Jag vet ej, huru länge han skulle hafva fortsatt denna berättelse, hvilken allt mer och mer förvillade honom ifrån det ursprungliga ämnet, men den ena af flickorna frågade, om de ej kunde lemna dem något mat på resan, lofvandes gifva en guldring i vedergällning. I detsamma afdrog hon handsken och visade ringen. "Gerna lemna vi er mat", svarade karlen, "men någon vedergällning kunna vi ej emottaga. Vår far skulle derföre bannas uppå oss, när vi engång råkas i Manala, ty vi skulle göra emot hans vilja, som var, att vi aldrig skulle af fremmande taga betalning för maten."

Sedan förde de flickorna till sin boning, som ett litet stycke derifrån låg på ett berg, vid den brusande forssen. Den var af runda stockar uppförd i form af en rectangel eller qvadrat. Väggarna voro utanpå omgifna eller fodrade med en myckenhet smärre qvistiga granar, hvarjemte mycket snö var emot dem uppskoflad. För dörren var en obetydlig öppning emellan granarne lemnad, hvarigenom de inträdde uti den ej alltför rymliga stugan. Några stockändar och utsökta stenar af kubisk form voro anbragta i rummet och tjente somliga af dem till stolar, att sitta uppå, andra till bord. Uti ena hörnet var en oformlig hopgyttring af stenar, tjenande till eldstad och nästan midt uti taket en öppning för röken. Något egentligt golf fanns icke, utan utgjorde det jemna berget, hvarpå stugan blifvit uppförd, tillika golfvet. Derpå voro dock renhudar utbredda, så att det ej kunde synas, ej heller med sin köld alltför mycket besvära fötterna. Inga fönster funnos, utan voro små gluggar å tvänne väggar inrättade, hvarigenom nödig dager insläpptes, som dock ej skedde alltför ofta, ty för mesta tiden upplystes pörtet af en klar eldbrasa och föröfrigt af pertbloss. Nu som bäst brann en riklig eld i ugnen, hvilken väl för de af köld och ansträngningar mattade flickorna varit ganska välkommen, om de tillika kunnat uthärda röken, som sänkande sig lågt mot golfvet, tvang dem att mera liggande än sittande värma sig. Den ena af karlarne ursäktade väl denna rökens besvärlighet, sägande det förebåda blida, när röken så djupt inträngde sig i stugan, men härmed var saken dock ej det minsta afhjelpt. Sedan brasan utbrunnit och röken genom den nyssnämnda öppningen hunnit uttränga, såg man, att rummet, ehuru litet, dock var sina 5 à 6 alnar högt. Väggarna, hvilka så mycket man förut kunde se dem, voro hvithöflade, voro ofvanom röklinien glänsande svarta, likasom sjelfva taket, som bestod af runda, icke alltför tjocka, spärrar, glänste af sot. Vid öppningen var en glugg med gångjern inrättad, hvilken med en lång vid dess fria kant fastgjord stång, kunde ifrån golfvet tillskjutas.

