Först på mina gamla dagar
Denna sak jag kom att inse,
Huru äran dock försvinner,
Mannens värde dukar under,
Hur all kärlek går förlorad,
Hos hans fordna, goda vänner,
Karln försänker sig i skulder;
Då han dricker öfvermåttan,
Lefver blott i bränvinsrikdom,
Ena dagen på den andra.
Ljufva sälskapet i verlden,
Gamla, smittosamma bruket,
Som i början knappast märkes,
Sådana förluster medför.
Han slutar runan sålunda:
Saken är till sjelfva grunden,
Mina barn, just så beskaffad.
Sanningen deraf jag känner,
Då jag sjelf också har varit
Uppå denna sed begifven,
Fått mig sådana förluster,
Att min helsa är förderfvad,
Att min rikedom försvunnit,
Matts blott ligger qvar i fickan.[11]
Att min slägt jag så gjort ledsen
Och förtörnat mina förmän.
Sjelf jag visste nog mig vara
För välvilliga till sorg blott,
För belackaren till löje.
Androm vore jag en lärdom,
Hvilka torde om mig säga:
Karl! du ger åt andra lärdom:
Sjelf dock är du oläraktig.
I afseende å satiren i dess högre och ädlare bemärkelse, har Korrhoinen diktat runor, som kunna uppställas som mönster. Utmärkt är i synnerhet en af dessa, hvari han tar sina Savoländares försvar mot några speord, dem han säger sig hört fällas af några främmande på en färd till Åbo, den han gjort i sin barndom. "Alldrig", menar han, "hafva dessa stickord kunnat sedan utplånas ur mitt sinne. Att slå ett helt folk öfver en kam och angripa dem, huru orättvist är icke sådant? Har icke Savoland män att uppvisa, hvilka kunna täfla med andra orters, och med de ypperste der? Den infödde, som byggde den herrliga klockstapeln i ———, och som alldeles olärd, och utan att hafva ens sett ett mönster, visste att beräkna allt så, att den höga colossen står fast nu på sitt ställe, och, oaktadt den bär stora klockor nog, icke svigtar det minsta vid ringningen, den, som fogade dess trappor så, att man lätt och beqvämt kan stiga opp och betrakta dess herrlighet, var han värd att angripas med speord? Han, sitt folks ära, och mången annan hans like med honom, böra de bespottas? Måtte ingen god såras af min sång, som blott vill rätta den oförståndige, som finner ingenting dugligt utom sin egen by." Hela runan är skrifven med sann ingifvelse och den största moderation, och får ännu mer intresse af den ädla fosterlandskänsla, som uttalar sig i densammas äfven minsta detaljer. En del af hans runor äro af personlig hänsyftning, och angripa fel, utan skonsamhet och med de hvassaste uddar. För sin ryktbarhet blir han nemligen ofta anmodad att göra runor öfver något gifvet ämne. Sådana beställningar får han stundom äfven ifrån främmande Socknar. Merändels är då syftemålet dermed att förlöjliga någon person. En gång, t.ex. kom en beskickning af flere karlar från M——— till honom och anförde att han skulle göra en runa om deras Prest, hvilken för sin process-sjuka och några andra, mindre älskvärda, egenskaper, var af församlingen hatad. Korrhoinen lät dem då noga berätta allt hvad de visste om sin Prests bedrifter, hvilken berättelse fortsattes långt in på natten. Följande morgon började han sjunga öfver ämnet en runa, som långt öfverträffade beskickningens väntan. De lemnade honom icke förr än han uppskrifvit densamma; och då de sålunda fått den om händer, förde de den med sig hem, utan att Korrhoinen vidare brydde sig derom. Runan skall vara lång (upptaga 2 à 3 skrifna ark) och förträfflig i sitt slag, efter det omdöme sakkunnige derom fällt. Jag har ej kommit i tillfälle att sjelf få läsa den.
För den, som åstundar att göra närmare bekantskap med Korrhoinens poetiska förmåga, äro så många tillfällen dertill öppna, då en stor del af hans runor, dels i tidningar, dels i runo-samlingar, äro tryckta, att man lätt kan förbigå ett vidlöftigare ordande om hans förtjenst. Man har också här velat snarare ge en caracteristik af hans person, än af hans skrifter; emedan han sjelf i allt fall är mera obekant än dessa. Samma ändamål skall äfven afses vid de uppgifter, som lemnas här nedan om några andra Runoförfattare.
