Gamla mor, som det förmärkte,
Bannades likväl och sade:
"Bort, du Mari! Låt ej Ryssen
Nu i sina garn dig snärja."

Mari inföll då och sade:
"Sjelf jag månde för mig sörja,
Sjelf min egen sak bedrifva,
Veta bäst hvad som mig höfves".

Hon fann mannen nog behaglig,
Och försmådde icke Ryssen,
Tog sitt lifstids steg behändigt,
Som ej nånsin tas tillbaka,
Om ej hjertat blir förstelnadt,
Bloden i sitt lopp förisas.

Samma Mari, som i denna sång omtalas, lefde ännu i förlidne sommar på Tsenaniemi, såsom enka. Hon hade strax efter sitt giftermål öfvergått till Ryska kyrkan och föröfrigt antagit det här brukliga lefnadssättet, så att man numera icke ens kunnat ana, att hon härstammade från annat land och andra seder. Icke litet fägnade det mig, att öfver allt höra henne berömmas, såsom ett mönster för dugliga värdinnor. Arbets-kunnigheten hade hon medfört ifrån sin födelsebygd, och har lärt sig att likna sina grann-qvinnor i snygghet och renlighet. En, med hvilken jag talte om henne, sade: "Nog lyckas det stundom att gifta sig väl ifrån Finland, men andra hoppa säkert i en galen tunna". Derpå uppräknade han åtskilliga andra värdinnor, som voro ifrån Finland och hvilka han förebrådde att ej kunna vänja sig att lefva snyggt och renligt i sina hus. Skulle alla lyckas få sig likadan hustru ifrån ert land, som Kettunen, sade han, så skulle säkert våra egna qvinnor ofta blifva ogifta.

Såsom nu äfven den nyss anförda öfversättningen, hvilken, lika så litet, som mången annan, kan återgifva originalets uttryck och behag, må utvisa, har Kettunen icke saknat synnerligen goda poetiska anlag. Det var om honom, som några Archangelska bönder för 5 à 6 år sedan försäkrade, att han skulle sjunga aldraminst i två veckors tid, utan att behöfva afbryta sången, om ej för att äta och sofva. En annan runa har jag af honom, den han författat öfver en man, som friade till hans dotter. Sedan han först beskrifvit mannen och hans ankomst, låter han honom utföra sitt ärende, hvarpå Kettunen för sin dotter svarar: "minun on piika pikkarainen, matalainen mamman alku", d.ä. liten är ännu min dotter, allt för kort att blifva moder. Friarens moder, Natalia, som var med sin son, Ortjo, afskrämdes ej af första afslaget, utan fortfor att anhålla om Kettunens dotter för sin son, sägande: "En paa parkin survojaksi, enkä pehkan pieksiäksi, vienpä vehnätaikinalle, paksun leivän paltehille, ruuille rukehisille", d.ä. Bark hon ej behöfver stampa, mala strån till dåligt stampbröd, hvetmjölsdeg hon kunde göra, baka stora, tjocka limpor, äta magen matt af rågbröd. När Kettunen hört detta, beklagar han, att dottren ännu skall vara så ung och säger: "Joka korttelin kohottais, vaaksan varrelle lisäisi, sillä sa'an salpoaisin, tunkisin tuhannet markat", d.ä. om ett qvarter någon lade uppå längden för min dotter, hundra marker jag då gåfve, gåfve till och med fast tusen. När friaren ännu dröjde att förfoga sig, måste Kettunen slutligen gripa sig an, att ordentligen besvärja honom. Vid beskrifvelsen om hans ursprung (synty) har han i synnerhet godt tillfälle att förlöjliga honom, och beklaga måste man den, som får sådana runor om sig. Till och med alla barn i Vuokkiniemi sjunga nu denna visa, och Ortjo, som jemte sin moder ännu lefver, är för alltid på det löjligaste utpekad härigenom.

