Hudafdragaren framträder:
Du bredpanna, du min enda,
Du min vackra honungstasse!
Nu din pels man borde skåda,
Undersöka vackra håret
Bry dig ej bredpanna derom;
Illa skall man dig ej hålla,
Jag din pels ej ämnar gifva,
Att hos en oduglig vräkas,
Att bepryda ringa karlar.
Jägaren:
Och nu sen, hvart föres gästen,
Beledsagas vandringsmannen,
Från sin plats vid furubordet,
Vid den långa bänkens ända?
Värdinnan, eller den som har bestyret med kokningen:
Dit må nu din gäst du föra,
Beledsaga vandringsmannen,
Lägga i vår gyllne kittel,
I vår vackra koppargryta.
Länge nog har kitteln väntat.
Kopparsidan stått på elden;
Länge ock har vattnet väntat;
Sött, som mjölkens vassla, togs det
Ur vår alltid fulla källa.
Saltet kom från fjerran trakter,
öfver Saxlands djupa fjärdar, Genom många sund det kommit,
Ficks ifrån ett fartyg sedan.
Veden fällde man i skogen,
Länge har den legat huggen,
Dragits ner från Tuomivaara,
Släpats ner från stora höjden.
Elden bärgats har från himmeln,
Midt från himmeln ned den fallit,
Kommit genom åtta himlar,
Från det nionde lufthvalfvet.
Jägaren förande björnen att kokas:
Du bredpanna, du min enda,
Du min vackra honungstasse!
Och ännu du måste röras,
Vandra änn' ett stycke framåt.
Kom du store, börja färden,
Rör nu, gamle man, dig framåt,
Från din plats vid furubordet,
Vid den långa bänkens ända;
Stig uti den gyllne kitteln,
I den vackra koppargrytan.
Efter kokningen:
Hvart skall nu mitt gull jag föra,
Ställa denna lilla fågel?
Har nog dröjt i gyllne kitteln,
Bott i vackra koppargrytan.