Nära Korrhoinen ville jag ställa hans Socknebo, den mera sorgsna skalden Johan Ihalainen. "Framfuskad" som han sjelf säger, "på brottets läger" har han ända från sin födelse varit lytt och lam, och fått vidkännas all den bitterhet, ett lif fullt af plågor och ett beroende af andras nådegåfvor medföra. Han är nu en såkallad Inhysing, eller rättare rotfattig i sin Socken. Naturen, som sällan eller alldrig är en ojemn utdelerska af håfvor, tyckes också hafva velat gifva honom sångens, till tröst och ersättning, för det hon beröfvat honom. Hans runor beröra mest, med tonen af berättelse, de förhållanden i hvilka han stått till sina vårdare och husbönder. Då och då undfaller honom en bitter klagan mot sitt oblida öde. Som alla naturskalder, så sakna äfven hans melancholiska dikter all anstrykning af sentimentalitet, och hur djupt han än må intränga i sina olyckor, förfaller han dock alldrig i pjåkighet. Utmärkt målande och tillika uddig är hans runa, hvari han angriper en Byfogde på orten, som kört ihjäl en förträffelig häst, tillhörande Gästgifvaren derstädes.
I denna genre har han äfven några runor. Sjelflärd skrifver han en ganska god stil. Vid mitt sednaste besök hos honom fick jag af honom ett digert häfte med hans egna manuscripter. Jag kom, i anledning af hans runa om den ihjälkörda hästen, att fråga honom om han trodde sig framdeles i tillfälle att tradera med dylika, och fick till svar: "Nog inträffa då alltid sådana händelser". Men i sanning äro dock sådana tillfälligheter dyrbara för runo-författarena, hvilka, i sin inskränkta krets och vid det alldagliga af tilldragelserna der, icke tycka sig kunna nog värdera en omständighet, som litet mer framsticker ur mängden och ger dem ämne att besjunga.
Såsom särdeles munter, lekande och satirisk utmärker sig Elias Tuoriniemi[12] i Pyhäjärvi Socken. Hans runor äro kanske mer bitande än de förr omnämndas satirer; men de genomströmmas tillika af en så god humor, att de mindre såra än väcka löjet. Han är en mångkunnig man, hvad slöjder beträffar, Skomakare, Smed, med ett ord tusen-konst-mästare.
I sitt lefnadssätt skall han vara regelbunden, tvärtemot dylika landtkonstnärers vana; och hans uppförande vittnar verkeligen om en på dessa orter mera sällsynt bildning och takt.
Kettunen i Ilomantz är äfven en omtyckt runoförfattare. En af hans sånger är framför andra populär och kringspridd. Den beskrifver, i en vidsträckt humoristisk stil, en käring, som ville gå att stjäla mjöl ur en hemmansbondes boda. Hon hade redan tagit en påse och gömt den i skogsbrynet nära intill, vid det hon gick att hemta mer, då bonden, som märkte det, smög sig dit, borttog mjölet och satte en påse full med aska i stället. Afbruten i sitt ytterligare försök att stjäla, gick hon hemligen till stallet att afhemta sin påse, och begaf sig med densamma glad hemåt. Kommen i sin stuga gör hon opp eld, häller mjölk i grytan till öfverflöd och vill koka sig en smakelig välling. Emellertid ser hon, i det hon föser det förmenta mjölet ur påsen i grytan, sitt misstag, och har en bortskämd mjölk till lön för all sin möda och fara. Dylika scener utförda af en finsk skämtare få en egen colorit, den ord ej kunna beskrifva. Hvem påminner sig ej härvid den allmänt bekanta Kalakukko-runan. Det tyckes som den Finska folkstammen, genom det långvariga betryck och armod den uthärdat, blifvit på visst sätt uppmanad till en fallenhet för det bitande löjet, som genom den gravitetiska, alfvarsamma drägt den tillika iklädes framstår så mycket mer markeradt.