Likasom Österländska sångare gerna nämna sig sjelfva i sången, så göra äfven våra naturskalder det ofta. Kettunen slutar nyss omtalta sång med följande ord: "Ku on laulun laatinunna, virren pienen veisanunna? Tuo Kettu kepiä miesi, lyhyt tukka, lysti poika, matatessa maaselällä, pimiällä pilvisäällä, saet ilmalla isolla", d.ä. hvem har hopsatt denna visa, denna korta sång författat? Kettunen den viga mannen, lustig karl med korta luggen, då han for på landtryggshöjden, i ett mörkt och töcknigt väder, då det regnade förfärligt. Ännu på sin dödsbädd tilltalte han sin hustru med runo-vers, sägande: "Maria mahoksi jääpi, murehille Ruotsin muori, minun mentyä manalle, matattua näiltä mailta", gall Maria snart nu blifver, mor från Finland får nog sorger, när till manala jag färdats, farit bort från dessa länder.

Några nyare Finska Runo-Författare.

Helsingfors Morgonblad 1832, n:ris 10-12.

Den som gjort någon närmare bekantskap med Finska Litteraturen, har utan tvifvel fäst sin uppmärksamhet uppå den stora mängd af naturskalder, som Finland har att framvisa. Jag tror, att man utan förnärmande af sanningen kan tryggt påstå, att Finland, i förhållande till sin folkmängd, hyser flere naturskalder än något annat land; åtminstone flere af förtjenst. För utländningen, som icke känner Finska nationen, må detta visserligen synas otroligt, det förekommer ju äfven oss sjelfva besynnerligt. Man skulle tro, att hvarje diktens blomma borde utdö under vår vinter, att all känsla, allt lif borde förstelna, likasom vattnet i våra bäckar och sjöar, att fantasien borde söka sig plats söderut, likasom våra sommarfåglar flygta dit undan Nordens stränga köld. Erfarenheten visar likväl klart motsatsen, och vi finna tydligen att lifvet öfverallt är det samma, ehuru det uttrycker sig under olika former. Den form, hvarunder lifvet uttrycker sig hos det Finska folket, är företrädesvis allvarsam, men tillika poetisk. Sjelfva språket röjer detta, äfven i hvardagstal. Allting personifieras hos Finnen; stenar, berg, skogar, sjöar o.d. blifva lefvande varelser under talet, må också medgifvas, att tanken icke alltid så noga fäster sig dervid. Man talar om dessa och dylika sakers hufvud, fötter, rygg, öron o.s.v., hvilka endast tillkomma lifägande varelser. Denna språkets poetiska art ger äfven ett prosaiskt föredragande en poetisk färg, hvilket isynnerhet lätt blir märkbart, då man ordagrannt öfversätter en Finsk mening uppå ett annat språk. Onekadt måste samma omständighet mycket bidraga dertill, att i vårt land så många naturskalder uppträdt och att nya ännu hvarje år uppstå. Knappt finnes någon, äfven mindre församling, der en märkeligare händelse af brist på skalder skulle blifva obesjungen. Dock är norra Finland bördigare uppå sådane skalder än det södra. Orsaken dertill bör efter min tanke icke så mycket sökas uti någon olik carakter emellan Sydfinnen och dem som bebo landets nordligare trakter, som icke hellre uti andra omständigheter, som skilja dem emellan. Sydfinnen boende oftast vid större vägar, nära till någon stad, der han beqvämligt kan afyttra sina varor och förse sig med förnödenheter, som han i sitt hem saknar, vänjes att lefva sorglöst och makligt, uti hvilket lefnadssätt, så mycket det än må efterfikas, skalden sällan plär trifvas. Nordfinnen deremot omgifven af sina otaliga sjöar och sina ofantliga skogar, öfver hvilka ingen väg leder, der han, efter Sydfinnens sed, kunde färdas sofvande uppå lasset, har ofta flerfaldigt svårare kyrk- och tingsresor än Sydfinnens stadsfärder. Men egentligen