En annan af sällskapet sönderstyckande björnens hufvud till bara benet:
Du bredpanna, du min enda,
Du min vackra honungstasse!
Nu är benens gny förhanden,
Benens gny och skallens läte,
Skallring för din hela tandrad.
Näsan tog jag nu af Ohto,
Ingen lukt han känner mera;
Örat tog jag nu af Ohto,
Intet ljud hans öra märker;
Sist jag ögat tar af Ohto,
ögat ser nu aldrig mera.
Betraktande tänderna:
Men en karl jag ville nämna,
Kalla väldig framför många,
Den, som tar en tand ur käken,
Löser den med ordens läsning,
Stödd med knä mot hårda skallen,
Drar ut tanden med sin jernhand.
Flere försöka nu sin konst ock skicklighet, att med besvärjelseord lösa björnens tänder, hvilka äfven dervid lossna, så att de med bara handen lätt uttagas. Derefter bortför man den tandlösa skallen och upphänger den l en hög tall. Dervid säges:
Du bredpanna, skogens äple,
Skogens lätta, runda knotter!
Litet måste änn' du röras,
Vandra härifrån till skogen.
Kom, berömde, börja färden,
Följ nu med oss, gode främling;
Lemna detta låga huset,
Detta lilla, trånga hedet;
Ledsamt är ett lif i stugan,
Svårt att bo i barnens värme.
Här vår väg nu tar sin början,
Här begynnas nya färder,
Går åt skogbevuxna berget,
Leda dit mot höga fjellen,
Upp i toppen af en furu,
I ett hundraqvistigt tallträd.
Der är godt för dig att lefva,
Och behagligt är att bo der;
Karpen jagas dit af vinden,
Abborn dit af vågen drifves,
Siken bor i sundet nära,
Laxen fångas bredevid dig.
Säg nu, när du kommit hädan,
Gått till skogens hem ånyo:
Illa blef jag der ej gästad,
Honung fanns der nog, att äta,
Och min dryck var rena mjödet,
Eller ock det bästa kornöl.
När skallen sedan med högtidlighet fåtts upp i trädet, vänder processionen hem att fortsätta gästabudet och tillspörjes af de hemma blefna:
Säg, hvart förde du din gäst nu,
Bragte du din lilla andel?
Lemnade kanske på isen,
Dränkte den bland snö och vatten,
Gräfde ned i hårda jorden,
Eller trampade i kärret.