Nu man skulle hem från kyrkan;
Kettunen den viga mannen,
Han den kloka Qvenlands gossen,
Var nu färdig, att bege sig;
For igen till nämndmans hemman,
Gick till nämndemannens döttrar.
Talte länge först med Kajsa,
Språkades med Liisa sedan,
Och beställde att till natten
Få på hennes bädd sig lägga.
Tornu bannades på Liisa,
Talte så den gamla qvinnan:
"Bort du Liisa! Låt landstrykarn
Dig i sina nät ej fånga,
Akta dig för Ryssens snaror,
Ryssen, både slug och listig,
Som ihoprör bägge språken,
Blandar alla språk tillsammans,
Är nog färdig att bedraga
Och berykta landets flickor".
Petter inföll i det samma,
Talte Kettunen och sade:
"Icke är hon väl den enda Flicka,
som i landet växer,
Flickor finnas annorstädes,
Vaggade af andra mödrar,
Som försmå ej männers anbud,
Vredgas icke, när man talar,
Fly ej för en kyss ens undan.
Torde vara bäst att flytta
Härifrån till Kilpos hemman,
Vandra dit så klädd jag är nu,
Med mitt granna siden-bälte
Och min rocks förgyllda knappar."
Derpå gaf han sig att vandra,
Steg utföre backens sluttning.
Snart han framme var på gården,
Ser då tvänne stugor för sig,
Tvänne stugor, tvänne vägar.
Gick uti den ena stugan,
Satte sig på gafvel-bänken.
Derpå frågade han genast:
"Finns det arbete på stället?"
Utan att sig långt betänka,
Sonen svarade och sade:
"Nog finns arbete i gården;
Sjelf jag torde snart behöfva
Nya kläder till mitt bröllop,
En ny rock, hvari jag viges".
Gamla mor, som satt på spiseln,
Afbröt sonens tal och sade;
"Flickorna först måste hafva
Undangjordt, hvad de behöfva,
Är nog tid för gossar sedan".
Mari såg från qvinno-hopen,
Blickade med stora ögon,
Lika tvänne blomster-knoppar,
Såg uppå den komna gästen,
Hörde på hvart ord han talte.
Petter frågade med samma,
Talte Kettunen och sade:
"Hvem vill ta i vård mitt verktyg,
Hvem mitt granna siden-bälte,
Gömma mina högtids-kläder,
Och hvar får jag gå till hvila".
Mari steg ur qvinno-hopen,
Öppnade sin egen kista,
Talte så med dessa orden:
"Lemna dit nu dina verktyg,
Och ditt granna siden-bälte,
Jemte dina högtids-kläder".
Derpå sopade hon golfvet,
Inbar halm och redde bädden,
Ej för en, men väl för tvänne.
Kettunen då gick till hvila,
Mari smög sig sakta efter,
Kom till Wuokki-gossens läger.