e) Finnas några verser utan logisk ordning om hvarandra, så böra de ordnas annorlunda.
f) Finnes i en psalm blott en eller par goda verser kunna dessa ofta infogas i en annan, hvilket dock bör ske med mycken återhållsamhet och besinning, på det man ej må förskaffa sig sådana psalmer, som Brödraförsamlingens äro, i hvilka en sång ofta innehåller verser hopflikade från två, tre och fyra särskilta håll till skada för sångens originalitet.
g) Är melodien alltför obrukbar, bör sången bearbetas så, att den låter sjunga sig efter en annan passlig och bekant melodi.
Dessa vore nu de hufvudsakligaste animadvertenda för den som vill befatta sig med gamla, obrukliga psalmers bearbetning och förändring, så att de ånyo kunna gagna församlingen. Hvad särskilt det sista momentet beträffar, så vore ej ur vägen att hafva särskilt afseende äfven derpå, och ej, såsom ofta fallet varit, just som vid håret vilja indraga nya melodier, de der dock äro och till det mesta förblifva obekanta för de flesta. Tio goda melodier, som församlingen känner och värderar, äro mycket mer värda än hundrade obekanta eller icke omtyckta. När Luther sjelf råder att vid utarbetandet af en psalmbok välja hellre en om ock svagare psalm med god, än en djup med obruklig melodi, så skulle han säkert icke vilja godkänna den method, enligt hvilken melodierna i en psalm borde blifva så många som möjligt, hvilken vid redaktionen af Uusia Virsiä äfven såtillvida blifvit följd, att ett särskilt anhang enkom för melodiernas skull blifvit vidfogadt i slutet af boken. Det torde derföre ej vara ur vägen att söka förskaffa sig en bestämdare kunskap om de psalmmelodier, hvilka Finska folket sig verkeligen tillegnat, ty utan allt tvifvel finnas i den gamla psalmboken flere melodier, hvilka folket ej känner, om ock en och annan klockare skulle kunna rådbråka dem. Skulle Domkapitlen genom församlingarnes pastorer fordra uppgift på dem, så borde det ej blifva särdeles svårt att något så när komma till en klar kunskap om detta förhållande. Uppgifterne borde dock grunda sig på sångkunniga bönders utsago, ej på klockarenes, ty desse sednare gifva sig gerna anseende af att känna allting, så mycket mer det som enkom hör till deras fack.
Sedan sålunda uppgift erhållits på ett större eller mindre antal psalm melodier, hvilka vore bekanta hos hela folket eller åtminstone hos större delen deraf, borde desamma läggas till grund för den nya psalmbokens versification, så att äfven de i den gamla befintliga, som ginge efter en obekant melodi, blefve till versslaget ändrade. En alltför stor mångfald af melodier kan visst ej vara nödvändig till christlig uppbyggelse, tvertom menlig i det en obekantare melodi för att kunna sjungas drager uppmärksamheten från innehållet. För att få en god koralbok, borde af en dertill skicklig man de förnämsta varieteterna samlas kring hela landet, och koralen derefter redigeras. En hvar har väl hört, att äfven de bekantaste melodierna sjungas något olika på olika ställen; dessa olikheter kunna ej alla vara lika goda och vackra, ej heller vet man på förhand, om ej någon af dem vore tillochmed bättre, än hvad i de Svenska och utländska koralerna finnas, åtminstone vore de mer nationella. Af allt detta följer möjligheten af en Finsk nationell koral och det enda sättet till åstadkommande deraf är det nyss nämnda. Förfeladt blefve det, att liksom Häffner med den Svenska koralen gjorde, verkställa detta uppdrag utan noggrann kännedom af alla varianter till en och samma melodi, och deras jemförande med hvarandra.
Hvad versifikationen eller metriken beträffar, nödgas vi i brist på bättre råd gifva de blifvande psalmograferna helst det rådet, att de, förrän de befatta sig med någon psalmdiktion, göra sig så bekanta med vår runopoesi, att de åtminstone kunna åtskilja en i metriskt hänseende haltande runovers från en korrekt. Denna kännedom är hvar och en i tillfälle att förskaffa sig af de gamla runorna, om han blott gifver sig tid till att med uppmärksamhet begrunda deras inre byggnad. Ett nödvändigt vilkor är att till denna öfning välja de gamla folkrunorna, ty de i sednare tider författade, i synnerhet om författarene varit studeradt folk, äro till större delen öfverfulla med fel emot den gamla runometriken, eller rättare mot all metrik, som vill innebära något mer än det, att 8 stafvelser utgöra en runostrof. Härmed vore likväl icke påyrkadt, att runometriken i allt borde läggas till grund för psalmmetriken, men alltid kan det ej annat än gagna att känna helst något bestämdt i den Finska versbyggnaden. Finner man grundad anledning att i psalmdiktionen afvika från den gamla runometriken, så må det då ske, har man åter inga skäl att frambära för sin afvikelse, om ej sin egen okunnighet och ovana, så kan af ingen gillas, att man ändock tillåter sig det.
Då psalmverser ofta komma att uppläsas utan sång, så torde derpå böra så mycket afseende fästas, att cesuren i ord ej blefve alltför mycket använd, om det ock å andra sidan ej finnes grundade skäl till att alldeles förkasta den. I början af en strof synes den i allmänhet bättre lämpa sig än i slutet. Minst på sin plats synes cesuren vara i slutet af strofer, som hafva sista versmåttet enstafvigt, om derigenom ett tvåstafvigt ord med lång vokal i den sednare stafvelsen kommer att fördelas på tvenne versmått, såsom i följande strofer.[42]
Sankarsu ku Priamon ka-too.
Siihen rakkautesi va-joo. (Kan. 1845: 17.)
Ympär' maailman na-paa.
Itsiäin sinussa vaan i-haan. (Kan. 1845: 41.)
Tuuli purjeesen pu-huu. (Kan. 1846: 36.)
Långt mindre stötande, om ej just vackert, är cesuren i sådant fall, om det tvåstafviga ordet har begge stafvelserna korta t.ex.
Emma! haihtuuko se-ki? (Kan. 1845: 17.)
Henki auringon ty-kö. (K. 1845: 41.)
Muistatko kullastani?
O, muistappas to-ki. (K. 1846: 15.)
Näenkö Wolmar taas si-nun.
Tuhansistapa olet minun. (K. 1845: 40.)
Täydellistymähän myös i-loin. (K. 1845: 41.)