Vorna hemkommen, igenfann icke damerna. Han var så säker för dem, att han i förstone ej ens misstänkte, att de hade flytt. Han trodde dem eljest fördrifva sin tid i skogen. Men han väntade en half dag och när det ej hördes af dem, fruktade han att någon olycka inträffat. Nu inföll dock natten, så att han ej kunde gå att uppsöka dem. Följande morgon i dag-gryningen gick han efter spåren åt öster, men kunde ej få reda på dem, emedan de slingrade sig i hundrade krökningar. Emellertid uppgick han större rundlar omkring sin boning och upptäckte ändtligen de rätta spåren. Nu först begynte han misstanka och snart kunde han ej tvifla på, att de företagit flykten. Nu uppdagades också i hans själ, hvarföre de varit så ifriga att lära sig gå på skidor, och hvarföre de framför andra orter, så ofta frågat efter dem åt vester belägna. Han svor nu en ryslig ed vid Perkele, hvaruti han lofvade uppspana och hämnas på de bortflugna hjerparna. Så begaf han sig efter spåren och for åstad med foglens snabbhet.

Om man icke någonsin kan neka, att ju en högre magt styrer menniskornas öden, så igenkänner man den tydligt och uppenbart i dessa värnlösa flickors räddning. Deruti handlar dock himlen ej omedelbart, eller som man mer eller mindre rätt stundom plägar yttra sig: "Gud drar icke någon vid luggen". Ofta begagnar Försynen andra menniskor, ofta allehanda naturens föremål, för att medelst dem leda en sak, som han vill drifva till något ändamål. De gamle insågo och erkände detta mycket tydligare än vi. I hvarje vigtig tanke hos sig sjelfva hörde de en Gud tala, i hvarje dröm var en högre magt närvarande och verkande. Mötte dem något behagligt eller obehagligt, så var det förra en vänlig, det sednare en fiendtlig gudomlighets tillställning. Fingo de ett råd, en varning af en vän, så hade Gud sjelf haft bestyr att skicka honom, och de förutgående tankar och öfverläggningar, hvilka satt honom i rörelse, voro de ord, hvarmed Gud honom uppmuntrat.

Flickorna hade nu i närmare två dagars och nätters tid oupphörligt framskridit åt vester, då de på en gång öfverföllos af sömn och trötthet, så att de ej mägtade längre. Väl hade de för köldens skull försett sig med pelsar, men jag fruktar, att de denna kalla natt ändock tillsatt lifvet, om de varit mindre försigtiga, än de voro. Dock vet jag ej, om denna försigtighet var deras egen uppfinning eller de möjligtvis inhemtat nödvändigheten deraf under Vornas berättelser om sina färder. Ehuru matta och sömniga, arbetade de med halftillslutna ögon, tills de fingo en djup grop uti snön. Häruti lade de sig tätt intill hvarandra och insomnade, sedan de äfven till det mesta betäckt sig med snö.

Huru länge de sofvit, visste min berättare ej, men förr eller sednare uppvaknade den ena af dem hastigt. Utan dröjsmål uppväckte hon äfven sin syster, tilltalande henne: "Upp, upp! nu är inte tid att längre sofva". Och derpå berättade hon sålunda: "Först såg jag en liten flicka, som hviskade till mig sägande: 'Upp och begen er utan dröjsmål åt det hållet, hvarest J sen ett stort furuträd med afbruten skate. Faren sedan i den rigtningen, tills J kommen på en å. Den skolen J följa åt vänster.' Vidare sade hon intet, utan försvann just som jag skulle tillfråga henne, huru långt vi ännu hade hem. Men sedan såg jag Vorna alldeles sådan, som han utrustade sig till björnjagt. Han jagade efter oss och bar ett långt spjut i handen. Men hvar gång han ville hugga spjutet i vår rygg, sluppo vi alltid med plats undan. Jag kan ännu ej begripa, huru vi kunde det, ty våra skidor voro deremellan som fastklibbade vid snön och vi arbetade och stretade med yttersta krafter, för att få dem att röras. Du kan känna huru svettig jag ännu är, ehuru vinden bortblåst en del af värmen. Tack vare Gud, vi äro helbregda! Men nu skola vi hastigt stiga i skidorna och se till om någon stor furu med afbruten topp är till seendes. Se vi en sådan och gående åt det hållet, sedan komma på en å, så kan jag ej tvifla, att ju den lilla flickan var Guds engel, ehuru hela verlden må säga, att englarna hafva vingar och icke äro flickor, utan gossar. Men Vorna var väl ingen annan än den onde sjelf, som bara ville skrämma mig. Kanske han deruti ändock ej gjorde så väl, som han säkert mente, ty just derigenom vaknade jag och Gud ensam vet, hvad som kunnat hända, om vi längre sofvit."

