Dock torde det tvåstafviga ordet äfven då ej kunna slutas med en hårdare konsonant, hvarföre cesuren i följande verser är stötande:
Mutta oh sina e-lät. (K. 1845: 18.)
Ja talven voittaako ke-vät? (K. 1845: 40.)
Uti en cesur, som uppstår genom ett flerstafvigt ords fördelande, finner jag ej något obehagligt, om den ock gäller det sista versmåttet. Ingen anmärkning kan väl göras mot verser sådana som
Sinua muistan, kun sulosti Koitar
Rusotta-vi,
Sinua lähtehessä konsa Kuutar
Kumotta-vi. —
Sun äänes kuulen, joet kun ruusuloissa
Lirise-vät,
Sinua kuulen, tuuloset kun puissa
Asettu-vat. (K. 1845: 45.)
Hellre än obehagliga och stötande äro verser sådana som de nyss anförda vackra och välljudande, och göra ett angenämt intryck derigenom att de afbryta den på längden monotana gång hos vers utan cesur.
I gamla Finska psalmboken är versinrättningen, allt huru den träffat blifva, än utan än med cesur. Med cesur äro t.ex. de flesta stroferne af N:o 14.
Ra-kas tai-vaallinen Isä,
Ni-mes pyhi-tett' ol-koon,
Wal-takun-tas meill' lisää,
Tah-tos ta-pahtu-koon,
Ann' leipää levos' saada,
Syn-nit kiu-saukset kaada
Pääs-tä pa-han pauloist.
Såsom läsaren sjelf finner, förekomma i denna vers ej mindre än 15 cesurer, och dylika finnas nog annorstädes i boken, att man ej behöfver länge efterleta dem. Något försvar för cesurens undvikande kan således den gamla psalmboken ej lemna, då den tvärtom gifver ett faktiskt bevis derpå, att verser med cesur i två fulla sekler, och längre tid, låtit sjunga sig, ehuru cesuren ofta nog varit så illa anbragd, att derigenom en kort vokal kommit att uttänjas, en lång deremot att förkortas, hvilket säkert långt mer än cesuren verkar ofördelaktigt på välljudet. Framförallt låter i slutet af strofen en kort vokals uttänjning högst illa då, när den tillhör ordets första stafvelse och den andra tillika är kort t.ex. i uti isä, se strofen Rakas taivaallinen isä i det ofvanstående. Huru man än må sjunga, så blifver det alltid svårt att låta isä höras rent, utan blifver det förvrängdt till iisä eller issää (isää). Utan tvifvel vore i N:o 374 strofen: nyt lepoon itsens antaa, mera välljudande med cesur: le-poon nyt itsens antaa.
Vår öfvertygelse är den, att en man med religiöst sinne och theologisk bildning, om han derjemte ägde någon poetisk talang och gjort sig hemmastadd ej mindre med Finska språkets, än med Finska poesins egenheter, att en sådan man, med begagnande af de hjelpredor som finnas, utan några oöfvervinnerliga svårigheter kunde utarbeta en ny Finsk psalmbok, som något så när kunde uppfylla den närvarande tidens behof. Väl kunde han ej vänta att på ett eller par år blifva färdig med sitt arbete, men skulle han ock använda 10 eller 20 år på ett företag, som i lika många decennier gagnade en hel nation, så tro vi, att han ej med ånger behöfde se tillbaka på den tiden. Mången använde sin tid på sämre. Den förmodan, som jag någonstädes erinrar mig hafva läsit, att man genom någon runopoet af allmogen lättast kunde åstadkomma dugliga Finska psalmer, saknar all grund i erfarenheten. Äfven de bästa runoförfattare hafva, när de skrifvit vers på någon annan än runons vanliga meter, tagit den gamla Finska psalmboken med sitt stympade språk ock sin brist på all slags metrik till förebild, och skrifvit psalmpoesi föga annorlunda eller bättre, än den uti gamla psalmboken förekommer, en omständighet, som troligen föranledt D:r Helenius att i sitt sednare psalmarbete återgå till ordförkortningar, ehuru han förut var deremot. Korhonen och Ihalainen i Rautalampi hafva begge skrifvit en hop runor, i hvilka fel emot runometriken ej ofta förekomma; hvardera af dem har äfven skrifvit annanslags vers, så t.ex. Ihalainen på följande maner.
Te nuorukaiset kaikki,
Kuin aivott' avioon,
Rukoilkaat Herraa ratki,
Ett' lainais suosion.
Rakkaus, ilo, rauha
On Herralt luvattu,
Sill' riemun virsi pauhaa,
Waikk' tääll' on vaivattu.