Uti kojan fanns, vid det flickorna inträdde, en äldre qvinsperson och tvänne yngre. Den äldre var sysselsatt, att med sländan spinna tråd, men hon blef så öfverraskad af den ovanliga synen vid flickornas inträde, att sländan föll henne ur händerna. Sedan hon något återhemtat sig, tillfrågade hon de ankomna, hvad de kunde hafva att berätta. De berättade derpå, hvad äfven läsaren vet om deras flykt och de få tilldragelserna dervid, samt om den synnerliga fruktan, de hade för Vorna. Man skulle tro, att inbyggarne i kojan skulle förundrat sig öfver det mod och den ansträngning, hvarmed flickorna beslutit och fullföljt sin flykt, men de tycktes afhöra berättelsen högst likgiltigt och ansågo allt, såsom det naturligaste de kunnat företaga i deras läge. Vana att sjelfva dageligen i snö och köld färdas på skidor, vana tillika att umbära äfven det, som en annan skulle anse för oumbärligt, kunde de icke föreställa sig det olika förhållandet emellan dem sjelfva och deras gäster. Att de dock i det hela ej voro så likgiltiga för dem, bevisar bland annat den välvilja, hvarmed värdinnan framlade mat för dem. Anrättningarne utgjordes af renstek, kornbröd och smör, jemte surnad mjölk, som alltifrån sommaren i stora kärl blifvit till vintern förvarad. Derjemte framsattes torkad gädda, kallad kapahauki, hvilken gästerna dock lemnade nästan ovidrörd, emedan de funno rensteken långt mera smaklig. Nu ville flickorna efter intagen mat taga afsked och åter fortsätta flykten, men blefvo derifrån afrådda. "Vorna, som säkert redan kommit hem", sade den ena af karlarne, "förföljer er utan allt tvifvel och ertappar er på vägen. Det är icke svårt för honom, att på en enda dag fara den väg, på hvilken J dröjen tre eller alldraminst två dagar. Olyckliga ären J, om han träffar er på vägen, men här skall ingen röra er, så länge vårt hufvud sitter på sitt ställe." Detta tal gjorde sin behöriga verkan och flickorna beslöto, att för några dagar hvila sig der. Detta gjorde de så mycket hellre, som det nyligen börjat snöga och de hoppades att deras spår skulle blifva för Vorna oigenkänneliga. Detta hopp kunde dock ej länge fröjda dem, emedan den ena karlen sade, att skidspår på snö äro som tjära på ett hvithöfladt bräde. Det må snöga halfva vintern, så kan man ändock upptäcka gamla skidspår, och man må på en tjärfläck ösa en hel sjö, så förblifver den dock synlig.

Medan de ännu talade i förevarande ämne, började hunden skälla häftigt utanför dörren. "Det är hvarken på ekorre eller varg, eller på något annat i skogen, som hunden nu skäller", sade den ena af karlarne, "utan en fremling är i antågande". Derpå bad han sin hustru att gå ut för att se, på hvad hunden skällde. Hon var dock sysselsatt att rengöra matkärlen, och sade sig icke hinna, hvarföre han gick sjelf. Kommen ut, ser han en okänd karl, lång till växten och hafvande ett ännu längre spjut i handen, nalkas sig. På hufvudet hade han en mössa, konstigt förfärdigad af räfskinn, halsen var alldeles bar, men en till halfva knät räckande luden pels, med hårsidan likväl inåt, betäckte den öfriga kroppen. Om lifvet bar han ett bälte, hvarifrån på vänstra sidan en lång knif eller hellre ett kortare slagsvärd nedhängde. Detta bälte var föröfrigt rundtomkring utsiradt med konstigt utarbetade metall-söljor, och dylika prydnader voro anbragta på slidan af hans slagsvärd. Somliga af dem föreställde gnäggande fålar, somliga skällande hundar, andra väldiga björnar, hoppande ekorrar, ormar, båtar, m.m. allt bilder af de föremål, hvarmed han dageligen umgicks och hvilka i ett eller annat afseende mest intresserade honom. Kommen utanför kojan steg den obekante ifrån skidorna, tog dem i hand, skakade bort snön och lade dem så i en stående ställning emot väggen. Under allt detta skällde hunden oafbrutet, ehuru gårdskarlen flere gånger bjöd till att tysta den.

Sedan den fremmande blifvit tillfrågad, hvad han hade att berätta, sade han sig hafva förlorat tvänne tama hjerpar, hvilka lemnat sin bur och flugit åt detta håll. Hans färd gällde nu att uppsöka dem. I närmare tvänne dagar hade han jagat efter dem och funnit att de flögo tämmeligen braf, dock förmodade han, att deras vingar snart skulle tröttna. Karlen, som hörde honom, begrep ganska väl detta bildlika talesätt, och svarade, att det tillhörde hvar och en, att efter behag jaga i skogen, ty skogen är gemensam. Endast det fick ingen röra, som en annan redan hade hemma.

Utan att bry sig om att vederlägga den andras påstående, eller medgifva det, gjorde Vorna sig färdig att gå in i stugan. Öppnande dörren upptäckte hans skarpa blick genast de bägge eftersökta, ehuru de hopkrumpna af fruktan och förskräckelse suto i ett hörn och darrade. Med den öfverlägsnes ton sade han nu: "Redan der ute anade det mig, att jag här skulle igenfinna mina fåglar, hvilka alldeles emot flyttfåglarnes sed valt våren till sin flykt, då de andra alltid mot hösten bortflytta. Men jag ser mig tvungen att komma naturen till hjelp och lära dem åtminstone vid återflyttningen bättre iakttaga tiden." Karlen, som utanför stugan först mötte honom, stod nu äfven inne, och sade: "Det har du ännu ej gjort, ehuru ditt öfvermod torde inbilla dig sådant". Vorna kastade en förfärlig blick på mannen, som talte, hvarjemte han drog sitt slagsvärd ur slidan. Ty redan då var den sed vedertagen, att den starkas rätt skulle gälla och många tvistiga frågor utreddes genom svärdet. "Jag ville icke gerna inleda någon i ett slagsmål, men måste nu, fast emot min vilja, göra det". "Om du med svärdet vill tala", sade Vornas motpart, "så må vi mäta våra svärd, dock icke här inne, utan på gården. Svärdsklang låter ej behagligt i stugan, dessutom skulle golf, bänkar och bord af blod nedsölas. Våra stackars qvinnor skulle få för mycket arbete att rengöra dem, men på snön är bloden vacker att påse. Lät oss derföre gå ut." Vorna behöfde ej påmanas två gånger. Som en retad björn rusar upp, färdig att angripa, så for Vorna ur stugan och stod på gården. Den andra tog sitt svärd ifrån väggen och gick efter. Den tredje karlen blef i stugan, otåligt väntande på utgången af striden och färdig att sjelf uppträda, när hans bror dukat under. Det ansågs nämligen ej stridande emot hedern, att flere efter hvarannan uppträdde, blott det ej skedde på en gång. När de bägge stridande kommit på gården, mätte de sina svärd, och en gammal öfverenskommen lag var, att den, hvars svärd befanns kortare, skulle börja striden. (Jag följer i detta yttrande min sagesman, ty runorna gifva anledning att påstå motsatsen.) Svärden, som mättes, voro i det närmaste lika långa, endast genom den noggrannaste mätning fanns att Vornas var så mycket, som bredden af ett enda korn, längre. Hans motståndare fick således förmonen af första hugget, hvilket dock lika som de derpå följande till det mesta förfelades. Men Vorna var icke heller lyckligare, och ehuru man skulle hafva trott, att han med ett enda tag bort nedgöra sin vederpart, inträffade det likväl på långt när icke, emedan denne, ehuru mycket mindre, var af naturen utrustad med synnerlig vighet, den han under sina färder dageligen uppöfvat. Emellertid hördes svärdsklang allt tätare och tätare i stugan, till icke liten förskräckelse för de innevarande. Hade de ej litat på sin rättvisa sak och Guds deltagande för densamma, så hade de redan för länge till och med öfvergifvit hoppet om räddning. Ett kortare uppehåll af de förfärande ljuden inträffade väl stundom, men endast för att fördubbla styrkan af de derpå följande. Under en sådan paus sade karlen i stugan: "Snart lärer min tour komma och jag skall ej frukta derför. Varen emellertid vid godt mod." Han nedtog redan sitt svärd i afsigt att, sedan hans bror stupat, uppträda till flickornas försvar. Men nu upphörde på en gång svärdsklangen alldeles, och ett fasligt buller uppstod i stället. Vorna som hade åstadkommit endast mindre farliga blodrispor på sin motståndare, gaf sin vrede fritt lopp derigenom, att han kastade svärdet ifrån sig och sprang sin motståndare om lifvet. I ögnablicket fällde han honom under sig och var i begrepp, att fullfölja sin seger, då hunden, som hittills morrat afsides, rusade uppå honom och gaf honom flere betydliga sår. Medan han skulle afvärja den fyrfotade fienden, begagnade hans manliga motståndare tillfället att stiga upp, hvarpå han hindrade hunden ifrån vidare angrepp. Denne hade dock redan så tilltygat Vorna, att han ingen lust hade, att fortsätta striden, som slutades dermed, att den andra förde honom in och tillredde honom en sofstad, der han med sina sår lade sig. Hans svärd, jemte spjutet och skidorna gömdes likväl sorgfälligt, så att han ej skulle få begagna dem till hämnd, om han dertill efter tillfrisknandet kunnat få lust. Man hade sedermera flera stridiga tankar om hunden, som frälste Vornas motståndare och flickorna. Medan några påstodo, att det var en högre makt, som i skapnad af hunden uppträdde till de oskyldiga flickornas räddning, trodde andra, kanske mindre fördomsfulla, att det var blott den verkliga hunden. Vornas motståndare hade säkert varit närmaste mannen att afgöra frågan, men han påstod fullt och fast, att han i förstone sett till och med tvänne hundar, hvilka varit alldeles lika, och på en gång rusat på Vorna. Den andra af dem hade sedan försvunnit, hvart, det visste ingen. Man undersökte väl alla hundspår på gården, men de voro ej på något sätt upplysande.

