Gif härnäst, du gode Herre,
Unna för en framtid äfven,
Att på detta vis man lefver,
Jublar, likasom nu jublats,
På skogsmannens stora bröllop,
På skogsnymfens glada högtid.
Gif härnäst, du gode Herre,
Unna för en framtid äfven,
Att ölbäckarne må rinna,
Mjödet strömma, lik en vårflod,
Under denna höga takås,
Under takets vackra fogning,
Under denna husbonds dagar,
Under vår värdinnas lifstid.
Herren må ock vedergälla,
Gud må gifva er belöning;
För vår värd vid långa bordet,
För värdinnan i sitt visthus,
För gårdssonen vid långbänken,
Och för dottren vid sin väfsked;
Så behöfde man ej ångra,
Sörja, efter några dagar,
För det bröllop, som nu gifvits,
För förtäringen vid festen.
En finsk berättelse.
Helsingfors Morgonblad 1834, n:ris 12-14.
Betraktande det myckna arbete, Morgonbladet öfver hela året skaffar dig, har jag flere gånger önskat, att af min tid kunna gifva dig någon liten portion. Vi vore bägge dermed väl belåtna. Du skulle då stundom kunna få en angenäm hvila, jag åter skulle lättare få mången dag till ända. Nu är dock tiden af den beskaffenhet, att den icke omedelbart kan skickas ifrån den ena till den andra, likasom man med åtskilliga andra Guds gåfvor kan sådant göra. Vore icke så, skulle du hvarje postdag bekomma rundeligen deraf, helst den såsom ovägbar aldrig skulle öka brefvets vigt öfver ett lod.[7] Nu måste jag på annat sätt förnöja min önskan och har fördenskull föresatt mig att nedskrifva eller om du hellre vill uppskrifva en berättelse, hvilken jag om hösten år 1832 hörde af en gammal gubbe ifrån Huutoaho hemman, i Kuhmo Kapell. Gubben med sina tvenne döttrar rodde mig öfver en 1,5 mil lång sjö, eller rättare gubben styrde och döttrarna rodde. Vi hade kommit ungefär halfva vägen, då han började med sin berättelse, hvilken sedan räckte ända till stranden och derutöfver så länge han rökte ut en liten messingsbeslagen trädpipa, hvilken jag på stranden bad honom istoppa. Således kan denna berättelse komma att räcka närmare en mils väg och det blir just roligt att försöka, huru många ark papper den upptager. Jag har ännu aldrig gjort detta försök, kan således ej på förhand veta det. Nu är en annan sak, som jag hel och hållen lemnar till ditt bepröfvande, nämligen om den tål införas i Morgonbladet. Jag har väl hört åtskilliga omdömen om detta ditt blad, men de äro så olika, att jag icke af dem kan inhemta hvad som behagar. Några tycka om ett, några om annat, somliga behagar allt, för andra duger ingenting. Den der "feta Snickaren" t.ex. läste jag i min okunnighet rätt gerna och tyckte den var artig nog, tills jag blef upplyst, att sådana orimligheter, som i det stycket förekomma, aldrig borde införas i en tidning. Jag blef då äfven rätt ledsen deröfver, att jag läst det och beslöt att framdeles ej läsa sådant, likasom damen hotade att icke uppbryta sin älskares bref, om de framdeles ej vore interessantare. Men nu till berättelsen:
Kuhmo och Kianto Kapeller voro de längst obebodda trakter uti Kajana Län. Också finnas der ännu i denna dag rätt vördnadsvärda ödemarker. I dessa skogar, nu för tiden tillhåll för björnar och andra skogens djur, bodde fordom en och annan oberoende röfvare, ostörd för det mesta hela sin lifstid igenom. En af de mest ryktbara hette Vorna, hvilket namn torde vara detsamma som Hörna, som i runor och dagligt tal ofta omnämnes. Han hade haft sin boning just vid gränsen emellan Svenska och Ryska Finnarne, utan att tillhöra någotdera rike. Men till bägge hade han esomoftast gjort sina utfarter på skidor om vintern och om sommaren utföre strömmar och sjöar med båt. Ofantligt stark, hade han engång på återfärden ifrån den trakt, der Uleåborgs stad nu finnes, stakat uppför Pyhä fors, hvarmed ingen lefvande varelse sedermera mäktat. Till och med ännu, med så mycken omsorg och drygt arbete denna fors än blifvit af Strömrensnings-Corpsen bearbetad, skulle ingen förmå staka uppför den. Ännu för tvänne år sedan måste alla båtar, som ville uppföre, med häst 3/4 mils väg släpas landvägen förbi detta ställe. Först i sistlidne sommar kommo våra bönder ifrån Uleåborg, utan att båten på något ställe behöfde landväg transporteras. Man färdas nu uppför Pyhä på följande vis. Vid förstäfven af båten fästes ena ändan af en lång lina eller tåg, hvars andra ända en fullvuxen karl tar öfver axeln, dragande båten efter sig. På samma ställe, som linan, fastgöres med en björkvidja ändan af en lång stång, romsi kallad, hvarmed en annan karl, gående på de yttersta strandstenarne, håller båten aflägsnad, att den ej får stöta mot stranden. Tvänne karlar hafva fullt göra att få en olastad båt sålunda uppdragen. Den som för lastad båt, måste vid forsarne leja en hjelpkarl till tredje man. Men för Vorna hade det ej betydt mycket att staka upp mot denna halfannan mil långa fors. Han behöfde ej engång uppresa sig, utan stakade i sittande ställning. Endast i Pälli, det stridaste stället, hade han stigit på knä för att bättre kunna stödja på bärlingen. I runan heter derom: Jos ei voine Vorna nosta, Päästä päälle Pälli kosken, niin ej pojat puoletkana etc.
