Läsaren sjelf må döma, hvad företräde en sådan psalmvers kan hafva framför den gamla psalmbokens.

Men skulle också våra runopoeter kunna skrifva lika felfri psalmvers, som de sjunga sina runor felfria, så föga torde de dock kunna lämpa sig till psalmografer, ty dertill fordras en hel hop andra saker, än blott den att skrifva felfri vers i metriskt hänseende och äga någon poetisk fallenhet.

Några ord om spirituösa och nykterhetsföreningar.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. September 1847.

Allt sträfvande för ett bättre, hvar och huru det ock må yttra sig, kan ej annat än tillvinna sig vårt bifall. Men med detta sträfvande inträffar det egna fall, att då det är rigtadt emot en förderflig last eller annan inrotad osed med afsigt att afskaffa den, det sällan lyckas komma till något resultat, om det fattar sitt ögnamärke på den punkt, der afvikelsen från det rätta uppstått, utan måste det taga sitt mål ett stycke bortom samma afvikelsepunkt, alldeles som läkaren icke alltid lyckas kurera en genom dietfel uppstånden sjukdom med föreskrifvande af en sund diet, utan måste taga till hjelp medikamenter. Det är från sådan synpunkt, man hör många gilla de pietistiska sträfvandena, utan att de derföre tro pietismen utgöra det christliga lifvets helsa. Andra exempel hafva vi i homeopatin och hydropatin, hvilkas uppenbara gagn efter vår öfvertygelse består i att återföra medicinen ifrån det med tiden uppkomna, länge fortsatta missbruket med medikamenters användande, äfven der de alltförväl kunde undvaras, hvilket missbruk i våra dagar vuxit till en sådan höjd, att mången i samma mon tror sig kunna återvinna sin helsa, som han är i tillfälle att intratta i sig medikamenter.

Hvad pietismen är emot likgiltigheten för religion eller uppenbart förakt för all religiös öfvertygelse eller och några egna funder på religionens bekostnad, det äro nykterhetsföreningarne emot det öfverhand tagande förderfvet af dryckenskapslasten. Äfven de söka botemedlet bortom sjelfva helsotillståndet, som härutinnan vore ingenting annat, än ett måttligt, oskadligt bruk af spirituösa. Hvarken pietismen eller nykterhetsföreningarne kunna bringa sin sak derhän, att ens tionde delen af folket skulle annamma den, men icke desto mindre utöfva de ett helsosamt inflytande på hela folket och det på ett sätt, hvarom strax, hvad särskilt nykterhetsföreningarne beträffar, några ord skola yttras.

