Mielikki den väna skogsfrun,
Tapiolas trägna qvinna,
Sprang i vattnet jemns med knäna,
Jemns med bältet ini vågen;
Tog ullflagan upp från vattnet,
Gömde i den mjuka famnen,
Vaggade uti sitt sköte,
Rörde om i sina kläder.
Liten fågel deraf vexte,
Och hon lade lilla fågeln
I en liten korg af silfver,
Gömde i en gyllne vagga.
Fastade då vaggans linor,
Band det lilla barnets vagga,
Högt uti en skuggrik granqvist,
Vid en gren af täta granen.
Träget vaggade hon barnet,
Skötte nu sitt lilla smekbam,
I den lilla gyllne vaggan,
Som på silfverlinor hängde,
Under granens blomsterqvistar,
Blomsterqvistar, gyllne skate.
Der hon fostrade den ädle,
Födde upp det glesa håret,
Tätt invid en liten tallskog,
Vid en liten vacker ungskog,
I den honungsrika skogen.
Tänder saknas för den lilla,
Tänder saknas, ramar fattas;
Mielikki den väna skogsfrun,
Tapiolas trägna qvinna,
Gick nu sjelf att leta tänder,
Söka klor till lilla tassen.
Letade bland trädens rötter,
Och bland stubbarne i skogen,
Och bland backens gula blomster,
Bland ljungrötterna på heden.
Vexte då en tall på heden,
Reste sig en gran på backen,
Fanns en silfverqvist på tallen,
Och en guldgren hade granen;
Dessa fick med handen skogsfrun,
Gjorde klor deraf för tassen, Fäste tänder i hans tandkött
Byggde då af hägg en stuga,
Fodrade den väl med qvistar;
Bad der björnen bo om vintern,
Hvila sig den kalla tiden,
Och ej genomvada kärren,
Stryka hungrig genom skogen,
Vandra irrande på heden,
Flacka kring de öppna fälten.
Derifrån kom nu vårt silfver,
Hemtades den gyllne gästen.
En eller annan vid bordet frågar:
Hur blef skogen dock så nådig,
Öknen denna gång så gifmild;
Hur bevektes skogens herre,
Huru blidkades Tapio,
Brukades det långa spjutet
Eller var det nog af skottet?
Jägarne:
Sjelfmant skogen blef oss nådig,
Öknen denna gång så gifmild;
Snart bevektes skogens herre,
Lätt var Tapio att blidkas;
Mielikki den väna skogsfrun,
Tellervo Tapios dotter,
Lemnade sitt hem för kölden,
Öfvergaf sin gamla boning,
Skyndade att visa vägen,
Sprang att tälja vägamärken,
Uthögg märken genom skogen,
Stakade utöfver bergen,
Var beredd, sitt guld att byta,
Ta vårt silfver, ge sitt eget.
Spjut behöfde man ej bruka,
Nödgades ej heller skjuta.
Sjelf han (björnen) halkade från qvisten,
Foten snafvade på ruskan,
Föll och gyllne kräfvan sprängdes,
Magen fylld med bär i tu gick;
Bröstet slets på hårda ruskor,
Trädens qvistar refvo magen.