Så han gaf sig långt på färder,
For att flacka kring i landet;
Tog från Paldamo sitt respass,
Pass till Kiimingi att färdas.
Men till Limingo han först for,
Var i Kello sommarn öfver,
Och i Pudas halfva året.
Slutligt till Kiimingi Socken.
Och till Vesa by han kommer,
Träder in hos nämndemannen.
Folket viste sig förvånadt,
Något brydt vid mannens inkomst,
För hans lätthet i att tala
Och hans liflighet förundradt.
Gamle nämndemannen frågar,
Talar så med blottadt hufvud:
"Hvarfrån är du hemma främling,
Varande så grann och prydlig,
Och så liflig, som du synes;
Är från Uleåborg du hemma,
Kanske handelsman från staden?"
Främlingen då gaf till gensvar,
Petter talte så och sade:
"Icke är från Uleåborg jag,
Ej en handelsman från staden;
Borta, utom landets gränsor,
Allt för långt mitt hem jag lemnat,
Allt i Vuokkiniemi Socken".
Gamle nämndemannen fortfor,
Talande med blottadt hufvud:
"Hvad för embete har mannen,
Varande så grann och prydlig,
Och så liflig, som du synes?"
Främlingen då åter sade,
Talte mysande på munnen:
"Skräddare jag torde vara,
Kunnig fabrikör af rockar;
Skörten vet jag skära långa,
Göra ryggen kort, som brukas,
Höja kilarne till axeln,
Snörgarneringen änn högre".
Bars då fram en klädes-packa,
Hemtades en vallmans-packa,
Som två karlar kunde bära.
Kettunen sin sax då framtar,
Fattade uti sin fårsax.
Vallmans-packan han i tu skar,
Klipper den uti små bitar,
Dem han sedan konstigt hopsyr,
Syr en vecka först på hälften
Och på andra veckan resten,
Snällare när helgen nalkas,
Stora högtiden instundar.
Folket skyndar sig till kyrkan,
Mangrannt på Guds stora högtid;
Kettunen den viga mannen,
Rolig karl med korta luggen,
Klädde på sig allt det bästa:
Band om halsen granna duken,
Drog om lifvet blanka gördeln,
Silkes-toffsarna vid sidan;
Strumpebanden voro silke,
Stöflorna med fransar prydda;
Guldgaloner prydde mössan,
Och skjortkragen var af kamrits.
Så han vandrade till kyrkan,
Klädd i bästa vallmans-kläder,
Gick i bredd med de förnämsta,
Sjelf dock mest förnäm af alla,
Satt sig i den högsta bänken.
Klockarn sjöng hvad han förmådde,
Nog förmådde han ock mycket.
Presten talte strängeligen.
Ifrig var han i predikan,
Talte länge mångt och mycket.
Mångt och mycket torde också
Främlingen behöfva känna,
Lära sig den obekante.
Fåfängt lär man ej predika,
Sjunga psalmerna i vädret.
Flickorna i kyrkan sutto,
Granna, såsom morgonrodnan,
Lysande, som morgonsolen.
Nätta voro deras händer,
Kroppens växt var stolt och prydlig,
Fingrarne guldring-beprydda,
Hufvudet med gyllne smycken.
Shawlen hängde nedom skuldran,
Fästad framföre med nålar.
Flickorna begärligt sågo
På den främmande i kyrkan,
På hans kloka min och åtbörd,
På hans liflighet och skönhet,
Och på elden i hans öga.