Under detta tal hade flickorna skakat snön ifrån sina pelsar och sömnen från ögonen. Nu sågo de omkring sig och upptäckte snart en ofantlig fura, hvars topp troligen af någon häftig storm var afbruten, så att den hängde nedåt. Men den låg afsides i nästan rät vinkel ifrån den rigtning de hittills följt. Icke dess mindre begåfvo de sig åt det hållet. Efter några timmars framåtskridande, kommo de till den förutspådda ån. Denna var likväl mycket smal, på ömse sidor bevuxen med nakna björkar, omväxlande med grönskande granar och tallar. De följde den åt vänster och kommo efter ett halft dygn, eller tillsammantaget närmare ett dygn ifrån den tid, då de först uppvaknat, till en större elf, den de äfven följde åt vänster. Efter någon tids framskridande hörde de ett starkt brusande framför sig, så att de först skrämdes deraf, men sednare inbillade sig, att dånet kom ifrån det svallande haf, vid hvars stränder de i sin hembygd så ofta sutit och lekt tillsammans. Utan att ihågkomma, det hafvet denna årstid låg under is, blefvo de småningom fullt och fast öfvertygade derom, att brusandet icke var annat än det välkända hafvets böljor, som störtade sig mot klipporna vid stranden. De fördubblade sin fart, för att snart komma, om också ej just till hemmets kära stränder, dock åtminstone till stränder, som vattnades af samma böljor, som de der hemma.

Ju fastare man öfverlemnar sig åt en förhoppning, som sedan slår felt, dess smärtsammare blifver för menniskan, att åter vänja sig ifrån den. Flygtingarne, som inbillat sig en hel blomsterverld vid hafsstranden, blefvo nu obeskrifligt ängsliga, när de ej funno annat än en strid, mellan skrofliga klippor frambrusande, fors för sig, som utom att hafva gäckat deras förhoppning, äfven gjorde det svårt att komma vidare. Stränderna voro å ömse sidor stupande branta, så att de endast med mycken ansträngning kunde klättra uppför dem. Ehuru de otaliga gånger voro i största fara att åter halka ner, kommo de dock omsider på höjden. När de nu skulle fortsätta färden, sågo de för sig tvänne karlar med länga stålspetsade spjut i handen och väldiga bågor hängande ner ifrån skuldran. Redan fruktade de att flyende en fara, löpa ut för en annan, men karlarne stodo dock orörligt stilla, betraktande dem endast med uppmärksamhet och som det tycktes någon dermed blandad förvåning. De togo nemligen våra flickor för tvänne skogs-gudinnor, ty för dödliga menniskor kunde de ej anse dem. Hundrade gånger hade de på sina jagtfärder anropat skogens gudinnor med denna bön:

"Skogens mö med fagert anlet,
Du hvitrodnande gudinna,
Du skogsborgens ljufva jungfru,
Skogens lilla sköna dotter,
Du, den vackraste af qvinnor,
Och den däjligaste ungmö,
Med de blåa vackra ögon,
Och de fulla sköna brösten;
Fingrarne med gyllne ringar,
Armarne med gyllne armband,
Hufvudet med gyllne kransar,
Öronen med gyllne hängen,
Keden lysande om halsen."