Huru det sedan gick med flickorna, visste min skjutskarl, gamle Huutoaho-bonden, icke. Icke heller kunde han upplysa, ifrån hvilken trakt de voro hemma, det sade han endast, att deras hem legat mycket sydligare än Uleåborg. Jag gissade på Korsholm, men han sade sig aldrig hört något sådant ställe förr nämnas. Af den beskrifning han gaf om deras färd, är att förmoda, det de icke kunnat hålla den vestliga rigtning, de för deras flykt börjat, utan afvikit derifrån till nordvest. Stället, der nybygget och slagsmålet med Vorna stod, var troligen på trakterna emellan Kiando och Hyrynsalmi. Troligen hade flickorna många äfventyr, förr än de voro hemma, ty dit förmodar man dem hafva kommit. Också är det icke blott förmodan, utan kan man med half visshet sluta dertill, af den omständighet, att krigsfolk kort derefter blifvit skickadt för att uppfånga Vorna och nedrifva hans boning. Det förra lyckades dem icke, men hans boning lades i aska, hvarefter det icke mer hörts af Vornas ströfverier, vidare än i sagorna.

Finsk Ballad.

Helsingfors Morgonblad 1834, ko 41.

Det ar anmärkt, att Finska folk-poesien är fattig på Ballader. Denna anmärkning är endast såvida grundad, som man dervid afser de Ballader, hvilka hittills blifvit bekantgjorda. Att emellertid Balladen icke är något fremmande ämne för Finska folk-poesien, derom har jag flerfaldiga gångor varit i tillfälle att öfvertyga mig. Ehuru utträngde af nyare poemer, till större delen misslyckade efterhärmningar af Svenska visor, Iefva dock Ballader ännu till och med i Tavastland och på kusttrakterna åt söder och vester derifrån. Rikhaltigare är dock den gamla Karelska stammen uppå dem. På de få dagar, som jag under en resa i denna vår, tillbragte hos Finnarne i Archangelska Gouvernementet, upptecknade jag flere sådana. De kallas der vanhoja Karjalan lauluja äfven naisten lauluja, genom hvilka benämningar de skiljas ifrån runoja, sånger af mythologiskt innehåll och syntyjä eller luottesia, dylika sånger af magisk syftning. Ingen större by träffas derstädes, der man icke kunde hopsamla en hel skara af qvinnor färdiga att sjunga sina vanhoja lauluja. Deras poetiska värde må lemnas obedömdt; men som prof på deras sammansättning och ton i allmänhet må följande öfversättning meddelas, hvarjemte anmärkes, att sådana upprepningar af samma ord, ehuru särskilda personer tillagda, som förekomma i detta stycke, äfvensom i Meren kosiat hos Schröter, äro något så eget för den Finska Balladen, att knappt någon enda finnes saknande dem.