Dottern Anni, hemmets enda,
Öppnade sin mun och svarte:
"Bryr mig icke om att stiga"; etc.
Broder-hustrun kom till loftet:
"O stig upp, svär-syster lilla,
Far ej bort så ung ifrån mig,
Dö ej bort så ung och vacker".
Dottern Anni, hemmets enda,
Öppnade sin mun och svarte:
"Gerna upp för dig jag stiger;
Snabb du icke var i orden,
Gaf min ingen hård beskyllning".
Petter Kettunen.
Helsingfors Morgonblad 1834, n:ris 47, 48.
En half mil nära Wuokkiniemi är en mindre by, kallad Tsenaniemi, der jag lät landsätta mig. Det förnämsta hemmanet hade sin värdinna ifrån Finland och öfver-Kiimingi Socken i Österbotten. Hennes numera aflidne man, Petter Kettunen, hade i flere års tid uppehållit sig i Finland och sytt åt bönderna fällar, fårskinns-pelsar jemte andra plagg. Sluteligen hade han gift sig med en Finsk hemmans-dotter och begifvit sig hem till sin födelsebygd, der han upparbetat ett honom tillfallet hemman i ganska godt skick. För 3 à 4 år sedan hade han aflidit, och efterlemnat utom enkan fyra barn, tvänne söner och tvänne döttrar, alla nu fullvuxna. Som mannen varit en af ortens förnämsta skalder, kan jag icke undgå att här införa ett hans poem, deri han beskrifver en del af sin lefnad och sitt frieri. Sången lyder:
Barnet föddes i Karelen,
Mannen växte upp i Qvenland[9]
Växte sina runda tolf år
I föräldrars lugna stuga.
Ej till Savoland han kunde,
Ej till Kuopio bege sig,
Vandra med den tunga renseln,
Längs med Pielis Sockens gränsor;
Men till Paldamo han reste,
Skaffade sig lifvets näring,
Genom sång i barnaåren,
Såsom ung med tungans vighet.
Visorna han sjöng i ordning,
Sångerna, som ämnet kräfde.
Paldamos förnämsta qvinnor,
Kokade nog gerna soppa
Och af sötmjölk smaklig välling,
Som för Kettunen då frambärs,
För den vackra sång han sjungit,
Till belöning för hans visor.
Så han lefde i sin barndom,
Kettunen i unga åren,
Växte till en karl omsider
Blef en karl ibland de bästa:
Vig och lätt han var i gången,
Ordvig öfver mången annan,
Också vacker nog att påse,
Med sin rodnad uppå kinden.
Och han träffade att blifva
Något bortskämd, stackars karlen,
Kom att sakna tvänne kilar,
Tvänne skrufvar honom brusto.
Gjordes då en kil af papper,
Och af näfver ficks den andra.
Snart nog for dock pappret illa,
Näfret rullades tillsammans.
Kom med hvarje vind en tanke,
Och en annan for med vinden.
Mannens hufvud illa blottställdt
För hvar enda vind, som blåste,
Slutligen blef helt förvirradt.