är det genom hans långa stadsresor, som hans tankekraft utvecklas till större verksamhet. Uppå dem lärer han sig att känna sederna och lefnadssättet på orter, som äro långt åtskilda ifrån hans hem, likasom han derunder måste rikta sin dialekts ordförråd. Allehanda tilldragelser, beträffande antingen honom sjelf under resan, eller andre som han hört, berättas sedermera troget hemma, hvarmedelst ämnen tillväxa både för saga och sång. Afven till boningssättet skilja sig betydligen Nord- och Sydfinnen. Denne, som bekant är, bor vanligast i större byar, der hvarje ledig stund användes och tillbringas i sällskap med bygrannar uti stojande nöjen, då deremot Nordfinnen nästan alltid bor enstaka, der tillfälle ej finnes till sällskapsnöjen. Uti sin ensamhet, som han är, utan att på flere veckor träffa någon fremmande, får hans själ ofta en melancholisk stämning, som oemotståndligt manar honom att utgjuta den i sång. Lägger man till dessa omständigheter den långa vinternatten med sina symboliska stjernbilder och det flammande nordskenet, hvilka så mägtigt tala till menniskans inre, och här, genom den stora contrast de hafva till den eviga sommardagen och dess glödande sol, ännu djupare ingripa i medvetande och känsla och onekadt utöfva en stor inflytelse på den poetiska bildningen, så tror jag mig hafva uppräknat de förnämsta orsaker till Nordfinnens poetiska öfverlägsenhet. Det vore icke svårt, att utur sjelfva deras skalde-utgjutelser finna bekräftelse uppå sanningen häraf. Likasom fordom Väinämöinen och Lemminkäinen företogo flere äfventyrliga färder till Norden, så kommer skalden ännu ofta till Lappens ödeskog och vida hafsfjerd; och ofta svalkar sig hans glödande fantasie uti Rutjas strida fors. Man märker ett omisskänneligt sträfvande hos honom till det mörka, mystiska pohjala, der den af Väinämöinen och Ilmarinen uppslagna elden lyser för hans syn. En annan gång flyger han öfver alla skyar uppå Otavas (Karlavagnens) skuldra och Seuloinens (Sju-stjernans) nacke och finner förr ingen hvila, än han kommit igenom alla nio himlarne. Hvad för inflytande det ensamma, sorgsna lifvet har uppå skalden, röjer sig öfver allt tydligen. Det sorgsna, melancholiska utgör, så att säga, sjelfva grundtonen i den Finska poesien, ehuru äfven en annan sida deri är ganska starkt rådande, nemligen det hemska, mystiska. Qväden af gladare innehåll äro alltför få i jemförelse med dem, som uttrycka sorgen och melancholien i dess mångfaldiga rigtningar och skepnader. Också är det i synnerhet i sednare tider, som glädtigare visor och runor börjat alstras hos allmogen och runan riktat sig uti mångsidigare syftning. Satiren t.ex. var fremmande för den äldre runan, men är nu ofta ett älskadt föremål för de nyare.

Ibland de nyare skalder, som i runans form behandlat växlande ämnen, intager Paavo Korrhoinen onekadt det främsta rummet. Än sjunger han enkelt berättande, än är han satirisk, i ordets renaste mening, än undervisande med naturens egna enkla reglor. En annan gång är han åter munter, liflig och full af infallen. Några af hans runor beröra Mythologien; i några efterhärmar han de gamlas syntyrunot (runor, som behandla tings, isynnerhet sjukdomars ursprung). Paavo Korrhoinen är nu nära 60 år gammal och bor på Vihtala hemman, på Songarinsaari, i Rautalampi Socken. Hans kropps constitution är stark af naturen och ännu mer härdad genom arbete. Af hemmanets namn Vihtala härleder sig hans på orten allmänt kända benämning af Vihtapaavo, en benämning, den han sjelf synes hafva godkännt och adopterat, då han sjunger: