Oh Kristus! lunnastaja,
Sa öige valgustus,
Sa kallis önne toja
Ja hinge römustus;
Se koidotäht sa olled,
Ja issast meile tulled
Kui öige abbimees.
2.
Oh Kristus! lunastaja,
Sa oikea valkeus,
Sä kallis onnen tuoja
Ja hengen riemustus;
Se kointähti sa olet,
Ja isäst meille tulet,
Kuin oikia apumies.
3.
Et möda läts se pimme ö,
Se om, oh Jummal, sinno tö.
Sa ollet essi valvanu,
Nink armoga meid kaenu.[39]
3.
Että myötä lähti se pimiä yö,
Se on, oh Jumala, sinun työ.
Sä olet itse valvonut,
Ja armosta meitä katsonut.
Afledne D:r Renvall, hvilken med sina erkändt stora förtjenster om Finska språket och litteraturen ändock med en viss predilektion omfattade det vestra språkidomet, hvarur äfven psalmboksfinskan utgått, yttrar sig om denna (se Mnemosyne 1819 N:o 16), att "den är till den ytterlighet apostropherad och misshandlad, att den på många ställen är svår att förstå för Åboländningar och vore hardt nära obegriplig för Finnar af andra dialecter derest ej ett långvarigt bruk och Religions Lärarnes fortsatta förklaringar gjort dem mera bekanta med nämnde Psalmdialect. Men desse författare hafva dessutom verkligen skadat vårt språk i det, att deras Skaldspråk igenom sagde Sånger, blifvit ett mönster för sednare tiders författare af Psalmer och andliga Sånger, hvilka derföre i afseende på språket blifvit lika bristfälliga."
Den nuvarande Finska psalmbokens stora brister har äfven regeringen insett och derföre blef för nära 30 år tillbaka en Psalmboks kommitté nedsatt, hvilken den 12 Febr. 1818 hade sin första sammankomst i Åbo och dels genom arbetande ledamöter, dels genom uppmuntrande pris bestämningar bemödade sig att tillskapa bättre psalmer, än de gamla voro. Under de derpå följande åren inkommo också flere dels från gamla omarbetade, dels nya psalmförslag, hvilka kommitteens ordförande, Ärkebiskopen Tengström slutligen redigerade till de år 1836 i Åbo utkomna Uusia Virsiä Kirkossa ja kotona veisattavia, upptagande begge delarne tillsammans 752 numror. Oberoende af kommitteen utgaf D:r Ignatius (1824) sina psalmbearbetningar, hvilka efterföljdes af D:r Helenii (1826 o. 1837) och af kyrkoherden Roschiers (1836), de begge sistnämnda utgörande öfversättningar af den nya Svenska psalmboken.
I afseende på behandlingen af språket skilja dessa profpsalmer sig såtillvida från hvarandra, att då i Uusia Virsiä ordstympningar af alla slag på det sorgfälligaste undvikits, hafva Roschier och ännu mer Helenius i sitt sednare arbete tillåtit sig sådana, dock i mindre grad, än den gamla psalmboken, hvilken derutinnan är och förblifver oöfverträffad. Några parallela jemförelser må bättre utvisa detta förhållande: