"All den gudomliga kraft, som fordom värmde mitt hjerta, Skaldernas vanliga gäst, är borta".
Sådana auktorliga vittnesbörd äro dock nog öfverflödiga i en sak som äfven eljest finner kanske för många försvarare. Ingen kan dock neka, att vinet, njutet med måtta, framkallar äfven goda tankar och idéer, som eljest kanske alldrig låtit höra sig. Låt vara, att de i de flesta fall med vinet åter förflyga, ingen kan dock beräkna den riktning de under sin tillvaro lemnat själen och hvad de möjligtvis hos andra närvarande kunnat verka. En framfödd ide bortdör ej gerna, om den ock i åratal vore bortglömd. Förr eller sednare gör den sig åter påmind, ofta när ingen mera tänkt derpå. Ty nya tankar och nya idéer, huru och när de ock hafva uppstått, blifva ej länge den enskilde menniskans tillhörighet, om de eljest äro af den art, att menskligheten af dem kan hafva någon vinning. Ännu i högre grad, än fallet är med det kroppsliga, äger det andliga den egenskapen att fortplanta sig, om detta ock ej låter sig tabellariskt åskådliggöra. Eller rättare sagdt är det just det andliga, som i all fortplantning spelar hufvudrollen. En gladare sinnesstämning, ett rörligare temperament, en lifligare känsla och högre fantasi, hvilka af vinet framkallas hos individen, kunna således småningom blifva det normala andliga uttrycket hos bela slägtet.
Härigenom blifver det förklarligt, hvarföre just hos de nationer, hos hvilka vinet företrädesvis varit i bruk, civilisationen gjort större framsteg än hos andra, der vinets bruk varit inskränktare, och hvarföre vilden liksom af en naturdrift rusar åstad efter starka drycker, när de äro åtkomliga. Men den betydelse vi i det föregående tillagt vinet i afseende på mensklighetens förädling, förutsätter det måttliga bruket deraf, ej dess förtäring ända till dryckenskap, som är och förblifver ett oförsvarligt missbruk. Förtärdt ända till berusning kan vinet ej annat än vara skadligt, så för hvarje enskild menniska, som för hela menskligheten. Det blifver då den trolldryck, hvarmed Circe fordom förvandlade Ulyssis följeslagare till svin och hvarom Ovidius sjunger:
Och så snart jag förtärt den dryck med törstande läppar,
Blef mitt hår till ragg förvandladt, skam till att tala;
Tala kunde jag ej, ehvad jag ämnade säga,
Blef det ett grymtande ljud, och nosen böjdes mot marken;
Munnen sträckte sig ut och växte så till ett tryne,
Halsen svalde och snart jag började böka i jorden
Med den mun som nyss förtärt den förföriska drycken;
In i ett svinstall stängs jag.
"Ack mitt goda namn! mitt goda namn. Jag har förlorat mitt goda namn och rykte! Jag har förlorat min odödliga del, och det som återstår hos mig äger ett oskäligt kreatur likaväl som jag. Att dricka och pladdra lik en papegoja, att gräla, skryta och svärja, att prata dumheter och galenskaper med sin egen skugga! Ack du vinets osynliga ande, har du ännu ej ett namn, hvarpå du kan igenkännas, så vill jag kalla dig djefvul! — — Ack att man kan taga en fiende i sin egen mun, för att låta honom stjäla hjernan från sig, och att glada upptåg, fröjd och gamman skola kunna förvandla oss till kreatur. Skulle jag bedja honom, att återfå min tjenst, så torde han svara att jag är en fyllhund. Om jag ock hade tusende munnar så skulle de allesammans tillstoppas af ett sådant svar. Att vara först en förnuftig menniska, derpå en narr och sedan innan man vet ordet af ett kreatur, ack det är förskräckligt! Hvarje glas till öfverlopps är förbannadt, ty det innehåller djefvulen."
Sådana äro den till förtviflan bragte drinkarens ord i Shakespeares Othello, hvilka kunna tjena till begrundande för dem, som möjligtvis tyckt, att det kort förut anförda talet af Falstaff till vinets beröm varit för mycket bra.
Der missbruket af vin och andra spirituösa uppnått en större höjd, hafva nykterhetsföreningarne uppträdt emot det och verkat välgörande, ehuru man af mångahanda skäl velat förtyda och förlöjliga dem. Äfven religionen, som ej förbjuder bruket af vin eller andra spirituösa, har man låtit draga i fält emot dem, och likväl räknar vår religion dryckenskapen till dödssynder (1 Cor. 6: 10; Gal. 5: 21; jfr. Rom. 13: 13; Eph. 5: 18, m.fl.). Den som bad utsticka ögat och afhugga handen, om de äro till förargelse (Matth. 5: 29, 30) skulle i närvarande tid på orter, der dryckenskapen är en daglig förargelse, troligen ej annat, än råda till undvarandet af alla spirituösa.
FOTNOTER:
[1] Ett utdrag af denna Afhandling finnes härförinnan meddeladt af Förf. uti en Gradual Disputation, för den 15 Junii 1832.
[2] v. Beckers Anteckningar.