Ingen kan aflägga en last eller annan osed, utan att han kommit i medvetande deraf. Dryckenskapslasten har insmugit sig långsamt under århundraden, och har, om man tager hela folket i betraktande, ända till dessa tider varit omedveten, så klart ock enskilta här och der må hafva insett dess förderflighet. I denna dag kan nyländska bonden icke tro sig utöfva en last, då han för sin gäst i kammaren, bär bränvinsflaskan på bordet och fyller glaset väl hvar femte minut, med anmaning och ofta nog enträgen påminnelse till den andra att förtära det ena glasets innehåll efter det andra. Tvärtom gör han det ofta i den öfvertygelse, att han derunder utöfvar en gästfrihetsdygd, hvarföre han ock tror sig hafva gjort det så mycket bättre, ju mera vimmelkantiga gästerna äro, när de skiljas från honom. Andra göra det af fåfänga och prål, så mycket mera att ursäktas hos bonden, som ståndspersonklassen, den han gerna vill efterapa, föregått honom med inga bättre exempel. Men uppstår nu en nykterhetsförening, om ock med färre medlemmar, på en ort, så verkar den utom sig på mångahanda sätt emot dryckenskapslasten, så att äfven de, som ej deltagit i föreningen med annat än glåpord, hån och begabbelse, med tiden komma till medvetande om dryckenskapens skadlighet, hvarpå dess afläggande ofta följer. Det tillhör nemligen hvarje medvetande, som stadgat sig till öfvertygelse, en sträfvan till handling, liksom kroppen tillhör själen. Det är hufvudsakligast genom ett sådant medvetandes frambringande nykterhetsföreningarne verka godt för framtiden, ock uträtta det specielt mot dryckenskaps öfverflödet hastigare, än äfven det mest ändamålsenliga och nitiska befrämjande af folkundervisningen kunde åstadkomma. Visserligen vore en god folkundervisning det enda rätta medel, så emot dryckenskapslasten som emot alla andra afvikelser från det rätta, men ett medel, som ännu i århundraden låter vänta på sig, förrän det i någon större mon visar sig verksamt. Derunder kan det dock vara godt att hafva till hands ett om ock endast palliativmedel emot det onda. I allmänhet står en verklig folkbildning ännu allestädes på en skral fot och dess framsteg hafva sedan Grekernas och Romarnes tid för två årtusenden tillbaka ej varit synnerligen stora. Redan då förstod menniskan lika väl som i dag att med en enda tillställning förstöra mer, än många af hennes vanmäktigare bröder under en hel lifstld i sitt anletes svett kunde förtjena. Kalaser och andra s.k. glada tillställningar förorsakade redan då husfäderne lika stora uppoffringar och husmödrarne lika mycket hufvudbry för det stora ändamålet att dermed förskaffa de utvalda lyckliga, som till de samma inviterades, hufvudvärk och indigestion för den följande dagen. Glömmande sin menskliga bestämmelse sträfvade redan då de fleste blott för sig sjelf, en för att med rätt och orätt samla sig rikedomar, en annan för utmärkelse, ära och anseende, andra för annat. Redan då — dock hvartill gagnar att fortsätta dessa jemförelser, då hvar och en äfven dem förutan kan finna, att folkbildningen sedan den tiden ej gjort något jättesteg, och att man, då dess gång hittills varit så ytterst långsam, ej kan af några århundraden härefter vänta särdeles mycket för densamma. Det enda som häruti kan berättiga menskligheten till några bättre förhoppningar är, att den stora bristen i folkundervisningen, som hittills varit mera omedveten, numera blifvit allestädes bättre insedd och erkänd.

Hvad en rätt folkundervisning, en bildning, som genomträngt hela nationen, skulle förmå äfven emot dryckenskapslasten, borde icke vara svårt att begripa. Icke skulle en moder eller fader tro sig gagna sitt barn genom att i vaggan hälla i det några droppar bränvin, eller, hvilket kommer på ett ut, nedtysta hvarje dess skrik med droppflaskan, om de visste, att sådant hos dem vanligen grundlägger ett framtida behof af spirituösa, så det ock för tillfället må döfva deras lidande och nedtysta deras gråt. Icke heller skulle ynglingen sätta så stor ära i att på värdshusen eller eljest förtära sina föräldrars ofta nog mödosamt förvärfvade medel, och tro sig stå så högt i manhaftighet, som han nu vanligtvis tror, när han utan att blifva liggande kan intaga mer än andra, om han bättre visste, hvad för slut dessa manhaftighetsprof vanligtvis taga, eller att det är långtifrån ärofullt att onödigtvis utan någon rimlig nytta förstöra ens sina egna, så mycket mer fremmande medel. Skulle vidare husfadern och husmodern inse att välvilja för sina medmenniskor är någonting annat, än det nu vanliga skrytet och bemödandet att synas hafva allting bättre eller åtminstone lika godt som andra, deras vilkor må föröfrigt vara hurudana som helst, så skulle de troligen ej, såsom nu vanligt är, uppbjuda alla sina krafter för tillställningar af tråkiga nöjen och lustbarheter, utan hellre använda sin tid och förmåga på nyttigare företag.

