Den som haft hufvudbestyret med skallens uppsättande (jägaren?) svarar:
Om på isen jag den lemnat,
Hade dränkt bland snö och vatten,
Fred den finge ej för hundar,
Blefve störd af luftens fåglar;
Hade jag i kärret trampat,
Gräft den ned i hårda myllan,
Maskarne då skulle skada,
Svarta myror den förtära.
Ej på isen blef han lemnad,
Icke dränkt bland snö och vatten,
Icke heller gräfd i jorden,
Eller ned i kärret trampad;
Dit min fångst jag beledsagat,
Bringat dit min lilla andel,
Högt uppå det gyllne berget,
Ställt på silfverhöjdens nacke,
Upp uti den bästa tallen,
I en prydlig silfverfuru.
Lade ej för högt till toppen,
Vore der för vinden skygdlös,
Illa ställd för skarpa blåsten;
På en lummig gran jag ställde,
Lade den på täta qvisten,
Vände tändrens rad åt öster,
Begge ögonen åt vester,
Och åt norden hårda skallen;
Der han ses af höga herrar,
Och af prester, folkets bästa.
En eller annan af gästerna uppmuntrar till sång sina medgäster, sägande:
Värdarne förundras öfver,
Och värdinnorna de tänka:
Månn' ett dåligt öl jag bryggde,
Blef vårt dricka svagt och kraftlöst,
Efter ingen sång här ljuder,
Våra goda runor tiga,
Våra gäster aro tysta,
Glädjens fåglar sjunga icke?
Och hvem skall nu börja sången,
Hvem uppstämma runors glädje,
På vår skogsmans stora bröllop,
På skogsnymfens glada högtid? —
Golfvet torde här ej sjunga,
Om ej de, som stå på golfvet;
Icke heller fönstren glädjas,
Om ej, de vid fönstren sitta;
Eller furubordet jubla,
Om ej, de vid bordet röras.
Men om ingen bättre sjunger,
Mer förmögen börjar glädjen,
Må jag, svage man, begynna,
Oförmögne, göra början,
Sjunga med mitt magra anlet,
Med en kropp, som saknar fetma,
Orda till vår aftons glädje,
Till vår stora högtids ära.
Många runor höras nu, man täflar l sång, uppställer vad emellan de förnämsta sångarene o.s.v., men jag förbigår nu dessa ock anförer blott slutorden, hvarmed en af gästerne tackar värden och värdinnan jemte det öfriga huset:
Gif härnäst, du gode Herre,
Unna för en framtid äfven,
Att skogsvägarne man märker,
Stakar ut Tapios gångstig,
För vårt goda jägarfölje,
I en manrik karlasamling.
Gif härnäst, du gode Herre,
Unna för en framtid äfven,
Att Tapios horn man hörer,
Att skogshornet måtte ljuda,
Närmande sig dessa gårdar,
Dessa vackra boningsställen.