas Raumannus, omkring 1640. N:o 278 (Etkös ole ihmisparka) är af E.O. professoren Johan Cajanus, död 1681, men en stor del psalmers författare eller öfversättare känner man ej så noga.

Särskilta psalmer blefvo väl tidigare tryckta, men den första större samlingen af dem, som kunde förtjena namnet psalmbok, utkom ej förrän år 1621 med 148 psalmer. Tjugufem år derefter utgafs deraf en ny upplaga förökt till 251 psalmer. De sedermera år 1668, 1680, 1691 utkomne upplagorne finnas äfvenledes hvar och en tillökt, tills slutligen under biskop Gezelii d.y. "ledning och bedrifvande" den Finska psalmboken, bearbetad efter den kort förut utkomna Svenska, utkom i sitt närvarande skick med alla der ännu förekommande 413 psalmer. Föröfrigt få vi angående denna sak hänvisa läsaren till en i Mnemosyne, årg. 1821, April månad, af Renvall införd värdefull uppsats om "Finska Psalmers ålder och Författare" och till Gezelii d.y. Minne af J.J. Tengström p. 76-78. I sin uppsats uppräknar Renvall, hvilka psalmer vid hvarje ny upplaga tillkommit, men känner ej något mer om deras författare, än hvad här ofvanföre blifvit nämndt.Den äldsta kända Finska psalm är Tule Pyhähenki Luoja (N:o 173), hvilken jemte första versen af psalmen O puhdas Jumalan Karitza (N:o 146) förekommer i Agricolas emellan 1544 och 1550 tryckta Finska skrifter, ehuru ej ord för ord i sitt nuvarande skick. Troligen äro de ock författade af honom. De dernäst äldsta äro Me uskomm' yhden Jumalan päll' (N:o 4) och Jesus Christus uhrix' meille (N:o 157) begge af Finno, samt Jesuxen muisto ihana (N:o 137) och Kirjoittaa on minull' miel' af Hemming, af hvilka psalmer den sistnämnda likväl blifvit af andra sedermera mycket omarbetad. Med ganska få undantag äro samtliga Finska psalmerna öfversättningar eller imitationer af då kända Svenska, Tyska och Latinska kyrkosånger, hvilkas melodier naturligtvis blefvo bibehållna.

Det vore orättvist att klandra de värda och nitiska Finska psalmskrifvarene för det de ej kunde tillvägabringa en bättre psalm bok, så mycket man också måste beklaga, att deras nit och välmening ej bar bättre frukter. Mot innehållet torde väl ej några betydliga anmärkningar kunna göras, hvilket redan följer deraf att arbetet, förrän det trycktes, uppå öfverhetlig befallning blifvit granskadt och godkändt af i theologien väl hemmastadde män i tre särskilta domkapitler (Åbo, Viborg, Narva), och det på en allvarsamt Christen tid, då rationalismen var så godt som okänd, och man ej heller viste af annan neologi, än den Spenerska, som hos några hade anseende af neologi. Så mycket svårare falla anmärkningarne emot språket, som i högsta grad blef vanvårdadt. Väl anförer biskop Gezelius d.y. i sitt år 1691 gifna betänkande till Kongl. Cancelli Collegium, "att denna (Finska) nation hafver den berömliga genium, att den i samtal med andra ingaledes aktar, om främmande dess språk något bryta och förändra, allenast de det förstå; men i predikan och alla delar af gudstjensten vilja de hafva språket oqvaldt,[37] och oansedt de kunde förstå det, som in sacris af förseende orätt framföres, så bedröfvas dock de rättsinniga deraf"; det oaktadt blef språket i den af de tre domkapitlen gillade Finska psalmboken så brutet, qvaldt och förändradt, att man äfven för hälften mindre haft nog orsak att "bedröfva". Såsom föresyn har det under tidens längd åstadkommit en, såsom det tyckes, obotlig skada för Finska poesien, utom hvad det för församlingens andliga uppbyggelse kunnat verka menligt. Icke läres ju dock Guds ord rent och klart, der i snart sagdt hvarje vers, om ej hvarje rad, förekomma så illa stympade ord, att läsaren för deras skull nog kan stanna i villrådighet om den rätta meningen. Högst allmänt förekomma sådana ordstumpar som ylist, omist, tapaht, kost, kuul, rakenn, juonittel, suositel, oll, muist, aut, heit, lans, meill, pääl, Jumalall, kunnias, taivaas o.s.v., hvilka kunna vara förkortningar af alldeles olika former t.ex. maall af maalla, på jorden, maallen, till jorden, muist af muisti, han ihogkom, muista, ihogkom du, muista af andra, muisto, minne, taivaas af taivaasa (eller taivaassa) i himmelen, taivaasi din himmel, taivaasen in i himmelen. Derföre kunna orden, ne Jumalan sormill' kirjoitettiin (N:o 2 v. 1) betyda: de skrefvos med Guds fingrar, och: de nedskrefvos på Guds fingrar d.v.s. sormilla eller sormillen? istuu isäns' oikiall' kädell' (N:o 8 v. 5) han sitter på fadrens högra hand och: han nedsätter sig på fadrens högra hand; Ja anna — — — taivahas perii (N:o 11 v. 8) och låt ärfva din himmel, och låt taga arf i himmelen; Herra Christus tuli Jordanill' isänsä tahtoo täyttämään (N:o 15 v. 1) Herren Christus kom till Jordan för att fullkomna sin faders vilja, och: H. Chr. kom att vid Jordan f.s.f.v. Saat hänta taivaan iloon (N:o 30 v. 7) led honom (och: du får honom) in i himmelens glädje, Mä voimas kans hyvyydes tunnustan (N:o 34 v. 1) jag bekänner din makt jemte din godhet, och: jag b. i makt jemte godhet. Utom sådana tvetydigheter, till hvilka de öfverallt vanliga ordförkortningarne nog ofta gifva anledning, besväras språket i psalmboken af här och der förekommande triviala uttryck, af numera ovanliga ord och andra otydligheter. Något bättre kan man ej gerna säga om strofer sådana som desse: Älä sen pääll' mitään myös epäile, Ett' synnit on sinull' annett' andeex', Siihen ruumis on meil' pantix' (N:o 17: 8), Vaan virastas vakuull' pyydä, Kuins' siit' saat, Siihen sitt' tydy (N:o 3: 8), Kuing' veljens' leikkais kielens' kans' (N:o 27: 6), Eik' lahjoi viattomald' ota (N:o 34: 4) (är då meningen, att man af den sakskyldige får taga mutor?), Sinun sanas ann' meidän kuulla, Joll' nimes pyhittää tiennemm', Jota paitz' ei se mies taida tulla, Se siihen meitä vienee (N:o 12: 1) m.m. Hvad uppbyggelse skola t.ex. följande 3, 4, 5 verserna i N:o 37 gifva: v. 3. Minä mato, en ihminen liene, Ihmisten irvitys ja ihme, Häväist, pilkat kaikk mua tienne, Päät pudistaa, nauroo tehne: Sylkee, pitittä, kaikk pilkkaa, Minun sydändän suurest vaivaa, Näin puhuvat minust itze ilkiät: Turvais Jumalan, apuu toivoo, Saam nähdä koht, Jos Jumalan poika on tott. v. 4. Kuiteng Jumal! turvani olet, Minun toit ulos äitin kohdust, Äitin rinnald minun turviis otit, Päälles heitett olin äitin kohdust. Käsis hätä on, älä ole kaukan, Suur tuska, ettei apu ole kustan: Sonnit suuret minua ymbär ovat, Mullit lihavat minua puskevat, Hengeni perän Karkavat kuin jalopeura. v. 5. Olen kuin vesi ulos kaattu, Kaik luun hajall eroin yhdest, Kivust sydämmeni sulattu, Kuin meden vaha valkian liekist, Pois kuiven kuin kruusin muru, Wäken ja voiman liene, Muhox puree kipu suur suru, Suun laakeen tarttu kielen, Tuskan on suur, Kuoleman kahus olen juur. Äro orden i de nyss anförda verserna[38] Finska, så må de då vara, men svårligen kunde språket och poesin i dem förlora stort derpå, om hvart ord kliptes särskilt och, sedan det blifvit gjordt, de allesamman lades i en hatt, skakades om och hopfogades ånyo efter det de råkade uttagas. Hvad innehållet kunde förlora, lemna vi derhän.

I jemförelse med sådane verser, hvilka föröfrigt ej höra till sällsyntheter, kan tillochmed Estniskan understundom vara ett slags Högfinska. På det läsaren sielf må kunna öfvertyga sig härom, skola vi här i ena spalten nedskrifva begynnelseversen till några estniska psalmer och ord för ord återgifva dem på finska i den andra.

1.

Ma tullen taevast üllevelt,
Häid sannumid toon teile seält,
Neid toon ma teile römoga.
Neid tahhan minna kuluta.

1.

Mä tulen taivaasta ylhältä,
Hyviä sanomia tuon teille sieltä,
Niitä tuon mä teille riemulla,
Niitä tahdon minä kuuluttaa.

2.