Emot sådana ofog, hvars grund vi tro ligga i en bristande folkbildning, hafva nykterhetsföreningame uppträdt, och hvem skulle ej önska dem framgång i sin sak, äfven om han ej kan godkänna nyttan af ett totalt bortlemnande af spirituösa. Spirituösa drycker såväl som kaffe, the, tobak m.m. äro likaså litet som någonting annat utan sin goda afsigt och nytta i naturens hushållning. Orsaken dertill, att man ej allmännare insett deras bestämmelse, ligger, såsom vi tro deruti, att man för ensidigt fästat sig vid deras missbruk, och att man betraktat dem i förhållande till den individuella menniskan — äfven då mera i zomatiskt än psykiskt hänseende — i stället att man bort taga hela menskligheten och företrädesvis dess andliga sida i betraktande. Likasom hvarje enskild menniskas, så är ock hela menniskoslägtets bestämmelse att med tiden förbättras och förädlas, och det är en sådan slägtets utveckling hvarpå hufvudsakligen uppmärksamheten borde fästas, när fråga är om spirituösas bestämmelse och gagn. Huru skola spirituösa kunna verka något för menniskoslägtets förädling, frågar mången; svaret derpå behöfver ej sökas alltför långtifrån. Allmänt erkändt är, att det andliga elementet hos menniskan utöfvar en stor inflytelse på det kroppsliga, eller såsom man plägar säga, drager kroppen efter sig, likasom den äkta konstnärn formar sin bild efter idealet, och såsom redan hos en enskild individ hvarje starkare framträdande passion eller annan andlig potens vanligtvis trycker sin pregel på ansigtet. En lika känd sak ar den förstegring, som måttligt njutna spirituösa tillskynda det andliga elementet hos menniskan. Inbillningskraften lifvas, själen blir så att säga mera fri och tanken ledigare, i det alla små bekymmer och andra omsorger, som förut verkade hämmande, lemnas å sido. Till och med hypokondristen ser man i ett gladt lag upplifvad deltaga i andras glädje, misantropen blifva sällskaplig och den kalla egoisten visar ett varmt deltagande för sina medmenniskors väl. Någon sanning innehåller derföre Sir John Falstaffs välkända beröm öfver vinet i Shakespeares Henrik IV, der han yttrar sig på följande sätt: "Jag vill svärja på, att den der nyktra unga herren är en misantrop; ingen menniska kan ju förmå honom att le; men det är ej att undra på: han dricker intet vin. Med så beskaffadt folk är det illa bevändt, ty vattnet, som de dricka, och den eljest magra dieten afkyler deras blod, att de falla i ett slags trånsjuka, och om de sedan gifta sig, få de bara flickor. De äro vanligen narrar och fega stackare, hvilket äfven vi skulle vara, om vi ej förstode värma oss. Godt Spanskt vin har en dubbel verkan, det uppstiger i hjernan, fördelar der allt det dumma och grofva töcken, som lagt sig öfver henne, gör henne rådig, rask och qvick, full af lifliga bilder och glada föreställningar. När dessa sedan i det de framföras till verlden, öfverlemnas åt rösten och tungan, blir deraf en makalös qvickhet. En annan egenskap hos vårt ypperliga vin är, att det uppvärmer blodet, hvilket förut kallt och trögt gjorde lefvern vek och tvinande, hvaraf klenmodighet och försagdhet följer. Men vinet uppvärmer och sprider det från de inre till de yttersta kroppens delar. Det upplyser ansigtet, hvilket liksom elden från vakttornet manar hela den lilla staten, som man plägar kalla menniska, till vapen, och då följa alla lemmarne och de underordnade lifsandarne från provinserna sina anförare, hjertat, som härigenom stort och mägtigt utför modiga bedrifter. Och denna tapperhet kommer af vinet; all vapenskicklighet är ett intet, om ej vinet lärer, huru man skall göra bruk deraf. Lärdom är en guldhög, vaktad af en djefvul, till dess vinet befriar den och gör den nyttig och brukbar."

Dessa Falstaffs ord jäfvas ej af hvad Albrecht von Hallen i sin physiologi yttrar om vinet ungefär på följande vis: "tydligast märker man, huru vinet uppväcker snillet, om man gifver akt på, huru det disponerar menniskan för poesi, hvilken just är snillets sak." Ifrån urminnes tider har man alltid antagit, hvilket ock saken sjelf ådagalägger, att vinets upplifvande egenskap underhjelper inbillningskraften och stämmer fantasin till högre flygt, hvarföre Ovidius, som under sin landsflykt måste umbära vin, med skäl beklagar sig sägande: