Emottagaren visande på bordet:
Dit må nu ditt gull du föra.
Ställa må du lilla fågeln,
Dit i dessa gyllne koppar,
Dessa silfverfat på bordet,
Och på detta bord af furu. —
Bordet höfladt är af furu,
Och på bordet gyllne koppar,
Gyllne koppar, silfverskedar. —
Ställ du der din vackra fågel,
För att dricka mjöd på bordet,
Smaka på vårt goda kornöl.
Jägaren bärande björnen ifrån grytan på bordet:
Du bredpanna, du min enda,
Du min vackra honungstasse!
Allt ännu du måste röras,
Vandra änn' ett litet stycke.
Kom nu, gyllne gäst, på färden,
Rör dig, värde man, ett stycke;
Stig ur denna gyllne kittel,
Och ur denna koppargryta,
Stig uti den gyllne koppen,
På de vackra silfverfaten.
När bordet är färdigt:
Skogens honungsrika moder,
Och du skogens gyllne konung,
Tellervo Tapios dotter,
Skogens lilla sköna jungfru!
Kommen nu till detta bröllop,
Till långhårets stora högtid;
Allt är färdigt nu för festen,
Mat och dricka öfverflödigt,
Nog för egen del att njuta,
Och att dela ut till grannen.
Någon af gästerna vid bordet tillspörjer jägaren:
Säg hvar föddes vår bredpanna,
Och hvar vexte långa håret,
Hvadan är vår trubbnos hemtad,
Hvar blåstrumpan af dig funnen?
Fanns han väl vid badstuknuten,
Låg kanhända vid brunnsvägen?
Jägaren förtrytsamt:
Ej den ädle föds på halmbädd,
Ej på båset invid rian;
Denna vår bredpanna föddes,
Detta glesa håret vexte,
Nära månen, invid solen,
Uppå Carlavagnens skuldra,
På sjustjernans höga nacke.
Ukko han den gyllne kungen,
Gamle mannen der i himmeln,
Ull nedkastade på vattnet,
Fällde några hår på böljan;
Kom en vind att vagga detta,
Luften blåsande det rörde,
Vattnets imma förde framåt,
Böljan dref det intill stranden;
Stadnade vid varma udden,
Invid honungsrika skogen.