Tämä on viisas Vihtapaavo,
Joka runon rustaileepi,
Joka laulun laiteleepi,
Sekä virren veisaileepi.
I öfversättning:
Här är den vise Vihtapaavo,
Som förstår att reda runor,
Som förstår att laga visor,
Och som ofta sjunger sånger.
Redan tidigt utmärkte han sig såsom omtyckt runoförfattare, likasom han ännu fortfar att, såsom sådan, vara högt skattad. Oberäknadt de otaliga visor och runor, han extemporerat vid gästabud och andra muntra tillfällen, och af hvilka ganska få sedermera af honom sjelf eller andra blifvit i minnet bibehållne, har han gjort en stor mängd dylika, hvilka uti Rautalampi och Socknarne deromkring finnas kringspridda uti afskrifter.[10] När jag, för några år sedan, besökte honom på hans hemort, i afsigt att få uppteckna några af hans runor, träffade jag honom för första gången, då han om aftonen hemkom från sitt arbete ute på marken. Han sade sig då vara nog trött, för att ju hellre gå till sängs, än sitta och sjunga in på natten; ville dock följande morgon se till, hvad som kunde medhinnas. Tidigt på morgonen, när jag steg opp, för att begagna mig af hans löfte, fanns han ej mer i stugan, utan hade med de andra karlarne gått ut på åkern. Man sade mig att han ej var långt borta, och skulle till frukosten återkomma hem, hvarpå jag beslöt att tålmodigt invänta honom. Han kom och viste samma trygga likgiltighet som aftonen förut, till dess ett par supar brännvin, som jag skaffade honom, och hans nyfikenhet att se ett häfte runor, dem jag uppskrifvit och nu framlade, bröt hans köld och gjorde honom förtrolig. Åkern glömdes för denna gång snart, och han sjöng för mig till sent på qvällen. Då talet en gång råkade falla på mängden af de runor, dem han torde hafva i sin tid författat, pekade han på en ansenlig kista under bordet och yttrade: "Nog har jag emellanåt gjort runor och skrifvit dem också, och inte tror jag att de allesammans skulle rymmas i den der kistan; men jag har åter strax derefter lemnat dem till bekanta i Socknen". Då jag vidare frågade honom, hvarföre han så gaf bort sina runor utan att mera tänka på dem, svarade han blott: "Alltid får man sig en och annan sup för dem". Denna vara tycktes han, till egen och sina vänners sorg, som han sjelf på något ställe säger, mer än måttligt älska. Han lärer också i sina dar varit nämndeman en tid, men för sin stora begifvenhet på starka drycker hafva blifvit aflägsnad från denna post. Han klagar sjelf öfver att hans omständigheter försämrats, och att han dragit sig fattigdom på nacken, genom denna ovana; dock är han i allt fall tillräckligt arbetsför, för att ej behöfva lida brist på det nödvändiga, eller tillgripa nådebröd. Hans anhöriga tyckas äfven icke så mycket anse honom vara förstörd genom denna sin utsväfning, som icke mer sörja öfver att han ej blifvit allt, hvad han kunnat blifva, om han varit fri densamma.
Nuvarande Prosten Boucht i Hollola, som förut varit Kyrkoherde i Rautalampi, berättade mig, att han den tiden en gång frågat honom när och på hvad sätt han gjorde sina bästa runor, hvarpå han svarat, att han, under det han plöjde sin fåra på åkern, vanligtvis förkortade tiden dermed, att han tillika sjöng öfver något ämne en sång, den han sedan, så godt han kunde draga sig till minnes, hemma uppskref. Jag vet icke om hans mest lyckade runor verkligen uppkommit under ett så nyktert tillstånd, men det vet jag, att han vid muntra gelag, brölloppshögtidligheter och andra gästabud, då ett måttligt rus upplifvat hans sinne och eldat hans fantasie, till åhörarenas stora nöje, sjungit och sjunger för tillfället och alldeles oberedd så länge det honom lyster. Derföre är han också alltid en välkommen gäst på sådane ställen. För att ge Läsaren ett begrepp om hans sätt att extemporera, ehuru visserligen alla hans runor äro, mer eller mindre, extemporationer, vill jag här anföra några verser från början af en visa, som han, dertill uppmanad, vid ett bröllop sjungit. Visan finnes tryckt uppå Finska och lyder:
Noh! miehet, miehet veikkoset,
Näin näitä häitä juoaan,
Tuoss' on viel' loput entiset,
Toisia aina tuoaan.
Vaan ei tääll' kauan eletä,
Ei päälle tämän päivän,
Jollei vaan poikia laiteta
Kihloja kylään viemään.
Kyll' pian tästä paikasta
Ukot urallen joutuu,
Kohmelon saavat paikasta
Kuin se käypi laatuun?
På Svenska öfversatta skulle dessa verser låta ungefär så:
Nåh! bröder, bröder allihop,
Så firas brölloppsfästen,
Otömde stå der våra stop,
Nytt städse bärs till resten.