Uppå en sin färd hade han vid hafskusten öfverkommit tvänne fruntimmer, hvilka han bortförde. De voro af landets förnämsta damer och systrar till hvarannan. Vornas afsigt var, att gifta sig med den ena, men hvad gagn han väntade sig af den andra, det visste min berättare likaså litet som jag. Anlända till Vornas hem fingo damerna genast tämmelig frihet. Utan bevakning och uppsigt fingo de gå, hvar de ville, och hvad skulle väl bevakning här behöfvas, der man ej ens kunde förmoda, att fångarna skulle undkomma. Giftermålet uppsköts likväl för ett helt år, af skäl att brudens far kort före hennes bortröfvande aflidit, hvilken hon sade sig vara pligtig i ett års tid sörja. När denna tid tilländalupit, lofvade hon gerna ingå i sin röfvares önskan. Emellertid syntes de bägge vara ganska nöjda med sin lott. De låto Vorna berätta för sig sina äfventyr och alltid, när han nämnde något ställe, frågade de åt hvilket väderstreck det låg. Derigenom blefvo de sluteligen något hemmanstadde i ortens läge och visste, att till vester ifrån den, på omkring 5 à 6 dagsresor, sådana en skidlöpare utan större ansträngning gör dem, låg det stora haf, längsmed hvars strand, om de komme dit och följde den åt venster, de sluteligen skulle komma till sitt rätta hem. Flickorna fröjdade sig ofta, när de voro ensamma, med hoppet, att en gång ännu komma hem, men huru var det verkställbart för tvänne till beqvämlighet uppfostrade fruntimmer. Om vintern hindrade dem väl tre alnars hög snö, om sommaren otaliga sjöar, floder, forssar, träsk och morasser. Och om allt detta ej funnits, huru skulle de våga sig igenom den öfver trettio mil långa ödemarken, med fara att dö af svält eller uppätas af vilddjuren. Af allt detta låto likväl damerna ej afskräcka sig. Oupphörligt voro deras tankar rigtade på flykten, ehuru de voro nog kloka, att ej på minsta vis röja sådant för sin beherrskare.
En dag sade de åt Vorna, det sådant skulle göra dem synnerligt nöje, om de kunde gå på skidor. De vore eljest tvungna att hela långa vintern sitta inne, hvilket för dem var högst ledsamt. Vorna åtog sig gerna att lära dem, hvad de åstundade. Han skaffade dem hvardera sitt par vackert gjorda skidor och öfvade dem först på jemn mark, tills de blefvo vana att stå och hållas uppå dem. Sedan förde han dem till mark, som hade en sakta, jemn sluttning och lärde dem skrida utföre. Sluteligen förde han dem på brantare backar, der de fingo skrinna ner och åter arbeta sig upp. Hundrade kullerbyttor gjorde väl eleverna, det bekom dem dock icke illa, emedan snön var mjuk och de sjelfva ihärdiga uti att lära sig.
När de sluteligen öfvat sig till snälla skidlöperskor, behagade detta nya färdsätt dem så mycket, att den ena helt alfvarsamt tillfrågade sin syster, om de nu mera ens skulle tänka på flykten. "När vi komma hem", sade hon, "få vi kanske aldrig mera löpa på skidor, emedan det kunde anses mindre anständigt". Den andra var dock fastare i sin föresats. Nu, när det verkliga eller föregifna sorgeåret var hardt nära att gå ut, beslöto de att våga den så ofta påtänkta färden. Hvardera togo de några ostar och renkött till vägkost och begagnade till verkställande af sin flykt en tid, då Vorna farit ner till Hvita Hafvets kust, der han skulle dröja i fyra eller fem dygn. För att han ej genast vid sin återkomst skulle misstänka och eftersätta dem, voro de angelägna att uppgå förvillande spår åt alldeles motsatt håll, än det de för deras flykt togo. Men spåren, som ledde åt vester, igensopade de med granris på en ansenlig sträcka.