h) Att det heliga ej måtte profaneras bör psalmen undvika alla pöbeluttryck och allt tomt prat, liksom sådant ej heller någorstädes förekommer i den Hel. Skriften. Derjemte bör den afhålla sig från ett alltför kamratlikt (förtroligt) språk med Gud och Frälsaren, hvarigenom så mycket hyckleri och låga föreställningar blifvit utspridda och fortplantade.[42]
i) En god psalm bör vara efter möjligheten kort och kärnfull, så att församlingen ej blott uppfattar den christliga sanningen i dess precisaste och för minnet tjenligaste form, utan ock får tillfälle att under den korta tiden, som en gudstjenst påstår, utsjunga något för sig helt, allsidigt anslående och tillfredsställande. Detta gäller i synnerhet om den sista versen, hvarmed gudstjensten vanligtvis slutas, och hvilken derföre, så mycket möjligt är, bör utgöra något helt för sig, liksom det äfven föröfrigt är en god sak, om hvarje vers i en psalm utgör något för sig afslutet helt jemte det den står i sammanhang med de öfriga.
Derpå kommer nämnde författare att omröra den frågan, om man äger rätt till att omarbeta äldre psalmer och stadnar i det slutresultat, att sådant, verkstäldt med nödig skonsamhet är kyrkans obestridliga tillhörighet, och i alla tider ansetts så vara, der man ej gjort sig förfallen till en andelös formalism. Till dem, hvilka af öfverdrifven vördnad för det gamla anse hvarje förändring otillbörlig, ställer han följande fråga: "hvarför vilja vi då se dessa andans svärd i all sin gamla rost, sedan en längre tids erfarenhet visat, att kyrkan ej mer vill strida med dem, och att mången begagnat sig af dem endast till smälek, i det de svagare få anledning till bekymmer. Är då ett i christlig anda och välmening gjordt ändringsförsök emot den apostoliska lärdomen om eftergifvenhet (1 Cor. 10: 23, 33 Rom. 14: 13, 19-22; 1 Cor. 9: 19-23). — — —"
"Med faktiska bevis uppträder kyrkan sjelf for förändringarnes tillbörlighet. Redan för äldre tider tillbaka har hon vid upptagandet af sina sånger gjort afseende äfven på formen och så ofta sig göra låtit mottagit sanningens gyllne äpple hellre på ett silfverfat än i en möglig videkorg. Formens grofhet och smaklöshet äro ej ett villkor för andakten eller den christliga enfalden, utan hellre må vi äfven i kyrkosången kunna skåda det engla-ansikte, hvarmed Stephani heliga själ lyste för hans domare. Vid gamla sånger är ofta den sköna, sublima andan bortgömd under en misslyckad språkform såsom i en puppa, hvilken, då hon på ett naturenligt sätt blifvit öppnad, låter fjäriln med glänsande vingar utflyga."
Då den yttre formen öfverallt är underkastad förändringar, så torde en hvar lätt medgifva, att det verkligen föråldrade ej låter försvara sig ens i kyrkosången. Ett och annat uttryck har under tidens lopp antagit en annan betydelse, än det hade på den tid, då sångerna ursprungligen författades. Skulle nu någon alldeles envist hålla sig vid det gamla uttrycket, följer ju deraf solklart, att han för formens skull uppoffrade sjelfva andan ock innehållet. "Återhållandet af strömmen är alltid ett vanskligt företag."
Med åberopande af Luthers m.fl. exempel uppställer Knapp, sedan han förut ordat om nödvändigheten att förkorta de alltför långa psalmerne, att befria andra från tautologie och annan vidlyflighet, uppfylla uppenbara luckor i tankegången hos andra m.m. dyl. till slut, hvad enskilta ställen beträffar, följande reglor.
a) Ett alldeles opoetiskt, platt uttryck bör antingen uteslutas eller ock utbytas mot ett bättre.
b) Den gamla tidens stil bör dock efter möjligheten bevaras, likväl så, att dåliga provincialismer och verkliga fel mot språket samt alltför stora sträfheter bortskaffas mot billig ersättning.
c) Toma fraser och alltför ofta förekommande smekord för Gud och Frälsaren böra, då de gå för långt och stöta på barnslighet, helt och hållet frånskiljas, eller och de sednare (smekorden) hållas inom måtta och gräns.
d) Der det förekommer en alltför gräslig, ur enskilt, tillfällig åsigt härrörande framställning af vissa dogmer, genom hvilken Skriftens språk blifver stegradt eller så att säga öfverbjudet, bör sådant återbringas till den enkla bibliska normen, hvilket äfven bör ske med alla andra uttryck och målningar så snart de afvika från Skriftens framställningssätt, så att hvarken för mycket eller för litet blifver sagdt i saken.