Vare sig af inbillning eller efter verkliga förhållandet, så trodde de denna beskrifning alltförväl inträffa på dessa flickor. Det är sannt, att de ej kunde se om dessa hade guldringar på fingrarne och gyllne armband om armarne, ty vantarne och den långärmade pelsen hindrade sådant, ej heller kunde de upptäcka någon guldkrans på hufvudet och gyllne örhängen uti öronen, ty dessa delar doldes af den omsorgsfullt tillknutna duken, men på deras halsar upptäckte de en lysande halsked, ehuru afundsjukt kragen ville undanskymma densamma, och den öfriga beskrifningen, angående anletets däjelighet, kindernas hvithet och rodnad, ögonens blåa färg och bröstets fyllighet m.m. inträffade så fullkomligt på dessa jungfrur, att ju längre tid våra skogskarlar betraktade dem, dess fastare blefvo de i sin redan förut fattade tanke. Dertill kom ännu den omständigheten, att de på den dagen gjort en synnerligen lycklig fångst, hvarföre de äfven af tacksamhet framburit skogens gudinnor rikligare offer, än vanligt var. Seden att i sådana fall offra guld och silfver i någon betydligare mängd, hade redan då urartat så, att man med en knif endast skrapade något litet af kanten på en guld- eller silfverpenning, hvilka skrapor på en uppå marken utbredd djurs hud uppsamlades och antvardades derpå åt skogsgudomligheterna, der de företrädesvis uppehöllo sig. Ett öfverdrifvet gniden eller stor fattigdom nyttjade stundom kopparpenningar för samma ändamål. Våra jägare hade denna gång hvardera uppoffrat hel och hållen en liten silfverpenning, hvarföre de trodde sig hafva kommit i särdeles åtanka hos skogsgudinnorna; och sålunda kunde detta ovanliga möte förklaras.

Flickorna, som redan nämndes, blefvo i förstone något skrämda, bemannade sig likväl snart och skredo sakta fram, närmande sig till karlarne, hvilka slagna af förundran och häpnad, stodo som bilder orörliga. Flickorna begynte tilltala dem, i afsigt att af dem erhålla någon upplysning om den ännu förestående färden, hvilket likväl ej lyckades förr, än karlarne efter flere gånger upprepade frågor hunnit komma ifrån sin villfarelse, som ej var det lättaste. Ty i början, kanske utan att ens höra, hvad de dem tilltalande sade, begynte de till gensvar uppläsa långa böner, det enda de trodde för tillfället vara passande. Uti dessa böner inflätades flera löjliga episoder, den ena efter den andra. Uti somliga berömde de sina skidor, skidstafvar, sina bågor, pilar, spjut m.m., i andra voro de sjelfva, deras utomordentliga snabbhet o.s.v. föremålet; hundarne, deras fina lukt, ögon, öron, fötter och svansar fingo hvar artikel för sig ett eget loftal; skogens honungslukt och ljuflighet, granarnes jemte de andra trädens granna drägt glömdes ej heller. Allt detta utfördes med besynnerliga liknelser; skidorna voro än af guld, än af silfver, men i lätthet lika med ett löf, som far för vinden; skidstafvarne voro af silfver, alldraminst af koppar; bågorne hade vandrat ofantligt långa vägar, den enas öfver Tyska hafvets vida fjärdar, den andras hade kommit först till Wiena (Dvina, Archangel) och derifrån sluteligen hamnat i sin närvarande ägares hand. Hundarne härstammade från Hiitalas berömda hundrace, de hade ögon som stora metallringar, öron som näckblad och svansar som långa granar i skogen. Icke heller uraktlåto de att anropa skogsgudinnornas ytterligare välvilja och lofvade dem riklig belöning i händelse af god fångst för framtiden.

Med möda bragtes de ändteligen ifrån sin villfarelse, när flickorna icke upphörde att fråga, huru långt det derifrån var till hafvet i vester. "Min far", svarade då den ena, "var engång ner till hafvet och tillbragte fyra dagar på ditresan, men på återresan dröjde han en dag längre. Ändock var skidföret då ganska godt och han uppehölls ej på sin väg, undantagandes af en björn, som han på återvägen dödade. Och god skidlöpare var han. Ännu i hans sista lefnadsår fingo vi göra att följa honom, när det bar ut till skogs. Derjemte var han stark, så att han aldrig tröttnade. Men för ett år tillbaka anlände döden till vår koja och tog honom. Nu jagar han i Manala med våra farbröder och vår äldsta bror, hvilka redan före honom gått till Manala."